Andning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varför måste vi andas? Vad använder kroppen syret till?

Andningen är livsviktig för att alla kroppens organ ska få syre. Utan syre skulle inte organen fungera. Hjärnan och hjärtat är särskilt känsliga för syrebrist. Om tillförseln av syre till hjärnan stoppas helt blir man medvetslös och redan efter 3 – 4 minuter av syrebrist uppstår obotliga skador på hjärnan. Andningen ska alltid prioriteras vid livräddande insatser. När vi andas in luft ner i lungorna så fortsätter syret ut i blodet där det fortsätter ut i kroppen. När syret når kapillärerna (dom allra finaste blodkärlen) så lämnar det blodbanan och en fjärdedel går ut i olika organ och vävnader. Resten sparas i en reserv som kan användas om kroppens syreförbrukning ökar.


Syrets väg genom kroppen.

En resa med syret genom kroppen börjar vanligtvis i näsan, där inandningsluften renas av flimmerhår som finns i näshålan och luftvägarna. Luften värms upp av alla dom ytliga blodkärl som finns i näsans slemhinna. I näshålan finns det två rum som delas av nässkiljeväggen. Gommen är golv i näshålan men även tak i munhålan. I näshålans övre del sitter luktsinnescellerna och baktill finns näsöppningar där luften går ner till svalget. I svalget finns det två delar. Nässvalget, som är övre delen och munsvalget som är nedre delen. Munsvalget är transportväg för både mat och luft. Halsmandlarna – tonsillerna finns också i svalget. Tonsillerna finns till för att skydda vår kropp mot olika smittämnen som vi kan andas in. Från svalget fortsätter syret ner genom luftstrupen. I luftstrupen sitter struphuvudet som består av broskstycken och muskler. Den reglerar vår sväljningsmekanism. För att inte maten ska hamna i luftvägarna när vi sväljer så finns det längst upp på struphuvudet ett struplock som snabbt som ögat stänger till luftstrupen när vi sväljer. I struphuvudet finns också våra stämband som reglerar talet. När vi talar strömmar luften förbi stämbanden som då spänns, vilket gör att det uppstår ljudvibrationer. Med hjälp av läppar, tänder och tunga formar vi olika ljud som blir till ord. Svalget, näsan och bihålorna fungerar som renässanslådor och ger rösten fyllighet. När vi blir förkylda förändras rösten. Detta beror på att slemhinnorna i ”renässanslådorna” sväller. Syret fortsätter neråt i den 10 – 12cm långa luftstrupen. Denna består av en mängd hästskoliknande broskringar och mellan dessa finns glatt muskulatur och bindeväv. På insidan finns en slemhinna med slemproducerande körtlar och flimmerhår. När man får en sjukdom som drabbar luftvägarna blir slemhinnan tjockare och mer slem bildas. Då är det flimmerhårens uppgift att få bort slemmet. Dom transporterar slemmet upp till svalget. Är man rökare fungerar inte flimmerhåren som dom ska. Vid femte bröstkotan delar sig luftstrupen i höger och vänster huvudbronk (luftrör), som går till höger och vänster lunga. Här förgrenar dom sig och blir till allt finare gångar som så småningom slutar i alveolerna (lungblåsorna). I lungorna finns det ca 700 miljoner alveoler och runt dessa ligger ett nätverk av mycket små, tunna blodkärl (kapillärer). Här kan syret passera genom alveolernas tunna väggar ut i kapillärerna. I kroppen har vi två lungor som sitter på var sin sida i brösthålan. Runt lungorna finns lungsäcken som egentligen består av två hinnor. Den ena omsluter lungan och den andra bekläder insidan av bröstkorgen. Lungan hålls utspänd p.g.a. att lufttrycket i lungsäcken är lägre än i den omgivande luften. Om man får en skada på lungsäcken kan lungan falla ihop om tryckskillnaden försvinner. För att lungorna ska glida lätt mot lungsäcken när man andas in och ut finns det lite vätska i lungsäcken. Om man t.ex. får en infektion så kan den vätskan öka och man kan få svårt att andas för att vätskan trycker mot lungan. Detta kallas vatten i lungsäcken.
Nu ska syret vidare från lungan och ut i blodet. I dom röda blodcellerna finns ett ämne som heter hemoglobin (Hb). Det är detta ämne som binder syret till den röda blodcellen som transporterar det vidare ut i kroppen. När dom röda blodcellerna flyter förbi alveolerna i kapillärerna plockar dom med sig syret. Det fortsätter ut i venerna. Venernas väggar är tunna och trycket är lågt. Här finns venklaffar som ska föra blodet åt rätt håll. För att det syrerika blodet ska nå hjärtat är det viktigt att flera saker fungerar som det ska. Bl.a. att venklaffarna fungerar, muskelsammandragningar som trycker ihop venerna för att blodet ska pressas uppåt, andningsrörelserna – när diafragma höjs och sänks så sugs blodet till hjärtat. Förutom dom fyra vener som kommer från lungorna med syrerikt blod till hjärtat så transporterar venerna bara syrefattigt blod till lungorna. När det syrerika blodet når hjärtat anländer det först till vänstra förmaket. Hjärtats uppgift är att pumpa ut det syrerika blodet i kroppen. Om inte kroppens alla olika organ får syre uppstår det akut syrebrist i kroppens celler. Mest känslig för syrebrist är hjärnan. Om hjärtat slutar slå dröjer det inte mer än 10 sekunder innan man är medvetslös. Hjärtat ligger i brösthålans nedre del mellan lungorna och är en ihålig muskel. Man kan se ungefär hur stort ens hjärta är genom att knyta sin näve. Runt hjärtat finns en hjärtsäck och precis som hos lungorna är det två hinnor, en inre och en yttre. Och precis som i lungsäcken så finns det vätska i hjärtsäcken för att hjärtat ska kunna röra sig lättare när det slår. Det får sin blodförsörjning genom kransartärerna och skulle man få en propp i dessa kärl så framkallar det hjärtinfarkt. Hjärtat är uppdelat i två halvor som delas av en hjärtskiljevägg. Den högra sidan består av höger förmak och kammare. Det är hit blodet kommer när det har lämnat bort allt syre i kroppen. Den vänstra sidan består av vänster förmak och kammare. Hit kommer det syrerika blodet från lungorna och pumpas vidare ut i kroppen. Dessa båda sidor slår parallellt. Mellan förmaken och kammrarna finns segelklaffar. När blodet kommer till hjärtat kommer det först in i förmaken, passerar segelklaffen och in i kammaren. Då är segelklaffarna öppna. När tillräckligt mycket blod har kommit in i kammaren stiger trycket och segelklaffarna slår igen för att inte blodet ska rinna tillbaka till förmaken. När trycket är tillräckligt högt öppnas fickklaffarna och blodet rusar ut i kroppen via aorta eller tillbaka till lungorna via lungartärerna. När blodet rusar ut så sjunker trycket i kammrarna igen och fickklaffarna stängs igen för att inte blodet ska rinna tillbaka. Man brukar dela upp hjärtats arbete i två perioder – diastole (viloperioden) och systole (arbetsperioden). När blodet rinner ner i kammaren via förmaket är kammaren avslappnad och vilar. Det är den diastoliska perioden. När kammaren är full och drar ihop sig för att pressa ut blodet är den systoliska perioden. Dessa termer återkommer när vi mäter blodtrycket. Det vi gör när vi mäter blodtrycket är att vi mäter med vilken kraft hjärtat pumpar ut blodet i stora kretsloppet (ut i kroppen). Det högre värdet (systoliska) är när hjärtat drar ihop sig och pumpar ut blodet och det lägre (diastoliska) är när kammrarna fylls med blod. Då är trycket lägre i aorta. Pulsen som man kan känna på sidan av halsen eller på handledens tumsida är hjärtats slag. Den varierar hos olika personer men hos en vuxen person i vila är normalpulsen ca 70 slag /minut. En vältränad person har lägre puls än en otränad. Vid varje slag som hjärtat slår pumpar det ut ca 70 ml. Blod och varje minut blir det ungefär 5 liter. Arbetar man hårt eller tränar så behöver kroppen mer syrerikt blod, då slår hjärtat snabbare och pulsen ökar. Hos en person med t.ex. högt blodtryck har hjärtmuskelns vägg blivit tjockare. Det innebär att hjärtat pumpar ut mindre blod vid varje slag och därför måste det slå fler slag per minut = ökad puls. Hos en vältränad person är det tvärt om. Mer blod vid varje slag betyder färre slag per minut = lägre puls. När det syrerika blodet lämnar hjärtat ger det sig ut i kroppen i det stora kretsloppet. Blodet tillsammans med blodkärlen utgör ett transportsystem för syre, vatten hormoner, enzymer och näringsämnen till cellerna. Samtidigt som blodet ger ifrån sig syre till cellerna så tar det med sig restprodukter bl.a. koldioxid från cellerna. Blodet hjälper njurarna att sköta regleringen av vätske-, salt- och syrabalansen i kroppen. Det hjälper även till att hålla en jämn kroppstemratur genom att transportera överskottsvärme till huden. Hos en vuxen människa finns ca 4 – 6 liter blod. Hälften består av plasma som är en äggviterik vattenlösning och andra hälften består av röda och vita blodceller och blodplättar. Varje liten beståndsdel i blodet har en egen uppgift i transportsystemet. I den röda benmärgen i vårt skelett bildas alla våra blodceller ur en och samma typ av stamcell. Innan blodcellerna släpps ut i blodomloppet måste dom mogna färdigt.
När blodcellerna har lämnat ifrån sig allt syre och samlat på sig restprodukter och koldioxid är det dags att vända tillbaka till hjärtat. Den här gången till hjärtats högra förmak och kammare och sedan pumpas det ut i lungartärerna. Och vidare till kapillärerna vid alveolerna. Där byter blodcellerna ut koldioxiden mot nytt syre. Koldioxiden tar sig in i alveolen och följer med utandningsluften när vi andas ut. Där den gör mycket nytta för våra växter så att dom kan bilda nytt syra åt oss.






Lunginflammation.

Lunginflammation orsakas ofta av bakterier eller infekterat slem som kommit ner i lungorna. Personer som ofta drabbas av lunginflammation eller är särskilt utsatta är sängliggande personer, astmatiker, personer med kronisk luftrörskatarr och nyopererade patienter. Rökare har lättare för att få lunginflammation än icke rökare. Normalt sett är lunginflammation inte smittsamt men det finns en ovanlig typ av lunginflammation som är mycket smittsam. Den är orsakad av mykoplasma.

Symtom.
Dom vanligaste symtomen är andfåddhet och trötthetskänsla. En del äldre har ingen matlust. Man kan få hör feber man många har ingen feber alls. Hosta med slemiga upphostningar är ganska vanligt, samt blek hy.

Undersökningsmetoder.
Läkaren gör en auskultation (han lyssnar på lungorna med stetoskop). Man gör en lungröntgen för att bekräfta diagnosen. Man tar blodprov och odlingar på sputum (upphostningar från lungorna).

Behandling.
På 1940 – talet började man använda penicillin men innan dess var lunginflammation en av dom vanligaste dödsorsakerna. Sedan penicillinet kom är det ytterst få som dör i sjukdomen. En lunginflammation som är orsakad av bakterier behandlar man med antibiotika 7 – 14 dagar. Det är viktigt att man fullföljer behandlingen tiden ut även om symtomen försvinner. Om man avbryter för tidigt är riskan stor att man får tillbaka sjukdomen. Den vanligaste antibiotikan vid lunginflammation är penicillin, t.ex. kåvepenin. Om patienten har hög feber ska han stanna i sängen, men redan efter några dagar med penicillin brukar man vara feberfri och då är det viktigt att man är uppe och går så tidigt som möjligt. Att vara uppe och gå utan att anstränga sig gör att lungorna ventilerar sig bättre. Om patienten inte orkar vara uppe och gå kan man lägga kuddar baka ryggen på honom så att han halvsitter i sängen. Det underlättar andningen. Det är viktigt att patienten får upp slemmet som finns i luftvägarna. Dels för att det försvårar andningen och dels för att det kan ge ytterligare fästa för bakterier. Man kan hjälpa patienten med andningsgymnastik så att han med hjälp av djupandning och rätt hostteknik ska få upp slem. Ge gärna varm dryck eller hostmedicin för att underlätta hostan.

Kärlkramp i hjärtat.
(Angina pectoris.)


På hjärtats utsida löper kransartärerna som förser hjärtat med syresatt blod. Det är normalt hjärtats behov som reglerar blodflödet. Behovet av syresatt blod ökar när man anstränger sig. Blodtillförseln till hjärtmuskeln försämras vid åderförkalkning.


Symtom.
Smärta. När blodtillförseln blir otillräcklig i samband med ansträngning uppstår det syrebrist i hjärtmuskeln. Detta signalerar hjärtat med smärta. Oftast känner man smärtan i samband med fysisk ansträngning, men även efter psykisk påfrestning som stress och spänning. Det är olika för olika personer hur mycket man behöver anstränga sig för att känna smärta. Har man kärlkramp så ska man undvika kall och fuktig väderlek. Många upplever smärtan som ett hårt band runt bröstet och strålar ofta ut i vänster armen och upp mot halsen. En del personer upplever en intensiv smärta medan andra upplever den som dov.


Undersökningsmetod.
Eftersom smärtupplevelsen kan likna den man har vid många andra sjukdomar är det omöjligt att ställa en diagnos enbart utifrån patientens smärtupplevelser. Andra undersökningar är oftast nödvändiga. T.ex. arbets – EKG. För att se exakt var kärlförträngningen finns används kontraströntgen.


Behandling.
Så länge man inte får ont är motion bra och ska uppmuntras. Risken finns annars att patienten inte vågar motionera och blir helt passiv. Dom flesta kärlkrampspatienter behandlas med läkemedel. Den finns i två slag.
 Anfallsbehandling.
Man rekommenderar patienten vila vid ett akut kärlkrampsanfall. Om inte det hjälper tar patienten en tablett, nitroglyserin, nitromex, som gör att blodkärlen vidgar sig. Man lägger tabletten under tungan och inom några minuter har tabletten sugits upp av munslemhinnan. Inom 10 minuter märker man av effekten och den kan hålla i sig upp till 30 minuter. M...