Dvärgen av Pär Lagerkvist

Dvärgen
Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvist (1891- 1974), föddes i Växjö. Han var författare, ledamot av Svenska Akademien från 1940, filosofi hedersdoktor 1941, nobelpristagare i litteratur 1951. Den fromhet som Lagerkvist var omgiven av som barn var djupt biblisk, gammalkyrklig med pietistiska inslag. När han studerade i Uppsala kom i kontakt med det samtida måleriet som han fann vitalare än litteraturen. Hans senare verk kom att kretsa mer kring människans plats i en värld där Gud har inte så mycket makt.
Debuterade med novellen Människor (1912) och fortsatte med Ordkonst och bildkonst (1913), Motiv (1914), Järn och människor (1915), Ångest (1916), osv. Hans siste verk, Marianne (1967) beskriver historien om tyrannen Herodes och hans äktenskap till diktarens kärleksfulla hyllning till den kvinna med vilken han var förenad i mer än fyra decennier. (Källa: NE)

Boken börjar med beskriven av Dvärgen hur han ser ut `Jag är 26 tum lång, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, Mitt ansikte är skägglöst men annars precis likadan som andra mäns (s.5).
Dvärgen tror inte på fred och han tycker att det är en barnslig sak. När det blev fred i hovet blev han mycket besviken: `Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter`(s.84).
Dvärgen är skriven 1944 när det var den andra världs krig och hans grymhet och själviskhet förmodligen är baserad på Hitler även att händelsen utvecklats under renässansen på 1300-talet.
I slutet dvärgen är inlåst och hoppas att tiderna ska ändras och han igen ska bli den han en gång i tiden var. Han är säker på det och det håller honom vid gott mod i den källarhålan han är. Att författaren inte har bestämd att avrätta dvärgen efter allt han har gjord betyder att även att i slutet det goda alltid triumferar så ska alltid finnas det onda vid sidan.
I boken fanns mycket våld och hat. Jag...