Per Lagerkvist - Dvärgen

Dvärgen är en dagboksroman skriven 1944, mitt under brinnande världskrig. Dvärgen själv beskriver sin tillvaro på ett fursteslott i en typisk italiensk statsstat under renässansen. Han refererar kallt och cyniskt sina betraktelser och känslor, samtidigt som han sakta glider in i galenskap.

När man granskar dvärgen som karaktär är det omöjligt att inte se till det då rådande världsläget - dvärgen bär tydliga drag av Hitler. Han hyser en blind beundran för sin furste, blir märkligt upphetsad av krigets närvaro, är uppenbart strategiskt begåvad men ändå totalt verklighetsfrånvänd när krigets vardag skall räknas in. När han mot slutet försöker ta statens öde i egna händer slutar det i blodig katastrof. Man kan faktiskt utan större problem se Dvärgen som en slags metafor för hela europa före och under andra världskriget, men jag väljer att undvika det. Den förtjänar bättre.

Ett vanligt tema när man talar om Dvärgen är ondska. Vissa ser huvudpersonen som en sinnebild av ondskans väsen. Jag skulle snarare säga att han för mig är ett tydligt exempel på att ondska i sin klassiska mening inte existerar. Dvärgen kramas genom hela romanen krampaktigt in i miljöer, identieter, attityder och sammanhang som han egentligen är starkt främmande inför. Han bär leksakshjälm och bleckplåtsklinga på tryggt avstånd ifrån det där kriget han beundrar, han engageras att underhålla berusade middagsgäster och vara den lustigkurre vars polära motsats han egentligen är. Han passar helt enkelt inte in i den klaustrofobiska miljön som slottet, väl avskiljt från den Verkliga Världen utanför, erbjuder, så det är egentligen föga förvånande att han odlar sina misogyniska drag. Detta räcker naturligtvis inte som vare sig förklaring eller ursäkt, men för mig är det ändå en bild av att det bakom alla tidens (1944, inte renässansen) ikoner, bakom blankputsade uniformsknappar, pronsmonument och avmänskligande retorik bara fanns djupt ensamma, missanpassade och ohörda individer.

Dvärgen skriver sina dagboksanteckningar i en kyligt exakt ton, då och då utblandad av karakteristiska och nästan löjeväckande utbrott av starka känslor ("Jag får följa med! Jag får följa med!"). Han hanterar furstinnan, en annan förtryckt, hämmad och väldigt ensam individ, som om hon vore en försöksråtta vars beteendemönster han är satt att dokumentera. Hon svälter sig till döds av skuldkänslor utan att han rör en min. Dvärgen vägrar befatta sig med "sådana svaga individer" och väljer i stället den brutale legosoldaten Boccarossa som sitt ideal. Att dvärgen själv bakom det kyligt brutala yttret själv delar furstinnans bräckliga karaktär. Sättet Lagerkvist lyckas få bräckligheten att med perfekt avvägda mellanrum bubbla upp bakom fasaden samtidigt som den jagberättande dvärgen är helt omedveten om hur det han bekänner kan tolkas är en berättarteknisk prestation av lysande mått.

En intressant kontrastroll spelas av Don Riccardo, en levnadsglad kvinnokarl som förför furstinnan. Dvärgen betraktar honom med en hostilitet som bryter av mot det mer subtila avståndstagande som präglar hans agerande mot andra människor. Han går ned sig i detaljskildringar av hur Riccardo dricker vin så att det skvätter - allt mänskligt beteende kan göras motbjudande skildrat på "rätt" sätt. Don Riccardo som krigare är ömsom för feg och ömsom för våghalsig. Rent dramaturgiskt är Riccardo - trots att han genom sina handlingar sällan för historien framåt - en av romanens viktigaste karaktärer då han belyser centraltemat - hat. Dvärgen hatar allt som kan förknippas med kärlek, medkänsla, barmhärtighet och irrationalitet. Han belyser allmänt accepterade fenomen med hatets ljus och får dem att verka motbjudande, han grottar ner sig i sina egna hatbilder då han inte får någon respons från en alienerad omvärld. Och han hatar sig själv nästan mer än något annat, då han inte h...