Flickan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De ljusa lockarna dansar runt hennes huvud, hon ler med hela ansiktet och skrattar. Hon är vacker, hon är hennes.
Bredvid henne står en kvinna med ett stelt och uttryckslöst ansikte. Hon kollar sig vaksamt runt, som om hon känner sig iakttagen. Det borde hon göra, hon är alltid iakttagen. Hon kan deras rutiner, när de äter och när de går ut. Från hennes plats i sitt fönster har hon perfekt syn över allt de gör.
En man dyker upp vid sidan om kvinnan, hennes älskade som en gång älskat henne,
Jo visst älskade han henne innan han övergav henne för kvinnan i strikta färglösa kläder med det uttryckslösa ansiktet.
Han kallade henne galen, hon vet att hon inte är galen. Vissa kanske skulle kalla henne besatt, men hon vet vad som tillhör henne.
Ändå sen hon fick höra att kvinnan väntade barn så har hon känt att det har varit hennes barn. Hon har i 4, snart 5 år följt varje steg de tar och sett sin dotter växa upp. I händerna på en främling, som har tagit hennes plats i hennes liv.
I 4 år har hon hållit sig på avstånd och iakttagit men hon har aldrig visat sig eller pratat med dem. Hon har inte kunnat ta chansen, nu får ingenting gå fel och efter 5 år i väntan måste allting vara perfekt.
Hon lämnar sitt fönster med en sista blick på den blonda flickan som leker nere i parken.
Om några dagar är det flickans 5:e födelsedag, hon har sett hur de har skrivit inbjudningar, hur de i god tid skickade ut dem och hur fest förberedelserna börjar bli klara.
Hon har räknat ut allting, när barnen ska ut i parken och leka. När hon har sin chans, hon vet att hon måste vara snabb och försiktig.
På morgonen stiger hon upp i god tid, njuter av en god kopp kaffe och solen som retsamt letar sin in genom en springa i gardinen.
Hon tar varsamt på sig, är noggrann med sina val för att ingenting ska se misstänkt ut.
Hon packar sin väska, en lagom stor väska så att hon får plats med allting utan att den ser för full ut. Allt för att inte väcka någon uppmärksamhet. Hon kollar sig i spegeln innan hon går, de falska blonda slingorna trillar ner framför hennes ögon. Hon ser äldre ut än hon brukar, sminkningen har gett henne påsar under ögonen. Allt som allt ser hon ut som en vanlig snäll lite äldre kvinna. Ingen som sticker ut.
Hon tar sina nycklar och tar sig en sista titt i lägenheten, hon kommer aldrig att se den igen. Inte för att hon någonsin har gillat de lite för gälla väggarna och heltäckande mattorna.
När hon kommer ut på gårdsplanen så går hon enligt minnet rakt fram och till en bänk där hon har utsikt mot grannarnas gårdsplan.
Där sätter hon sig och låtsas njuta av solen och läsa en tidning, om någon går förbi så säger hon vänligt hej, om någon frågar varför de inte sett henne förut svarar hon att hon är relativt nyinflyttad och inte så bekväm bland folk.
Tiden går och hon ser alla de små glada barnen springa ut på gräsmatten, mitt bland dem ser hon också ett par stora blonda lockar.
Hon lägger undan tidningen och börjar gå längs den smala grusstigen hon har spanat in, som går parallellt med staketet och som sedan mynnar ut mot skogen.
Hon kollar på klockan, inom fem-tio minuter borde åtminstone en förälder gå in för att börja förbereda tårta, förmodligen två.
Hon ser till sin glädje både mannen och kvinnan dra sig tillbaka in i huset igen, med en sista blick på barnen.



Hon är framme vid staketet nu, hon ser flickan en bit bort och ropar i relativt låg ton. Flickan reagerar och kollar på henne, för första gången så ser de varandra på riktigt. Hon är så vacker, hon är perfekt.
Hon kallar dit henne och lägger på rollen som förvirrad nyinflyttad tant och undrar om hon fyller år idag? Gratulerar och undrar om hon har lust att visa henne hur man kommer till lekparken, ett ställe som flickan med säkerhet har varit och som flickan behöver lämna trädgården och nyfikna blickar för att visa.
Först är hon osäker, men nyfikenheten tar över och strax går de sida vid sida på den smala stigen. Innan flickan hinner vända sig om för att påpeka att lekplatsen ligger åt andra hållet så tar hon fram en näsduk dränkt med sövande medel och sätter framför flickans mun och näsa, snart blir den nätta kroppen lealös i hennes famn. De är bakom bostadsområdet och ingen kan se dem längre. Hon tar flickan i famnen och styr stegen mot hennes utvalda ställe.
Hon sätter på henne de vita små skorna, den vita klänningen och fixar i ordning hennes hår. När hon har gjort det så sätter hon på sig själv samma klädsätt i en någon större variant och håret har hon redan fixat. Hon kollar på flickan som ligger och sover på sängen framför henne, hur vacker hon är och hur mycket hon älskar henne. Att hon gör det rätta, det enda sättet som de kan vara tillsammans för alltid.
Hon böjer sig fram och kysser sin dotters panna, säger jag älskar dig och lägger sedan en vit duk över flickans huvud och hals. Hon tar tag med båda händerna runt den tunna halsen och trycker till. Långsamt känner hon hur livet ur den lilla flickkroppen försvinna tills hon bara ligger där stilla. Hon tar bort duken och stänger den lilla flickans ögon, hon ligger där fridfull och stilla som en ängel.
Hon lägger den lilla kroppen tillrätta och lägger sig sedan själv bredvid, hon lägger de små vita tabletterna i sin hand och sväljer dem snabbt. Gömmer den lilla burken och kramar om den lilla kroppen. Hon får äntligen vara tillsammans med henne, hon som tillhör henne. Nu finns det ingen återvändo längre. Hon blundar och känner hur hon börjar somna in. Hon tänker tillbaka på hur det var förut, när hennes älskade fortfarande var hennes. Han kallade henne galen, det skulle han nog ångra. Sedan hinner hon inte tänka mer.


På torsdags morgonen så låser den gamla vaktmästaren upp lager lokalen, en lite unken stank smyger sig ut från den låsta innersta lokalen. Han öppnar fundersamt och från ett litet fönster så lyser solen in och lyser upp en springa i den mörka lokalen. Vaktmästaren följer ljusspringan med blicken och får syn på en säng som står placerad i lokalen, en helt vit säng med vita sänglakan. I sängen ligger upphöjd på många fina, vita kuddar en kvinna och en liten flicka, den äldre k...