Moa Martinsson

Moa Martinsson var en stark arbetskvinna, en duktig författare och en bra mor. Hon skrev ur kvinnans och arbetarens perspektiv. Detta var på hennes tid nytt och banbrytande och kunde uppfattas något provocerande. Martinsson framställde kvinnan som stark och inte bara som männens ägodel. Hon fick både ris och ros för hennes frispråkighet. Idag är hon en förebild för många och en av Sveriges mest lästa och uppskattade författare.

Moa Martinsson föddes som Helga Maria Schwartz den 2 november 1890. Hon var dotter till en 19-årig kvinna vid namn Kristina. Kristina var en fattig, ogift piga som hade en förbindelse med en rik herre. Den rike herren ville dock inte vara någon far till barnet och fattiga Kristina var oförmögen nog att sköta om det. Moas morföräldrar fick ta hand om henne tills vidare. Kristina flyttade efter ett tag till Norrköping, för att arbeta på en fabrik, men när hon gifte sig med Alfred Karlsson fick femåriga Moa komma tillbaka till sin mor. Denne Alfred var dessvärre som många andra manliga arbetare under den här tiden, han söp upp hans egna och familjens pengar. Han hade svårt att behålla sina arbeten vilket gjorde att familjen fick flytta åtskilliga gånger. Enligt vissa källor beskrevs han dessutom som otrevlig och våldsam mot frun och styvdottern.

Trots att Moa ofta bytte skola, ibland enbart efter ett par veckor, och därmed fick en knepig skolgång gick hon slutligen ut med höga betyg. Några vidare studier var det dock aldrig tal om för fattiga Moa utan hon begav sig tidigt ut i arbetslivet.

År 1906 fick Moa Martinsson, Helga Schwartz, en utbildningsplats på en restaurang i Stockholm och därefter började hon arbeta som kallskänka*. Som 19-åring fick Martinsson sitt första barn med en man inte allt för olik hennes styvfar. Efter födseln flyttade hon till hans torp nära Ösmo. På den här gården födde hon under fyra år ytterligare fyra söner. Moa kämpade hårt för att få ihop mat till familjen medan hennes karl söp upp pengarna. Moa slet en hård kamp för att överleva. Under den här tiden på torpet började Moa intressera sig mer och mer för politik och snart kunde man i tidningarna läsa ett flertal debattinlägg från henne. Hon skrev flitigt och uttryckte sina åsikter om kvinnans situation i samhället. Moa Martinsson blev en förebild för kvinnor ur samma samhällsklass.

Att Moa var intresserad av att skriva märktes redan i tidig ålder. Till en början skrev hon mest dikter men senare i livet kom hon att skriva alltifrån romaner till poesi till debattinlägg.

*Kallskänka= "Kock" som endast tillagar kalla rätter, t.ex. förrätter, efterrätter och sallader

Våren 1925 inträffade en oerhörd tragedi. Två av Moas fem söner drunknade i sjön vid torpet. Skrivandet blev för henne en del i bearbetningen av sorgen. År 1928 dog även hennes man. Moa träffade dock en ny man, poeten Harry Martinsson, och tillsammans utvecklade de sitt skrivande. De svårigheter de upplevde tillsammans och det tuffa liv de levde mynnade i att bra litteratur skrevs. Deras starka förhållande kom att kallas Sveriges mest litterärt givande äktenskap. Kärleken mellan de båda var stor men Harry svek Moas förtroende genom hans otrohet. Moa älskade honom djupt och kämpade alltid för att deras förhållande skulle funka men det var en kamp som inte Harry deltog i med lika stort engagemang.  De separerade och återförenades igen men till slut gick de trots allt skilda vägar.

Moa avled år 1964.

Moa Martinsson har givit ut en rad böcker men hennes mest kända verk är den självbiografiska trilogin om Mia där böckerna Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor ingår. Några få andra exempel på kända böcker hon skrivit är: Kvinnor och äppelträd, Den osynlige älskaren, Kvinnorna på Kummelsjö, Rågvakt och Drottning Grågyllen.

Analys på ett utdrag ur Mor gifter sig

Mor gifter sig är Martinssons första del i hennes självbiografiska serie om hennes tuffa uppväxt.  Utdraget jag har analyserat handlar om när Moa börjar skolan och de dåliga intryck hon får av skolan och den elaka lärarinnan. Moa kallas i böckerna för Mia.

När jag läste utdraget fick jag en tydligare bild av hur den här tiden var för arbetarklassen. Jag fick även en klarare bild av hur hemskt det måste ha varit med alla sjukdomar som härjade vid den här tidpunkten. Martinssons beskrivande text gav mig också en bild av hur agandet av barnen i skolan påverkade dem och hur barn, beroende på vilken familj de kom från, behandlades olika. Situationen som Moa beskriver finner jag är hemsk men jag beundrar denna starka kvinna som tog sig genom sin uppväxt och till slut lämnade ett stort avtryck efter sig.

Vad som tydligt framgår i utdraget är orättvisorna i samhället. De föräldrar som har råd att bjuda lärarinnan på kaffe eller ge henne kaffegrädde gör det så ofta de kan vilket gör att de barnen blir omtyckta av lärarinnan och får en bättre undervisning. De fattiga och sjuka barnen vars föräldrar varken har råd med det ena eller det andra får i stället enbart dålig uppmärksamhet av lärarinnan och behandlas ibland likt luft. T.ex. är Mia en mycket duktig elev och kunde både läsa och skriva innan hon började skolan. I stället för beröm får Mia höra hur lärarinnan otrevligt beskriver hur dåligt det var att hon lärt sig det redan innan hon börjat skolan.

De stackars barnen som är dödligt sjuka behandlas inte enbart dåligt av lärarinnan utan av hela klassen. Jag tolkar det som att alla barnen är så rädda för att själva bli utsatta för lärarinnans och egentligen hela samhällets ogillande att det inte finns plats för någon empati. Exempelvis förekommer i texten en dödligt sjuk flicka som av förståeliga skäl rätt ofta hostar under lektionerna. Lärarinnan blänger dock strängt på henne som om hon gjorde något hyss varje gång hon hostar och ingen av eleverna vågar någonsin gå emot strömmen och försvara den hjälplösa flickan. Alla tittar lika ont på stackaren som förstör arbetsron. 

Lärarinnan låter barnen stå inför klassen och skämmas när de gjort något fel och vid ett tillfälle slår hon t.o.m. till Mia så illa att hon börjar blöda näsblod. Trots Mias ilska mot läraren erbjuder hon sig ändå, förmodligen av respekt, att hävda att hon ej blivit slagen utan själv ramlat och sl...