Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst boken Dvärgen av Pär Lagerkvist, den kom som första utgåva 1944. Pär Lagerkvist föddes i maj 1891, med namnet Per Lagerqvist. Han var yngst av sju syskon och växte upp i Växsjö, om honom kan man bland annat läsa i hans självbiografiska roman Gäst hos verkligheten (1925). Vi ska ta en närmare titt på boken Dvärgen som kom att bli Pär Lagerkvists publika genombrott (1944). Dvärgen är en dagboksroman skriven ur dvärgens perspektiv, vi får bekanta oss med hans sätt att se på världen. Tiden är förlagd till renässansen i Italen, dvärgen arbetar som ensam dvärg vid hovet då han strypt den andre dvärgen som arbetat där tidigare. Denne lille men ondskefulle man som hatar allt och alla omkring sig är har en väldigt intressant bild av livet. I denna uppsats får vi bekanta oss med dvärgens ondska och icke-ondska gentemot olika människor samt hans intresse för mord.

Var bottnar egentligen dvärgens ondska? Dvärgen inleder sin dagbok med en beskrivning av sig själv, som lyder ..."Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan."... Efter att ha läst början så verkar det som att dvärgen tycker om sig själv, han har "de rätta kroppsproportionerna", han nämner lite längre fram i texten att han är stolt över sina drag. Han skriver även att hans ras kommer från en urgammal och ädel befolkning, så som att man borde se upp till de av hans ras. Dvärgen verkar ibland älska sig själv samtidigt som han hatar sig själv, (det ser vi på s 32) ..."Det är mitt öde att också hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig. Men jag hatar också mig själv"... Han har uppenbarligen problem med sitt inre, men vad som orsakat dessa problem vet man inte. Det kan bero på att han är en dvärg som känner sig utanför i denna värld där vanliga männiksor dominerar. Möjligt är det att han lider för att hans mamma sålde honom. Som om han inte var något värd, som om han inte ens var männsklig, han skriver att hon såg på honom med äckel i sin blick. En människa som aldrig upplevt kärlek kan inte heller veta vad kärlek är. Han hatar inte för att han vill hata utan för att han inte vet något annat. Han vet inget om kärlek, känslor och svaghet eftersom han aldrig upplevd det själv. Ändå påstår han att han hatar det att det gör en männska svag. Han hatar det han aldig själv har upplevt samtidigt som han menar att han hatar allt som han förstår sig på. Men hur kan han förstå sig på något han inte har upplevt. Dvärgen är en kompliserad person som man omöjligt kan förstå sig på. Han är formad av ondska därav uppskattar han krig, lidande, grymhet, död, svält, förstörelse, hämnd, muskler och effektiva dödsmaskiner mm. Att försöka analysera en sådan skapelse är en omöjlighet!


Så mycket hat gentemot alla omkring honnom utom tre personer, fursten Leone, kondottiären Boccarossa och maestro Bernardo. Men varför just dem? Den han tjänar och efterliknar är fursten Leon en mäktig man och en ledare egenskaper som dvärgen har full respekt för. Att fursten tänker mycket i samma stil som dvärgen vad det gäller krig ger dvärgen känslor av gemensamhet, han känner att han fyller en viktig roll som hans dvärg. När han i sista delen av boken befinner sig i fängelsehålorna förväntar han sig en dag komma tillbaka till sin position som dvärg vid hovet, för att ingen furste kan vara utan sin dvärg. Kondittiären Boccarossa har dvärgen i själva verket inte träffat mer än ett antal gånger. Däremot har han beundrat honom på avstånd för hans fysiska styrka och naturlighet samt hans ständiga krigande. Boccarossa är vad dvärgen ser som en ideal människa, han erkänner vid ett tillfälle att om han hade älskat någon så hade det varit Boccarossa. Fruktan och samtidigt förundran gentemot maestro Bernardo, han är en man som förenar egenskaper som dvärgen beundrar och föraktar. Bernardo är väldigt oberäknerlig och intresserar sig för alla sorters sanningar om världen. Hans intresse är lika stort för allt. Vid ett tillfälle i boken klär han av dvärgen och ritar av honom i fullständig nakenhet. Denna händelse ligger i grunden för den fruktan han känner för Bernardo. Bernardos impulsiva handlingar och breda intresse är något dvärgen aldig kan komma att förstå sig på. Det dvärgen inte förstår sig på, hatar han heller inte och därför faller inte dessa tre män offer för hatet.

Glädjen i att döda är något vi upptäcker hos dvärgen redan på första sidan i boken, då han beskriver hur han strypt Josafat, den dvärg som tidigare gjort honom sällskap vid hovet. Ett stort täcken på glädje vid mord ser vi också då han förgiftar det fientliga furstedömets alla dignitärer inklusive furstinnans älskare don Riccardo. Han beskriver då hur kan klättrar upp på en stol för att bättre skåda sitt verk, han känner sig som satan själv och blir fullständigt ifrån sig av upphetsning. Detta visar tydligt på att han innebär ett hot mot alla i hans närhet och att han inte borde få vistas i närheten av andra männsiskor. Inte är han bättre mot sin egen ras, förutom Josafat berättar han om en dvärg han dödat ute på slagsfältet. Det händer en dag när han är ute och undersöker fiendens gammla ruiner som han finner en dvärg i en källare, han jagar honom och tar hans liv. Under dessa stunder i boken känner jag ett riktigt hat mot dvärgen, han gör mig arg. Jag finner ingen logik i hans tänkande och känner bara att han måste vara totalt sinnessjuk. Detta förmodar jag att författaren vill väcka innom oss och få oss att känna.

Min första bild av denna bok var att den skulle vara tråkig, det var innan jag öppnade den. Så fort jag läst den första sidan var jag säker på att jag skulle tycka om den. Detta har varit en av de hemskaste böcker jag någonsin läst, den speglar ondskan när den är som värst. Samtidigt har det varit väldigt lärorik på det sättet att man kommer in i huvudet på en rent ondskefull varelse och ser hur ondskan fungerar. Något som gjorde mig både irriterad men samtidigt gjorde boken lite hemlighetsfull var att man aldig får veta vad dvärgen heter. Han beskriver sitt utseende, delar med sig av alla sina tankar men avslöjar aldrig sitt namn. Jag har lagt ner mest tid på funderingar kring hur man skall beskriva dvärgen på bästa sätt. Han kan beskrivas med bara ett ord "ondska" men jag har kommit fram till en mening som jag anser passar utmärkt, "allt som symboliserar hat/ondska i en kompakt liten människo kropp". Vad ville Lundkvist egentligen ha sagt med denna roman och figur? Kanske ville han beskriva något oändligt hat. Den representerar möjligtvis något hat sosm han hållit innom sig. Vaför valde han en dvärg som sin symbol för hat/ondska? Min tanke är, dvärgar är så små och oskyldiga till sitt yttre men det som ser minst farligt ut kan vara det mest fasansfulla. Boken slutar då dvärgen tänker på den dag han...