Min pappa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en vanlig dag. Jag gick upp ur sängen för att klä på mig och åka den långa vägen till skolan. Jag gick ner där min mamma stod och gjorde frukost till mig och min lillebror och min styv pappa. Jag har aldrig haft en riktig pappa. Han försvann när jag var tre månader och jag har ingen aning om hur han ser ut. Om han finns någonstans eller om han är död. Egentligen så vet jag inte om jag vill att han ska komma tillbaka. Jag har det bra nu och min styvpappa Göran har alltid funnits där när jag har behövt det. Det har inte min riktiga pappa.

Jag öppnade fönstret och hörde fåglarna kvittra och luften var full av doft från blommorna som precis hade börjar på sin blomningstid. Men ändå så kände jag att någonting var på väg att hända, någonting bra. I bussen så pratade jag med min kompis. Jag berätta för henne om min känsla och hon höll me om att det kanske skulle hända nåt idag.
Jag kom till skolan glad och en aning på vakt.
Jag gick av bussen, gick fram till mina kompisar och började att prata med de som jag brukade göra.
Plötsligt kommer det en man fram till mig och ber mig att följa med.
Jag går bort en bit med honom och han säger till mig att sätta mig. Jag känner inte denna man men jag har en känsla av att jag borde göra det. Han pratar med mig som om vi kände varandra.
Han började andas tungt och tog satts inför att berätta nåt.
Han sa det snabbt.
- Jag är din pappa. Sa han med samma tonfall hela tiden.
Jag blev rädd och förskräckt. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Jag vet ju ingenting om honom eller om det han säger är sant. Är han den pappan jag aldrig har haft? MIN riktiga pappa???
Jag blev tyst men ville säga nåt.
Han bröt tystnaden och sa:
- Jag vet att detta inte kommer bli så lätt men jag vill verkligen lära känna dig.
- De vill jag också, tror jag. Sa jag med darrig röst.
- Jag ska prata med din mamma nu, så jag är nog hemma hos dig när du kommer från skolan så då kan vi prata mer. OK? Sa han och det lät som om han mena det.

Jag nicka och han gick till sin bil.
Innan han kom fram till bilen vände han sig om och vinka.

Det gick ett tag innan jag kunde fatta vad som hade hänt.
Var han min pappa? Ville han verkligen lära känna mig? Skulle vi kunna bli en vanlig familj?
Det var många frågor som snurra i huvet på mig. Vad skulle han snacka med min mamma om?
Varför hade han gett sig av för flera år sen? Ville han inte ha mig som sin dotter?
Vad han har han gjort alla dom här åren? Hade han en annan familj?

- Ahhhhhh, jag ställde mig och skrek.
Jag visste inte vad jag skulle tycka så jag tänkte att jag skulle sluta tänka på det. Jag får ändå bara ont i huvet.

Efter en stund så gick jag till min lektion och låtsades som om jag aldrig hade mött denna person. Han som påstod sig vara min pappa. Är han det? Är han det? Är han verkligen det?
Min pappa som jag aldrig har träffats har kommit tillbaka och jag ska få lära känna honom bättre. Vill jag egentligen det? Han har aldrig funnits där för mig innan. Vad har fått han att ändra sig att komma tillbaka och söka upp mig.
Undra vad mamma ska säga när han kommer. Kommer hon bli glad eller kommer hon bara att skita i han. Skicka iväg han. Han har ju aldrig tagit sitt ansvar. Men jag ska inte döma han. Jag vet inte vad han har för ursäkt. Han kanske har varit sjuk och var tvungen att sticka, mamma har aldrig berättat. Hon har bara sagt att han bara hade försvunnit en dag. Han kanske hade varit tvungen att åka på ett hämligt uppdrag av staten och fick inte berätta det för någon.
Men det som nog har hänt ...