Kalla Kriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Av vilken anledning startade Kalla kriget?

Det började åren strax efter andra världskrigets slut. Det ansågs att USA och England tillsammans, och Sovjet hade besegrat Tyskland. Det fanns vissa meningsskiljaktigheter mellan de två stormakterna Sovjet och USA, angående huruvida Europas samhälle skulle vara kommunistiskt eller kapitalistiskt styrt. Europa delades in i öst- och västblocket. Genom att plantera kommunistiska och Sovjetvänliga, alternativt Sovjetstyrda, partier i östblockets länder växte kommunismen, och även Sovjetunionens makt. Sovjetunionens växande makt och bildandet av satellitstater sågs följaktligen som ett hot mot västmakternas demokrati. För att hindra den kommunistiska ideologin från att sprida sig till väst skapade USA år 1949 NATO, och inkluderade i detta de flesta länder i västblocket. NATO är en försvarsorganisation, vilket innebär att om något av länderna som ingår i NATO blir attackerade är de andra länderna skyldiga att militärt stödja detta land. Östblockets svar på NATO var Warszawapakten.


Vilket blev resultatet?

Eftersom aldrig något krig utbröt var det ingen utav makterna som gick som vinnare ur striden. Det var inget av blocken som gick till anfall, eftersom det andra blocket alltid hade tillräckligt med vapen för att attackera. Så istället skrevs många nedrustningsavtal under, för att avveckla kärnvapen, framförallt mellan åren 1969-1975. Men under 1970-talet interverade Sovjet Afrika, placerade ut medeldistansrobotar i Europa och invaderade Afghanistan. Detta gjorde att en ny upprustning skedde. USA ökade sina försvarsutgifter, vilket ledde till att Sovjet tvingades göra detsamma.
Michail Gorbatjov tillträdde i Sovjet år 1985, och ville ha vissa förändringar i samhället. Bland annat var han positivt inställd till marknadsekonomi. Detta gjorde honom populär även bland västblocket. Men Sovjets ekonomi hade redan börjat rasa, och en bidragande orsak kan ha varit de tidigare ökande försvarsutgifterna.
Republiker i Sovjetunionen började dock utropa självständighet, och allteftersom de ökade insåg Gorbatjov att han tappade kontrollen över unionen. År 1991 avgick han och Sovjetunionen splittrades.


Vilka drabbades av kriget?

Korea hade fram till andra världskrigets slut tillhört Japan. Det bestämdes sedan att den 38:e breddgraden skulle dela Korea i två, ett Nord och ett Syd. Detta skulle bli Sovjets, respektive USA:s ockupationszoner. Förhandlingar om hur Korea skulle återförenas började, men de första misslyckades. I Sydkorea bildades Republiken Korea, medan det i Nordkorea bildades den Demokratiska Folkrepubliken Korea. USA och Sovjet drog sig efter det så småningom tillbaka från sina zoner.
Det uppstod nu tvister, landsdelarna emellan, om vilket av partierna som skulle styra ett återförenat, självständigt Korea. Båda parter ansåg sig mest lämpade. Nordkoreas ledare, Kim II Sung gick då till Stalin med en plan att attackera Sydkorea. Stalin godkände inte planen först, av rädsla för att Sydkorea skulle komma att få USA:s stöd om de anföll. Kim lurade då Stalin, både genom att garantera att det var riskfritt att USA skulle komma till Sydkoreas undsättning, och genom att få Kinas ledare, Mao, att låta mer positivt inställd till det här kriget än han egentligen var. Sovjet godkände då planen, med den förutsättningen att Nordkorea hade Kinas stöd. Kim spelade samma spel mot Mao, och fick Sovjet att låta mer positivt inställda än vad de var. Men på så sätt fick han sitt stöd.
Den 25 juni 1950 gick Nordkorea över gränsen.
Detta drev USA:s president Truman till FN, som uppmanade sina medlemsländer att komma till Sydkoreas undsättning. Kriget pendlade fram och tillbaka, utan någon egentligen segrare. Tillslut insåg man att man egentligen bara slösade med soldaters liv. Under Koreakriget dog, uppskattningsvis, 2 miljoner civila koraner.
Tekniskt sett ligger de båda länderna fortfarande i krig, då inget fredsavtal undertecknats, dock så gäller ett vapenstilleståndsavtal.
Afrika, och den tredje världen var också ömtåliga efter andra världskriget, då USA dragit sig tillbaka från sina kolonier. Det var blandade och oorganiserade länder, och Sovjet såg sin chans leda dessa länder i kampen mot imperialismen. Att leda länder i tredje världen innebar ju onekligen ökad makt, det rör sig ju om ganska många länder.
I främst Iran, men även andra delar av Asien var oljan en stor tillgång. Västvärlden hade intresse i den här oljan, men också ett intresse av att hålla Sovjet utanför. Irans premiärminister Mohammad Mosaddeq gjorde dock de brittiska oljekällorna till statlig egendom, vilket inte gynnade Västvärlden. Den Iranske ledaren Mohammad Riza Pahlavi hade skrämts av Mosaddeqs ökande popularitet, och kom att bli en bundsförvant med USA. Hans parti blev mindre och mindre omtyckt i Iran, och detta ledde tillslut till den islamiska revolutionen, år 1979.

Diskussion

De länder som under kriget blev indragna eller inblandade har ju alla påverkats på något sätt. I och med att Sovjet lade så väldigt mycket pengar på försvar, hade de inte likadana ekonomiska möjligheter som länder i västvärlden. De hade inte samma möjlighet att satsa pengar på industri som västvärlden hade, och Ryssland är ju även idag i stora drag ett ganska fattigt land. Men utveckling sker ju även där, det är ju inte ett land helt utan möjligheter. Landet återhämtar sig, och jag tror inte att det kommer påverka Ryssland i framtiden.
Den islamiska revolutionen har troligtvis inte varit en fördel för befolkningen i Iran. Landet styrs av nu istället av religiösa fundamentalister, som använder Koranen som riktlinje. Det innebär en uråldrig människosyn där kvinnor har små rättigheter. Det hämmar utvecklingen, och Iran är inte heller ett särskilt rikt land, och ändras inte styret ser inte framtiden särskilt ljus ut för landet.
Västvärlden har inte påverkats särskilt mycket efter Kalla kriget, men NATO finns fortfarande, och jag skulle ändå påstå att det inte är något dåligt. Det gagnar ju åtminstone Europa i den synen att om det skulle bli krig är det många europeiska länder som skulle få stöd. Man krigar heller inte mot länder man gör affärer med, det gör att NATO till viss del ger en stabilitet i Europa.
Sverige var tämligen opåverkade av kriget, vi var inte särskilt inblandade, så det har egentligen inte blivit några följder i vårt land.
Som alla andra krig handlar det här också om makt. Och personligen tycker jag att ett kommunistiskt styrt Europa skulle vara en dålig idé. Kommunismen är ju en fin idé egentligen, att allt ska delas lika mellan folket. ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Ett fungerande kommunistiskt samhälle skulle onekligen vara ett bra samhälle, men tyvärr fungerar kommunismen alltför sällan. Det brukar inte ha blivit något som gagnar folket. Men det skulle kunna fungera!
Det jag tyckte var lite märkligt i det här kriget var när Sovjet skulle hjälpa Afrika i kampen mot imperialismen. Sovjet måste ju ha varit för att bilda imperium, de ville ju härska över så stora områden som möjligt. Men på ett vis skulle man ju kunna säga att antiimperalister och nationalister liknar varandra. Nationalister vill ha ett ”rent samhälle” och jag tycker att antiimperalister har lite samma idé. Imperalister vill skapa imperium av olika länder, automatiskt blandas religioner, kulturer och olika människor. Och jag förstår ju att antiimperalist egentligen innebär att vilja vara ett självständigt land. Man vill inte ingå i ett imperium där bara ett land har makten. Det klart att varje land vill vara sin egen härskare.Men i vissa delar av antiimperalismen ser man liknande drag med nationalismen. Man skulle kunna säga att nationalism blir lite av en följd av antiimperalismen, just för att man inte vill blanda in olika länder i sitt eget samhälle. Men antiimperalismen är mer ett försvar, för att få härska över sig själv, medan nationalismen är ett anfall mot andra kulturer, för att få ett ”rent land”. Nationalism känns lite främlingsfientligt, och nästan lite rasistiskt, medan antiimperalism är en följd av ”illa behandling”.
Jag visste absolut ingenting när jag började skriva om Kalla kriget. Så jag har lärt mig en hel del faktiskt. Det jag tycker är roligast är att det inte bara handlar om Kalla kriget, utan att jag också lärt mig en del om politik. Termer jag aldrig hört förut, som man måste ta reda på betydelsen av för att förstå vad man läser. Det har faktiskt varit rätt intressant att skriva om det här. Och hade jag varit mitt uppi det, och var tvungen att välja sida, så hade jag nog valt Väst, för det är den delen jag fått det mest positiva intrycket från. Jag hoppas att jag lyckats skriva så objektivt som möjligt i mina frågeställningar, och att den subjektiva delen kommit i min diskussion. Det har hursomhelst varit roligt!

...