Kalla Kriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Efter Andra Världskrigets slut stod framförallt två stora stater som ”vinnare”. Dessa två länder; USA och Sovjetunionen var ganska jämbördiga vad gällde många saker.
Dock fanns det skillnader mellan de båda supermakterna, stora skillnader. USA var ensam och överlägsen medan Sovjetunionen var ett eländigt och korrumperat land, styrt av maffian, där svält inte var ovanligt. Det sägs att USA var starkast från början till slut i Kalla kriget.
Länge hade båda parter undvikit att bli inblandade i ett nytt krig i Europa. Bland annat hade Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens respektive Nazitysklands utrikesministrar undertecknat Molotov-Ribbentroppakten. Vilken innebar ett såkallat ”ickeaggressionsavtal” mellan de två staterna.
Dessutom innehöll pakten ett hemligt tillägg där Sovjet gavs rätten att ockupera östra Polen.

Många människor i Sovjetunionen höll sig till den politiska ideologin kommunismen.
Sovjet var uppdelat i flera små länder och även om dessa länder inte drog jämnt med varandra sinsemellan var de skräckinjagande för USA och dess allierade. Det ena ledde till det andra och snart var de två supermakterna indragna i en tidigare förutspådd konflikt; Det Kalla Kriget.

Det finns flera olika tolkningar av hur Kalla Kriget började.
En av dem var Stalins aggressiva utrikespolitik. Den innebar utöver en ockupation av Östeuropa en långsiktig plan på att ta över världsherraväldet.
Sovjetunionen hade höga krav på att få ut skadestånd eftersom de under andra världskriget utsatts för stor förstörelse.
Dessvärre för Sovjet ville Västvärlden inte gå med på Stalins höga krav då detta skulle innebära, inte bara politiska utan även ideologiska motsättningar.

Sovjets situation kan tyckas orättvis då USA som fört kriget på bortaplan varken fått järnvägar, städer eller fabriker förstörda. Sovjetunionen å andra sidan låg i ruiner, landet hade förlorat runt 20 miljoner människor, fattigdom och svält var vanligt och situationen var kaotisk.

I Sovjet var man orolig att Väst skulle tränga undan kommunismen för att slippa revolutioner, samtidigt oroade sig Västsidan för att kommunismen skulle sprida sig.
Anledningen till oron var utvecklingen i Estland, Lettland, Litauen och delar av Finland, Tyskland, Polen och Tjeckoslovakien sedan dessa landområden förklarats Sovjetrepubliker (se röda områden på framsidans karta).

Misstänksamheten mellan öst och väst ökade och på grund av utvecklingen i Europa gjorde ledarna i USA allt de kunde för att hindra kommunismens spridning i Europa. Den dåvarande presidenten i USA; Harry S Truman sa i ett uttalande om kommunismen att dess anhängare var: ”Fria folk som motsatte sig att underkastas av beväpnade minoriteter eller utomstående krafter”. Uttalandet sågs som ett angrepp mot kommunismen, vilket det också var.


Mellan den 17 juli och den 2 augusti 1945, hölls den såkallade Potsdamkonferensen i Potsdam nära Berlin. Deltagande länder var USA, Sovjetunionen och Storbritannien.
Den amerikanska delegationen leddes av president Truman, den sovjetiska av Josef Stalin och den brittiska till en början av Winston Churchill, senare, av Attlee.

Potsdamkonferensen* som hölls 17 juli – 2 augusti 1945 i Potsdam nära Berlin, avslöjade allvarliga motsättningar mellan de allierade. Dessa motsättningar gällde bland annat behandlingen av det besegrade Nazityskland och ledde till att Tyskland så småningom delades i två rikshalvor.
Samtidigt tilltog sovjetiseringen av Östeuropa och efter Pragkuppen** 1948 delades Europa i två maktgrupper med en s.k. ”järnridå” mellan sig.

I juni samma år blockerade Sovjetunionen västmakternas delar av Berlin i den såkallade Berlinblockaden. Syftet var att försöka svälta ut området och på så sätt ta över hela Berlin.

Dock misslyckades försöket eftersom amerikanerna svarade med att låta flygplan fullastade med livsmedel till Västberlin, en såkallad ”luftbro”. Berlin inringat i rött på kartan.

Blockaden hävdes och det Kalla Kriget hade inletts. Förhållandet mellan Sovjet och USA intyg en mycket kylig karaktär.

Efterhand började USA bygga upp ett system av baser och pakter för att kunna kontrollera Östblocket.
Den viktigaste pakten var Atlantpakten som bildades 1949. Den inbegrep Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien samt USA och Kanada.
Därefter bildades själva organisationen NATO (North Atlantic Treaty Organisation) 1951 för att organisera Atlantpaktens kollektiva försvar.

Sovjetunionen bildade 1955, som motvikt, Warszawapakten bestående av länder i östblocket. Medlemmarna var Sovjetunionen, Polen, Tyska demokratiska republiken, Tjeckoslovakien, Ungern, Albanien, Rumänien och Bulgarien. Albanien drog sig dock ur 1961 på grund av ideologiska meningsskiljaktigheter.



Än en gång vill jag hänvisa till kartan på framsidan, här i mindre format. Här ser vi tydligt de två pakterna och deras medlemmar, dock syns inte USA och Kanada på kartan.
Blåfärgade länder är medlemmar i NATO och rödfärgade är medlemmar i Warszawapakten. Länder färgade ljusblåa gick med i NATO först 1982.


Koreakriget

Under tidsperioden 1950-1953 varade Kalla krigets första militära kraftmätning.
Det handlade om Koreakriget mellan Nordkorea och Sydkorea.
I samband med Potsdamkonferensen beslutades att Koreahalvön skulle delas precis vid den 38:e breddgraden, d.v.s. precis i mitten. Denna linje skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea.

När USA och Sovjetunionen tagit kontroll över sina delar (USA den södra delen och Sovjet den norra), påbörjade man förhandlingarna över hur Korea skulle återförenas och bli självständigt.
Förhandlingarna misslyckas dock och USA passar vidare ärendet till FN som bildar en speciell kommitté för Korea. Dessvärre tillåter inte den Sovjetiska befälhavaren FN tillträde till Nordkorea. Läget förvärras och räder över 38:e breddgraden börjar göras.
Allt brister den 25 juni 1950 då de Nordkoreanska trupperna går över gränsen. Allmänt säger man att det var Nordkorea som var den anfallande parten. Och det finns bevis på detta: Efter Sovjets fall har man funnit i arkiven att Kim II Sung rest till Moskva och diskuterat en anfallsplan med datum och mål bl.a.
Planeringen var välgjord då anfallet ägde rum på en söndag när de flesta officerare i Sydkorea var lediga (för Asien har Korea en stor andel kristna, Sydkorea har idag nästan 30 % kristna).

Efter bara tre dagar faller Seoul och de Nordkoreanska styrkorna har nått stora framgångar. De dåligt utrustade och omotiverade amerikanske styrkorna drivs till reträtt. Sovjets enda bidrag till kriget är ett fåtal militära rådgivare, samtliga förbjudna att gå söder om den 38:e breddgraden.
Den 7 juli vänder kriget lite då FN fattar beslut om en egen styrka för att slå tillbaka attacken. Tillsammans med Sydkoreas styrkor strider FN:s styrka, ledd av en amerikansk general vid namn Douglas McArthur, mot Nordkorea under blå-vit FN-flagg.
FN går så småningom förbi den 38:e breddgraden och fortsätter tills man i oktober 1950 nästan står vid kinesiska gränsen. Nu vänder kriget igen. Eftersom främmande trupper nått så nära Kinas gräns går de in i kriget den 25 oktober. Man gör ingen formell krigsförklaring utan trupperna består av ”frivilliga” i Nordkoreas krigsmakt. De är så starka att FN-styrkorna börjar drivas på reträtt. Vid slutet av 1950 har fronten återgått till den 38:e breddgraden. Den fortsätter söderut ett tag till och når snart Seoul för andra gången.

Douglas McArthur börjar nu argumentera för ett mer storskaligt krig och hårdare insatser. Han för en kampanj delvis i amerikansk press och kritiserar president Truman för att var slapphänt mot kommunisterna. Det hela underlättades inte av att McArthur var republikan och Truman var demokrat. Slutligen ersattes McArthur, den 10 april 1951, av Matthew Ridgway som general över FN-styrkorna.
Nu tyckte både FN och de kinesiska styrkorna att kriget nått ett dödläge och att man bara slösade med soldaters liv. Men ursprungskontrahenterna, Syngman Rhee och Kim II Sung, ville båda fortsätta kriget. Man inledde därför förhandlingar som ”bara” varade i två år innan man skrev på ett avtal om vapenvila. Avtalet gäller än idag.



Vapenkapplöpningen


Kalla kriget var i huvudsak en period av mycket frostiga förhållanden mellan USA och Sovjet som fick sitt namn av Bernard M. Baruch 1947. Namnet användes senare av journalisten Walter Lippman.
Ett välkänt inslag i dessa tider av kyligt klimat länder emellan, är kärnvapenkapplöpningen mellan USA och Sovjet.

Efter Andra världskriget har flera länder hotat med att använda sina atombomber av olika politiska orsaker. Nu var det viktigt för FN att skydda folkets rättigheter och frihet i världen samt bevara freden och förhindra krig.
Man kan säga att krig föder nya uppfinningar. För visst är det så, vapen uppfinns till väldigt stor del p.g.a. krig och även en hel del transportmedel.
Under Kalla kriget sattes en stor del av världens smartaste vetenskapsmän i arbete att uppfinna effektivare sätt för en sida att utrota den andra.
Både USA och Sovjetunionen uppfann atombomben och vätebomben, två större och starkare vapen som kunde nå längre än tidigare disponibla vapen.
1952 testade USA den första vätebomben, Sovjet provade sin första först 1961. USA satsade enorma summor utvecklingen av bland annat långdistansrobotar och missilbärande ubåtar och ledde vapenkapplöpningen under hela Kalla kriget.

Detta ledde till ännu ett tecken på kyla mellan de båda supermakterna för båda hade vapenresurser tillräckligt kraftfulla för att utrota hela världen. Det var därför viktigt att ingen sida gjorde något förhastat som av misstag skulle kunna leda till en global katastrof.


En tid av kriser

Kalla kriget var en tid som medförde många kriser i världen, både små och stora. Det medförde i vissa fall även krig, men som tur var krigade USA och Sovjetunionen aldrig mot varandra under perioden. Om detta skett hade det medfört en global katastrof eftersom båda sidor var starka nog att utplåna varandra. Detta ledde till att situationen mellan USA och Sovjet avstannade och de var tvungna att hålla freden mellan sig vid liv.

Efter Koreakriget flyttades Kalla krigets fokus från Europa till Ostasien. Från och med nu skulle krigföring i andra hand, i tredje världen vara supermakternas strategi.


Exempel på denna krigföring är alla de kriser och krig som utspelade sig i världen under Kalla kriget; Kubakrisen, Vietnamkriget, Koreakriget, dessutom var det oroligheter i Iran.
Även CIA var inblandad i Kalla kriget genom att USA använde dem till att störta flera regimer som misstänktes vara på väg att bli kommunistvänliga, t.ex. Guatemala 1954.


Slutligen

Kalla kriget sägs ha slutat med att USA vann. Jag har dock inte lyckats hitta information om hur de segrade, dock påstår en del att Sovjet helt enkelt beslöt att lägga ner vapenkapplöpningen då den ändå inte ledde någonstans. När de lade ner sin produktion av kärnvapen ansåg man att USA hade vunnit.
Mellan USA och Sovjet var kalla kriget, förutom kraftmätningarna i form av de krig i andra hand som utspelade sig i tredje världen, en tid av misstänksamhet, diplomatiska förhandlingar, spioneri och hemlighållande av forskningsprojekt å statens vägnar.

Då det inte är en aktuell konflikt går inte att ge några lösningsförslag, dock måste man i framtiden vara väldigt försiktig och dra lärdom av det som redan hänt. En massiv upprustning mellan två länder, i synnerhet supermakter, är en stor fara för hela jordens befolkning. Som tur var under Kalla kriget använde varken USA eller Sovjet några av sina kärnvapen. Om en liknande situation skulle uppstå på nytt måste man blicka åter på historien och förhindra att två länder startar ett kärnvapenkrig.

Jag tycker att man kan säga att Kalla kriget var det tredje världskriget, då det, trots sin i huvudsak passiva karaktär, hade en inblandning av väldigt många länder. Sverige var också inblandat då vi spionerade på Sovjet för USA:s räkning.

En annan sak som visar Sveriges inblandning i Kalla kriget är Catalina-affären.
Sverige hade som sagt ingått ett hemligt avtal med USA. Detta innebar att svensk signalspaningsdata byttes ut mot amerikansk teknisk utrustning. Två svenska flygplan av typen DC-3 som kallades Hugin och Munin (en parallell kan dras till Odens spejande korpar i den fornnordiska mytologin) flög regelbundet över Östersjön med den amerikanska signalspaningsutrustningen ombord.
Anledningen var i huvudsak att få fram information om Sovjetunionens luftförsvar och dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan av typen Boeing B-47 Stratojet (se bilden t.v.) i huvudsak.

Två gånger 1951 ertappades Sverige dock i Sovjetiskt luftrum och regeringen blev tvungna att ursäkta sig på diplomatisk väg.
Denna spänning mellan länderna steg ytterligare 1952 när NATO-plan flera gånger kränkte sovjetiskt luftrum och de svenska flygningarna ökade i antal. Sovjetisk press började nu skriva om att Sverige gick NATO:s ärenden och man drog sig inte för att påminna om det amerikanska signalsp...