Pappa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

PAPPA!


Med tunga steg och med gråten i halsen går jag fram till det stora vackra altaret. Jag lägger den vackra blodröda rosen på den kritvita kistan står och mumlar någonting för mig själv om hur bra och älskad han var. Sedan går jag tillbaka till min plats bänkraden längst fram. Jag sitter och stirrar ett tag mitt i tomma intet, kastar en blick på kistan som täckts med vita liljor
Jag ser min röda ros sticka fram, den får mig att le.

Pappa var min hjälte min bästa vän!
Jag känner stor respekt för honom och skulle kunna gå genom eld och vatten för att få ta ett riktigt farväl.

Det är fyra månader sen min pappa omkom i en flygolycka.
Han var pilot, det har han varit så länge jag kan minnas. Han älskade sitt jobb och det såg man på honom. När han kom hem sent på nätterna satt jag och min bror förväntansfulla uppe i soffan för att höra hans historier om trasiga propellrar och sura flygvärdinnor. De sista åren pappa fanns i liv träffades vi inte så ofta. Han hade fått ett extrajobb som pilot nere i Thailand där han jobbade var tredje månad, så vi träffades ungefär 3-4 gånger om året.
Både jag och min bror Tobias är myndiga och har gått ut skolan för ett par år sedan. Jag, Annie bor i Karlstad där jag pluggar på lärarhögskolan och min bror bor kvar hemma i Stockholm med mamma.

Det var Påskafton. Mamma hade ringt tidigare i veckan och bett mig komma hem till Stockholm för att äta lite påskmat med familjen. Pappa hade ledigt över påsken. Det var nu jag äntligen skulle få träffa honom. Jag var jätteglad eftersom det var länge sen vi sågs. Jag köpte pappas favoritblomma, en stor röd doftande ros, som han sedan skulle få. Jag tog ledigt ett par dagar från skolan. Sedan tog jag ett sistaminutenflyg upp till Stockholm. På Arlanda tog jag första bästa taxi till Odenplan där jag sedan skulle promenera hem till mamma. Mobilen ringde för fullt och ett av samtalen var från mamma. De hade ringt från pappas jobb och bett oss komma in till st: Görans sjukhus. De var någonting som hade hänt pappa, vad det var visste vi inte då. Det vi enda vi visste var att det var akut och därför skyndade vi oss iväg.

Väl inne på sjukhuset letade vi upp pappas kollega Bengt var han som hade ringt och meddela oss om pappa. Det dröjde inte länge innan vi hittade honom, Bengt. Han satt på en av sjukhusets gröna pinnstolar klädd i uniform med ett ansiktsuttryck som fick mig att känna oro och nervositet. Vi gick genast fram till honom och höll honom sällskap. Han hade väntat på vårt besök och visste redan vilka vi var, så det var helt onödigt att presentera sig. Istället så log vi mot honom och slog oss ned på en skinnsoffa som stod alldeles i närheten av både Bengt och i närheten av pappas sjukhusrum där han låg nedsövd för att göra ett par prover. Bengt var tyst han sade inte ett ljud under tiden på sjukhuset. Han satt bara och stirrade in i väggen med sin kaffekopp i ena handen och med en stor mörkfärgad sak liknade en tegelsten men som tydligen var Bengts mobiltelefon i andra handen. Efter en lång väntan kom en sjuksköterska ut ur det vita otäcka sjukhusrummet, hon berättade att pappa hade fått en hjärtinfarkt


Bland sjuksköterskor och en hemsk känsla av skräck befann han sig någonstans, vår älskade pappa. Han hade fått föras in akut med ambulanshelikopter ett par timmar tidigare. Som tur som det var så hade pappa ett par timmar ledigt då när olyckan inträffade. Han var på fastlandet inte långt ifrån sjukhuset.

Vi skulle inte få träffa pappa förrän nästa dag, så jag och min bror Tobias åkte hem för att hämta lite kläder åt pappa medans mamma stannade kvar och höll ”nattpasset”.
Efter ett par dagar kom pappa hem igen. Han var sjukskriven ett par veckor så jag stannade och tog hand om honom ett par dagar.
Huset doftade ros och liljor. Pappa hade fått hur mycket liljor som helst av sina arbetskamrater och en massa röda rosor av oss i familjen.
Han återgick till jobbet bara ett par veckor senare så jag åkte hem till Karlstad igen där jag skulle fortsätta med mitt pluggande. Våra liv fortsatte precis som vanligt.

Det gick två år efter pappas hjärtinfarkt innan han omkom i en flygolycka.
Mamma ringde mig och bad mig komma upp till Stockholm hon sa även att pappa var svårt skadad.
Ett par dagar efter fick vi besked om att pappa inte hade klarat av operationen han hade förlorat för mycket blod och hade alldeles för allvarliga skador för att ens kunna överleva.


Nu sitter jag här ...