Alexander Graham Bell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Förord

I århundraden har människor sänt signaler över långa avstånd. De har använt eldar och ”blinkande” speglar för att få fram budskap. Det var fransmannen Claude Chappe som 1793 kom på ordet telegraf, vilket betyder att skriva på distans, för att beskriva sin meddelandemaskin.

Alexander Graham Bell

Alexander Graham Bell föddes i Edinburgh, Skottland 1842. Efter att ha avslutat sina studier började Bell jobba tillsammans med sin pappa som pedagog för döva. Vid 23 års ålder insjuknade den unge Bell i tuberkulos och flyttade tillsammans med sin familj till Kanada eftersom man ansåg att klimatet i detta land var torrare och därmed även bättre för hans hälsa. Bara ett år efter anländningen till Kanada, flyttade Bell återigen vidare, denna gång till USA där han även blev professor i talorganens fysiologi. I detta arbete studerade han framför allt talet, hur det talade ljudet uppstår och hur det kommer sig att vi kan uppfatta det med vår hörsel.

På sin fritid var Bell sysselsatt med att hitta på ett sätt att kunna sända flera meddelanden genom en enda ledning. Han var fullkomligt övertygad om att man kunde sända varje meddelande vid flera vibrerande ”metalltungor”. En regnig höstdag 1875, då Bell och hans medhjälpare Thomas Watson laborerade, gjorde Bell sin stora upptäckt av en ren slump. Han och Watson satt i var sitt rum och höll på med att sända telegrafiska meddelanden. Då Bell sände ett meddelande till Watsons mottagare upptäckte Watson att en av metalltungorna inte såg ut att fungera. När han sedan petade på metalltungan för att försäkra sig om att denna inte fastnat, började en av metalltungorna i Bells apparat att vibrera. De båda förstod ganska så snart att den elektriska ström som Watsons metalltunga producerat när han petade på den, var stark nog att få en annan metalltunga att vibrera samtidigt även om strömmen hade gått den långa vägen genom ledningen från det ena rummet till det andra.

De insåg även att metalltungan inte bara hade utfört en enda ton, utan flera toner samtidigt, just som mänskligt tal. Bell blev med ens övertygad om att han skulle kunna sända och mottaga mänskligt tal via en ledning, tack vare upptäckten. Bara en kort tid efter detta, närmare sagt inom en månad, hade Bell redan hunnit konstruera två enkla telefoner och samtidigt också uppfunnit den första mikrofonen av bara farten. Bells telefon var försedd med en metalltunga som sattes i vibration av ljudvågorna när man talade. Metalltungan var stationerad vid sidan av en elektromagnet som förändrade ljudvågorna till en elektrisk ström. Strömmen gick via en ledning från den ena telefonen till den andra där elektromagneten nu istället satte metalltungan i rotation varpå det ivägsända lätet återuppstod. Till en början kunde man bara uppfatta mumlande ljud i telefonen, men snart lyckades Bell sända meddelanden som också kunde uppfattas. De första ord som någonsin sades i telefon fick Bells medhjälpare höra i ett angränsande rum: ”Mr Watson, come here. I want to see you!”.

1876 sökte Bell patent på sin nya uppfinning. Han anlände till patentkontoret bara några timmar före en annan uppfinnare, Elisha Gray, som också hade kommit för att söka patent på en ”elektrisk talmaskin”, som han hade utvecklat helt på egen hand. Tio år efter detta stred Bell och Gray i domstol om vem som först hade uppfunnit telefonen. Till sist van Bell striden och han kom att bli en mycket förmögen man. Återstoden av sitt liv ägnade dock Bell åt att undervisa döva barn. 1922 dog Alexander Graham Bell i Nova Scotia, Kanada.

Till telefonapparaten hör en telefonlur (mikrotelefon). I denna ingår bland annat en mikrofon som omvandlar talets akustiska energi (ljudet) till en elektrisk ström med liknande omväxlingar. Det finns således en hörtelefon som omvandlar inkommande elektriska strömmar till ljud. Mikrofonen var i äldre apparater av typ kolkornsmikrofon och är i nyare konstruktioner en s.k. ”elektretmikrofon”.

Hörtelefonens elektromagnet får inverka på ett membran av magnetiskt material, vilket vibrerar i rytm med strömvariationerna, varvid ljudvågor uppstår. I telefonapparaten finns ytterligare anordningar som kan ge telefonstationen signal om begärt telefonnummer, d.v.s. den sifferföljd som man slår för att få kontakt med viss abonnents telefon. På moderna apparater används en knappsats. Vid tryckning på en sifferknapp skapas en bestämd tonkod, som avläses av stationsutrustningen. Med ledning av telefonnumret söker telefonstationen upp den önskade abonnenten. I apparatutrustningen ingår även en ringklocka (eller något liknande) för signalering av inkommande anrop. En tvåtrådig telefonledning ansluter apparaten till telefonstationen. Utom för samtal i båda riktningarna används ledningen för att förmedla signaler om önskat abonnentnummer och för ringsignalerna.

Så länge telefonluren är pålagd blockerar en kondensator den likspänning, som ligger över apparaten. Lyfter man luren kopplar en s.k. ”klykomkastare” bort kondensatorn så att strömmen kan...