Demens - Tankar om "De sista åren"

11991 visningar
uppladdat: 2003-01-03
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Våren 1989 läste jag Maj Fants bok ”Att bli mamma till sin mamma”. Det var i samband med ett föreläsningsbesök av författarinnan på Stureby sjukhus i Stockholm, där hennes mor låg intagen på en vårdavdelning. Samma tid arbetade jag på sjukhuset.
Boken skrevs våren 1988, då var hennes mor i livet, bodde fortfarande hemma och hade ibland klara ögonblick, när hon förstod vad man sade till henne och kunde svara adekvat.

Den nya boken ”De sista åren”, som jag läste julen 1999, är en fortsatt skildring av mammans sjukdom och en redogörelse för hennes sista år. Hennes mor har dels varit intagen på en psykiatrisk klinik på Danderyds sjukhus – i brist på andra vårdalternativ – dels tillbringat nära två år på ett långvårdssjukhus där hon dog, 88 år gammal, 17 november 1990.

”De sista åren” ger minnesbilder från en stockholmstid för tio år sedan, då Gurli Lindberg – Maj Fants mor - vistades på Stureby sjukhus, tillhörande Danderyds sjukhusdistrikt men belägen i Stockholms södra delar. Modern låg inte på vår avdelning, men på en liknande. Vi hade ett trettiotal boende i enkel- såsom flerbäddsrum. Avdelningen samlade alla slags patienter, inkluderande sådana som var där på rehabilitering, för att dö och avlastning, samtidigt som man tog mot demenssjuka och äldre människor som behövde en ålderdomsplats. Vården blev därefter, men utrymmesbristen var stor inom Stockholms läns landsting och alla platser behövdes.

Maj Fant beskriver sjukhusmiljön:
”Den första tiden på långvårdsavdelningen vid Stureby sjukhus var värst, både för mamma och mig. Hennes besvikelse över att vi inte hade kunnat hitta ”en bra lägenhet” var stor, min var inte mindre. Att hoppet om en plats i gruppboende hade grusats, när hon ändå varit så nära att få adekvat vård – det var en ihållande sorg för oss anhöriga. De flesta medpatienterna på mammas avdelning var så uppenbart mycket sämre, även om det hette att alla var ”uppegående” – en sanning med modifikation. Flera satt bara och hängde i galonstolarna i dagrummet, dagarna i ända, hopsjunka, ibland med huvudet tungt mot bordet, halvsovande. Tomma, tröstlöst blickande ögon, bleka och håglösa ansikten, stripiga hårtestar och händer som plockade och plockade. Tunga hasande steg i korridorerna, knotiga kroppar som rörde sig i ultrarapid, sneda eller framåtlutande.

En av de gamla damerna hade pigga ekorrögon och såg glad ut, där hon halvsprang i korridoren, hopvikt som en fällkniv. Hon höll sig i räcket, tittade som hastigast upp när någon kom förbi, sen fortsatte hon att springa. En dag kom mamma och jag gående i korridoren, mötte den lilla, pigga gumman – på språng som vanligt. Mamma skrattade mot henne och sträckte på skoj ut sin arm för att sätta stopp för henne:
-Nu ska jag fånga dej!
Den lilla tanten plirade illmarigt på oss, log ett snabbt leende och vek sig ännu mer dubbel – sprang sen kvickt under mammas arm och iväg i korridoren. Mamma hann klappa henne på den krumma ryggen:
-Ja, spring du, spring du bara, lilla vän!

Den här lilla glimten av samförstånd i bådas ögon gav mig en inblick i att det trots allt fanns en kommunikation mellan de här förvirrade tanterna. Även om de mestadels satt tysta kring borden, såg långt bort i fjärran och ibland kommenterade ”det är mörkt ute” eller ”när är det middag?” De flesta var helt inneslutna i sig själva, satt och vaggade, ropade ”mamma” eller skrek. En av dem skrek ständigt, det måste ha varit en plåga för personalen – inom mig välsignade jag mammas dåliga hörsel…

…Patienter försvann och nya kom till, varav två på ungefär samma förståndsnivå som mamma. De blev fyra, fem stycken som gjorde sällskap till arbetsterapin, for på utflykter eller gick på dans.”(1)

Processen till bättre var nog redan på gång, men Stureby sjukhus som räknades till ett av de större långvårdssjukhusen i landet med ett trettiotal avdelningar måste ha varit tungrott. Inte blev det bättre av ett stort antal av vårdarna saknade erforderlig utbildning. De flesta av vårdarna kom ut på arbetsplatsen efter en två veckors snabbkurs, då det före den ekonomiska krisen var brist på personal. Själv fick jag ett jobb på detta vis.

Idag har vårdpersonal god kännedom om demenspatienter och vet hur man ska behandla dem. För tio år sedan var den kunskapen till stor del förankrad hos specialister. Maj Fant har med sina böcker om sin demenssjuka mor, gett allmänheten vetskap om sjukdomen. Endast via upplysning kan vi ge den vård som behövs, samtidigt som vi genom förståelse kan bromsa upp den. Sterila boendemiljöer och personalgrupper som roterar runt från ena arbetsplatsen till den andra motarbetar målen. Nog att det kan fortfarande se illa ut inom vårdsektorn, men bättringar har skett. Se till exempel Kastanjebackens servicehus i Göteborg, som tilldelats en utmärkelse av staden för sin goda omvårdnad. Jag har fått glädjen att arbeta där som timvikarie och vården om de demenssjuka och den boendemiljö de lever i är ett föredöme för svensk sjukvård.

Annat upplevde Maj Fant i Stureby:
”Nej, jag går inte till avdelningen, vill inte se att man gjort det trivsamt nu, när det ändå är ”för sent”, d v s för sent för mamma. Jag tänker på hur kall och kal jag upplevt avdelningen, utom vid jul- och påskhelger. Nu är det ju en gammal nedsliten sjukhusavdelning med en lång korridor och i mitten kombinerat dagrum/matrum – svår att göra riktigt trivsam förstås. Men på andra håll har jag sett hur personalen gjort underverk med enkla medel: där har funnits textilier som har mjukat upp – till och med dolt det höga taket i korridoren. Där har varit bonader på väggarna och tavlor som man kan se vad de föreställer. (Det sista är nog inte oviktigt för de gamla.) I dagrummet har funnits dukar på borden och blommor, ibland konstgjorda, men de har ändå bidragit till att skapa hemtrevnad tillsammans med annat ”pynt”, ibland sådant som patienterna själva förfärdigat på arbetsterapin.

Det har funnits möbler ”från förr”, ibland hoptiggda eller inköpta på auktion för en billig peng. Stoppade fåtöljer och soffor, tygklädda stolar och trasmattor på golven. På ett ställe fanns en föreståndare som påpekade att ”det är bra med mattor, för då tvingas de att lyfta på benen, går inte och hasar” – säkert riktigt tänkt.

Själv minns jag uppståndelsen när mamma flyttade in i sitt första, stora rum på långvården och vi lade på hemmes stora matta för att rummet inte skulle se så kalt och ogästvänligt ut.
-Men matta kan ni inte ha! I vårt städavtal ingår bara att torka av golven, vi har ingen dammsugare här. Förresten kan vi inte ta ansvar för en matta, vem som helst kan kissa eller bajsa ner den.
Mammas matta var väl den enda på avdelningen. Den stora fick vi ta till tvätt efter några månader, och när mamma flyttade till ett mindre rum fick hon en mindre trasmatta i stället. Också den tog vi till tvätt och ibland drog jag över den med en Amanda som jag ställt i mammas garderob.

Några andra enkelrum hade möblerats med egna möbler, men en del var små salar med flera sängar och ingen utsmyckning alls. I dagrummet var borden utan dukar och utan blommor. Alla stolar och soffor var klädda med galon – ”för säkerhets skull”. Hade det egentligen behövts? På mönstergruppboendet Baltzargården i Motala minns jag att man från början hade satsat på klädda möbler trots att alla patienter var inkontinenta när de kom dit. Men med god omvårdnad och extra passning när det gäller toalettbehov så behövde ingen längre använda blöjor – efter tre månader! Detsamma gällde för övrigt sömnmediciner och psykofarmaka.”(2)

Det har sagts att vården av demenssjuka har förbättrats avsevärt de senaste tio åren, men vissa mål som Maj Fant sätter upp känns orealistiska. I experimentsyfte går det att nå fram till bra resultat, i dessa fall kan både läkare och extrainkallad personal finnas till hands, men oftast handlar det ändå om ostimulerad personal med låg lön ska förverkliga målsättningarna – har denna också dåliga svenskkunskaper blir visionerna inget annat än drömmar.

Maj Fant inser detta, men trasslar samtidigt in sig motsägelser. År 1991 planerade man anställa utomnordisk sjukvårdspersonal till SLL för sommaren och om detta anser Fant:
”Jag undrar om ansvariga för detta beslut tänkt sig in i vad det innebär för dementa gamla att möta personal som inte talar svenska? De har svårt nog att förstå en annan dialekt än sin egen, desto svårare med t ex polska, ungerska, turkiska – eller finska. På mammas avdelning arbetade flera från Norge, och redan det gjorde att hon blev allt tystare, eftersom hon inte förstod vad man sade till henne. Hennes ordförråd blev mindre och språket osäkert och trevande.
Denna min invändning hoppas jag ingen tolkar som diskriminering av utländsk arbetskraft inom vården. Jag tycker tvärtom att på samma sätt som invandrare lättat upp vår svenska stelhet och blyghet, så har också vården tillförts mycket positivt. Många vårdare, med mörk hy och svart hår, har fört med sig sin kulturs vördnad och respekt för ålderdomen. De har lätt för beröring, visar ömhet mot de gamla, kramar och klappar på kind, varmt och naturligt. De jag träffat har dessutom talat svenska, varit glada och lättsamma och väl lämpade för vårdjobb.”(3)

Demensvård ska ges på det språk som de boende talar, därefter behövs avdelningar för stora ickesvenska grupper. Till dessa behövs personal som talar modersmålet, på samma sätt som det behövs svenskspråkig personal till svenskspråkiga demensgrupper. Jag minns hur irriterad en gammal senil tant blev, på ett gruppboende där jag vikarierade, över en lika gammal senil estnisk dam som hela tiden pratade på sitt eget språk. Den svenska tanten blev ännu mer förvirrad än vanligt, och hur svårt var det inte för den svenska personalen att förstå den estniska tanten – hon kunde svenska, men ofta sjönk hon in i sin estniska identitet. Jag och en annan finsktalande personal nådde djupare kontakt med henne genom finskans och estniskans likheter. Det är självklart att den som inte talar svenska ska vårdas av någon hon kan kommunicera med.

För demensvården ska kunna ge resultat tror jag att de anhöriga måste medverka i bromsningsprocessen, åtminstone så länge patienterna har någon verklighetsuppfattning. Gurli Lindberg hade en bra dotter i Maj Fant – det förstod jag redan under Fants föreläsningsbesök på Stureby sjukhus. Problemet är att det är svårt att se nära släktingar som har drabbats av denna - utåt sett – galenskap.
Minns själv vad konfunderad jag blev av att se och sedan vårda de första senildementa personerna på vår avdelning på Stureby. Min okunskap om sjukdomens verkningar resulterade ofta i skratt, för dessa gamla människor betedde sig inte som andra åldringar. Redan mitt arbetsår på Stureby sjukhus gav mig kunskap och senare då en farbror från stockholmsförorten Alby i Botkyrka drabbades av någon demensrelaterad sjukdom i kombination med sockersjuka, skapades en viss fascination – ville veta mer.
Min farbror fick vårdplats på ett gruppboende i en stor villa i Gusum (i Valdemarsviks kommun i Östergötlands kustbygd). Han var svenskspråkig, så han klarade sig på så sätt till skillnad mot finskspråkiga finländare – men mot all kunskap om god demensomvårdnad flyttades han från en invand miljö i Stockholms förorter till landsbygden i ett landskap han inte har haft mycket samröre med (även om han hade en bror – min far – bosatt där och jobbat med ett bygge i Motala p...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Demens - Tankar om "De sista åren"

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-01-03]   Demens - Tankar om "De sista åren"
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1497 [2021-04-19]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×