Flickan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon var den blonda, korta, spralliga pojkflickan, som alltid sa vad hon tyckte.
Hon gjorde oftast som hon själv ville. Hon gick bara på lekis men visste så mycket om världen ändå.
Vänner behövde hon inte! Hon visste att man ofta blir sviken, och att ett brustet hjärta är något man inte vill ha.
Flickans hjärta var skört, hon hade blivit sårad så många gånger av dem hon älskade mest, hon vågade inte chansa mer.
Hon använde ofta våld som försvar. Om folk bara hade sett hur denna flicka mådde kanske det hade blivit så mycket bättre.
Hon gick igenom skolan, alltid med ett leende på läpparna, medan hon sakta börja dö inombords.
Flickan hade en idol, nämligen sin pappa. Pappa med det bruna håret, den stickiga mustaschen och en stil som skrek "jag bryr mig inte om vad ni tycker".
Flickan tyckte han var så bra, han var så vis, han gjorde aldrig fel hennes pappa.
Dem gjorde allt tillsammans, det var alltid dem två. Hon ville bli precis som sin pappa när hon blev stor.
Flickan fick ett intresse inom sport, och hennes pappa var med henne överallt. Dem gick inte och skilja på.
Senare i flickans liv tog allt slut. Hon fick sluta med det hon älskade mest i hela världen och hennes föräldrar skiljdes.
Det var bäst så, det visste hon, men innerst inne älskade hon väll dem?
Mamma, mamma det var hon som gjorde allt så svårt. Hon sårade flickan gång på gång, och aldrig fick flickan ett "förlåt".
Flickan och sin mamma hade ingen speciell kontakt men hon var ju trots allt den som flickan alltid kallat "mamma".
Flickans föräldrar hade skiljs, men hon hade sina två underbara syskon och sin älskade pappa kvar, det var ju det som betydde mest.
Snart fick Flickan uppleva att allt inte kan vara bra för evigt.

"Pappa, pappa varför glömde du bort mig? Jag fanns precis framför dig, jag var där! Hela tiden var jag där! Jag stannade där du lämnade mig!"
"Pappa, pappa varför kom du inte tillbaka?"

Flickans pappa glömde bort sin flicka. Flickan som en gång var hans allt. Flickan miste sin pappa som alltid kommer att betyda allt och som hon aldrig kommer att glömma.
Det enda flickan hade kvar var såret i hennes blödande hjärta, och minnena som hon skulle hålla fast vid enda in i döden.
Flickans syskon glömde bort sin syster. Men flickan glömde inte sina syskon, sina älskade små syskon som hon bara ville krama om och se växa upp, sina syskon som hon kunde se sig själv i.

Alla glömde så småningom den lilla flickan som en gång lyst upp hela deras tillvaro.
Alla glömde flickan som alltid skrattat.
Alla glömde flickan som till slut inte fanns.
Flickan glömde aldrig någo...