Flickan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Månen har för längesedan försvunnit bakom de mörka molnen och det är nästan helt mörkt där hon går. Lyktstolparna som en gång i tiden lyste med sitt varma gula sken, är släckta. Förstörda. Hon tittar försiktigt in i den mörka, svarta skogen där hon går på cykelbanan. Plötsligt stannar hon med ett ryck. Var det inte något som rörde sig där inne? Hade hon inte sett en skugga förflytta sig? Hon spanar in mellan de täta granarna. Nää, ingenting. Hon fortsättar gå, nu lite snabbare. För nu vill hon bara hem. Hem till den fula ljusrosa lägenheten. Plötsligt tycker hon sig höra fotsteg bakom sig. Tunga, hasande fotsteg. Hon vänder sig snabbt om och ser en lång, svart skugga några meter bakom sig. Hon blir alldeles kall inom sig och börjar springa det snabbaste hon kan. Men det är lönlöst. Efter bara några meter hör hon hur personen bakom henne kommer allt närmare. Precis när hon når fram till den första lysande gatlyktan griper någon tag i hennes långa fladdrande hår. Sekunden efter faller hon till marken och personen som dragit ner henne börjar slita av henne kläderna. Sedan blir allt svart!

Snön föll tidigt i Vimmerby den hösten. Det hade varit en regning sommar och en kall höst, och nu var det vinter. Ett fint snötäcke låg orört på marken när den lilla staden vaknade till liv på morgonen. Totalt omedvetna om vad som har skett under natten. Bara tidningsbudet var ute denna tysta måndagsmorgon. Om några timmar skulle allt vara som vanligt igen. Fullt av folk som lämnar ungarna på dagis, flera skolbussar som kör in till stationen med lantisarna som ska in till skola och bilar överallt som alla har lika bråttom till jobbet. Men ingen kommer att veta vad som hänt med en flicka som gått den mörka cykelbanan hem denna mörka natt då årets första snö föll.

Flickan ligger där i diket vid cykelbanan, avsvimmad och nerfryst. Färgen på snön bredvid henne får en ljus röd färg av blodet som flickan förlorar. Det sista flickan skulle se i sitt liv var en man med klara, blåa ögon som fäste sin blick i sina egna mörkbruna. Det sista flickan skulle känna var en enorm smärta i högra sidan.

Flickan blev bara 16 år. Flickan hade en familj, en familj som älskade henne. Flickan hade två bröder som älskade henne. Flickan hade en hund, som hon älskade över allt på jorden. Flickan hade jättemånga vänner, som nu aldrig mer skulle få se henne levande. Det sista de skulle få se av henne var hur hon låg i en vit kista i en kyrka någonstans.

Varje gång det slår om till rött i korsningen på Storgatan dör en människa. Det hade hon läst i en bok någon gång. Nu var det henne tur. Vilka dumma trafikljus som utsett just denna flickas död just denna mörka novembernatt. Varför skulle hon ligga där och dö? Varför kunde ingen annan dö istället? Hon som hade fått det så bra. Hon som klarat MVG på matteprovet veckan innan, och hon som hade så många vänner. Hon som på dagen innan hade varit i den nyöppnade klädaffären och köpt den absolut snyggast tröjan i hela Vimmerby. Nu var den trasig av ett knivhugg och klibbigt röd av flickans blod.

Ibland blir inte livet riktigt som vi tänkt oss. Allt oftare blir det vändningar och det blir kanske inte alls som vi vill ha det. Det blir en abrupt vändning och ett avslutat kapitel. Varje gång du ser att der blir rött ljus i korsningen på Storgatan, ska du ägna en tanke åt den person som dör just då. Det blir ganska många på en dag. Så många som inte vill dö egentligen, men som inte har något val.
...