Bokrecension: Gömda av liza marklund

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gömda är en sann historia, en dokumentär roman, skriven av Liza Marklund 1995. Hon föddes den 9 september 1962 i Pålmark, Norrbottens län och flyttade senare runt på olika ställen i världen bl. a till London och Los Angeles. Numera bor hon i Stockholm med sina tre barn och make. Hon har under åren jobbat som journalist, författare och programledare.
Gömda var Lizas första roman, vilken hon skrev tillsammans med Maria Eriksson, som är bokens huvudperson. Hon har även skrivit en uppföljare till Gömda, Asyl. Alla Lizas övriga romaner handlar om journalisten Annika Bengtzon som skriver kriminalreportage och därför dras in i en massa brott. Alla hennes böcker är utgivna av piratförlaget, som hon äger tillsammans med Jan Guillou och dennes fru Ann-Marie Skarp.
Liza har fått ta emot många priser för sina böcker och två av dem har filmatiserats. Allt som allt har hon sålt mer än fem miljoner böcker världen över.
http://www.lizamarklund.se/aboutliza.html
Boken handlar om Maria, en stark, självständig tjej som bor i en stad i Mellansverige. Hon har många vänner och ett rikt liv. Men hon har en hemlighet, hon hjälper till att gömma flyktingar som ska avisas från Sverige.
En dag blir Maria kär. ”Jag kände hjärtat slå. Han lyfte handen och strök mig med lovikkavanten över håret. – Tack för i kväll sa han lågt. Blodet susade. Han böjde sig fram och kysste mig lätt. Ögonen brann. Så var han borta.”
Hon vet det inte då, men det är hennes livs misstag, ett misstag som ska komma att förändra hela hennes liv totalt.
”- Älskling, sa han och blåste mig i örat. Det är en sak jag vill be dig om.
– Jaha, sa jag distraherad. Kan du ge mig påsen med äpplena, är du snäll? Han räckte mig påsen. – Jag vill inte att du visar dig på stranden i baddräkt i dag.”
Detta är första gången han vill försöka styra henne och visa sin makt, men långt ifrån den sista.
Ganska snart blir Maria gravid och hon bestämmer sig för att behålla barnet. Det är då det börjar, först hoten, sen misshandeln och till slut våldtäkten. ”Med ett enda raskt tag slet han sönder mina trosor och strumpor. Jag låg alldeles stilla medan han våldtog mig. Han var tung. Smärtan i revbenen var fruktansvärd. Det är snart över tänkte jag.”
Maria träffar så småningom en ny man, en man som älskar både henne och hennes dotter över allting annat. De får en son, gifter sig och försöker leva ett normalt liv, men han finns där överallt, han förföljer dem, mordhotar dem och varje gång hon tittar ut genom deras fönster finns han där. Till slut finns det bara en utväg om de ska överleva, de måste fly, lämna Sverige. Plötsligt är hon själv en flykting, precis som de människor hon tidigare hjälpt.
Liza Marklund skriver väldigt inlevelsefullt, man blir fängslad och berörd. Man kan inte lägga ifrån sig boken, man vill bara läsa mer.
Vad gäller miljöbeskrivningarna så beskriver Liza mycket målande och realistiskt hur en plats ser ut, om det är väsentligt för läsaren att veta, för att kunna sätta sig in i en situationen. ”En risglob i taket spred ett milt sken över det underjordiska rummet. Det var knappt 40 kvadratmeter stort, praktiskt taget fyrkantigt och helt utan fönster. Fyra sängar stod uppradade längs väggen rakt fram, tre var provisoriska tältsängar, en var en dubbelsäng av spånskivor. Det fanns en tresitssoffa i brun manchester med en orangerutig pläd över och två udda fåtöljer runt ett lågt bord av teak. Intill dörren stod ett litet vitt skrivbord, en byrå och en bokhylla. En omodern, 28 tums färg-tv stod inklämd i bokhyllan, ett matbord med perstorpskiva och fyra tillhörande pinnstolar. På bordet stod en transistorradio. Väggarna var klädda med ljusbrun väv. På golvet låg en heltäckningsmatta i något mörkare färg.”
Just här var det viktigt för läsarna att förstå under vilka förhållanden flyktingarna fick bo och leva, ofta under väldigt lång tid, för att kunna hålla sig gömda.
När man tittar på personbeskrivningarna tycker jag att hon beskriver mer hur personerna är, än hur de ser ut. ”Helena var en rolig tjej, rödblond och kurvig. Hon pratade och skrattade högt och gärna och älskade att prata i telefon.” Man får veta en hel del om Helena, men om vissa andra personer som är mer centrala i boken får man nästan inte veta något alls, eftersom det inte är väsentligt för själva handlingen.
Hon skriver korta lättlästa meningar, med ett vardagligt språk och mycket dialoger. ”Jag ska försöka, sa jag och höll mig för pannan. Kallsvetten började sippra fram. – Bra, sa han och gick före mig ut ur lägenheten.
Mina åsikter om boken och dess innehåll är många. Jag har aldrig läst en bok skriven av Liza Marklund förut och jag har inte heller läst en bok som fått mig att känna så mycket som denna fick. Den fängslade mig från första sidan till den sista. När jag la mig på kvällen tänkte jag läsa ett par sidor innan jag skulle sova, klockan 06,36 på morgonen dagen efter la jag boken, då var den slut. Jag grät, svor och mådde illa under hela tiden som jag läste, jag ville väcka min man bara för att få berätta för honom och få höra honom säga att det inte kan ha hänt, sånt händer inte på riktigt, inte här i Sverige. – ”Emma måste få en läkare! Sa jag hett. Du skulle se henne! Nu kan hon inte ens gå längre! Jag började gråta.– Vi har pratat om det där, Mia sa psykologen. – Hon dör! Skrek jag. – Tyvärr, sa psykologen. Jag har en patient nu, vi får tala mer senare.” Hur kan vi låta människor lida så utan att ingripa? Hur kan vi låta de oskyldiga bli offer? Är det på samma sätt som vi löser problemen med mobbing i skolorna? Mobbarna stannar och offren får byta skola? Måste någon först dö innan vi ingriper? Är det inte bara en ursäkt att vi inget kan göra innan, han har ju redan gjort henne allt utom att döda henne fysiskt.
” Han slet tag i hennes arm, drog henne intill sig, kniven glimmade mot barnets hals. – Jag skär halsen av henne, din jävla hora, väste han. Mina ben vek sig under mig. Det drog iskallt från den vidöppna ytterdörren. Flickans ögon blev hål i hennes huvud. – Släpp henne viskade jag. Snälla, släpp henne. Ta mig istället. – Aldrig! Vrålade han och tryckte kniven mot flickans strupe. Jag släpper henne aldrig! Hon är min dotter. Jag gör vad jag vill med henne!” Om det verkligen är så att man kan göra vad man vill med sina barn, så måste vi skriva om hela vårt rättsystem, för någonting är väldigt fel.
Jag kommer aldrig att glömma denna bok eller dessa stackars människor som den handlar om. Jag hoppas att de idag lever ett normalt liv, där de själva till slut har fått möjlighet att välja hur och var de vill leva och att de skyldiga till slut har fått det straff de förtjänar. Vid tillfälle ska jag absolut läsa de två uppföljarna till denna obehagliga, fruktansvärda men väldigt välskrivna bok. Jag rekommenderar alla att läsa den, både för dess innehåll och för att det är en bok som vem som helst kan läsa när som helst, lättläst, lättförståelig och rakt på sak utan att försköna eller använda svåra konstiga ord. Den är skriven i nutid, vilket gör att man lättare kan sätta sin in i allt som händer i boken, men det gör också att man ännu mer förundras över att det överhuvudtaget kan hända
Boken har utan tvekan ett budskap och det är att visa det sven...