En världsomsegling under havet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken är skriven av Jules Verne som föddes i Nantes, Frankrike år 1828. Som liten hade Jules Verne en väldigt livlig fantasi, han älskade att sitta och kolla ut genom fönstret på båtarna som for över havet. Havet spelade en stor roll i hans liv, och det förstår man eftersom många av hans böcker handlar om havet, den mest berömda är ”Vingt mille lieues sous les mers” (”En världsomsegling under havet”)(1870).
När han sattes på internatskola började han tänka mer på teknologi och drömmarna om havet avtog.
År 1848 begav sig Jules Verne iväg till Paris för att studera juridik. Han träffade många nya människor, och skaffade sig en examen i juridik. Han hade då också börjat skriva några pjäsmanuskript och försörjde sig genom att sälja dem.
Tiden gick och Jules Verne började skriva fler böcker, hans böcker var för det mesta science fiction. Många av hans böcker har också blivit filmatiserade.
Jules Verne utnyttjade verkligen tiden väl och anpassade sin bok efter vad folk pratade om. Den "stora sjöormen" var något som ingick i de gamla sjömännens berättelser och därför lät Jules undervattensbåten likna ett sjöodjur. Hans skrev om jättebläckfiskar, om det sjunkna Atlantis och om den fruktade Malströmmen utanför Norges kust.
År 1905 dog Jules Verne i Aminens. Hans sista verk blev ”Den evige Adam” som han gjorde strax före sin död.

Professor Aronnax får en dag en förfrågan om att följa med på en resa med fartyget Abraham Lincoln. Dess mål är att hitta ett enormt odjur som gömmer sig i havet. Detta odjur har nästan sänkt ett passagerarfartyg, så Professorn och hans trogne betjänt tvekar inte om att följa med och utforska detta underliga havsdjur. På fartyget träffar Aronnax och Conseil harpuneraren Ned Land.
”Han var omkring fyrtio år gammal, storvuxen – över 180cm lång – starktbyggd och föga talträngd. Kanske litet uppbrusade av sig, framför allt om någon retade honom. Han var en man som väckte uppmärksamhet vart han än kom, och framför allt den lugna, stadiga blicken måste göra intryck på envar”(s. 31)
Dag efter dag håller besättningen utkik efter sjöodjuret men finner ingenting. Efter tre månader bestämmer kaptenen att fortsätta sökandet i ytligare tre dagar och om då inget upptäckts återvända. På den tredje och sista dagen visar sig odjuret, men tycks bara leka med dom. Men efter ett tag går den till anfall och en del av besättningen kastas i vattnet. När Coseil ser Aronnax i vattnet bestämmer han sig för att hoppa efter och försöka rädda Aronnax.
”Hjälp, hjälp, ropade jag och försökte desperat simma efter fartyget. Kläderna hindrade mig. Vattnet klibbade fast dem vid min kropp, och hindrade mina rörelser mer och mer. Jag upplevde hur jag sjönk! Hur jag höll på att kvävas!... Hjälp! Det blev mitt sista rop. Munnen fylldes med vatten. Jag kände hur jag drogs ner i den våta avgrunden… Men plötsligt kände jag en stark hand ta tag i mina kläder, jag drogs upp till ytan igen, och jag hörde, ja, jag hörde följande ord tätt intill mitt öra:
Om herrn skulle vilja ha den utsökta vänligheten att stödja sig på min axel, skulle herrn säkert kunna simma mycket lättare.
Det var min trogne Conseil som erbjöd mig sin hjälp.”(s.53)
Conseil och Aronnax ser då Ned land, och han ser ut att stå på något. Dom simmar dit och Ned Land förklarar att detta inte kan vara något odjur. Det visar sig vara något slags fartyg, av stål.
Detta är bara början till ett mycket spännande äventyr som Ned land, Professor Aronnax och Conseil får uppleva tillsammans med Kapten Nemo.

Jag tycker denna bok är väldigt väl skriven, i början tyckte jag den var lite tråkig med jag fastnade i den efter ett tag.
Jag tycker det är otroligt Jules Verne kunnat skriva om denna ubåt, för att den här boken trycktes 1870 men att det inte va förrän 1953 som amerikanerna sjösatte den första atomubåten. De...