Karin Boye

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Beskrivning av varför denna dikt är typisk för Karin Boye:

”Jag vill möta…”

Rustad, rak och pansarsluten
Gick jag fram –
Men av skräck var brynjan gjuten
Och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
Svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
Var min köld

Jag har sett de torra fröna
Gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
Vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
Mer än järn,
Fram ur jordens hjärta drivet
Utav värn

Våren gryr i vinterns trakter,
Där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös


Den här dikten tycker jag är väldigt typisk för Karin Boye, beroende på många olika orsaker. Bara genom att läsa första stycket känner jag igen hennes sätt att skriva och uttrycka sig på. Jag får genom detta stycke en känsla av att hon är rädd att släppa människor för tätt inpå henne, att hon försöker visa folk hur stark hon är, men att hon i början är både sårbar och osäker på sig själv. Jag får en känsla av att hon skäms över någonting, men vill visa upp motsatsen, vilket inte lyckas så bra. Detta skulle kunna grunda sig i hennes bisexuallitet, eftersom detta var långt ifrån acceptabelt på den tiden, så det vore inte konstigt om hon skämdes för det.
Det känns som att dikten och även hon själv är väldigt hård på ytan, men att det ner mot djupet finns en osäkerhet och sårbarhet. Det känns som att den här dikten beskriver hennes liv, från hennes unga osäkra år till att hon med tiden lär sig att kämpa och bli starkare som människa. När hon skriver ”Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld” får jag en känsla av att hon befinner sig i den perioden då hon kämpade med sin identitet och för sig själv, att hon vill gå ut som människa. I nästa stycke tror jag att hon beskriver hennes något senare uppväxt. Hon hade varit barn under första världskriget och varit tvungen att uppleva många jobbiga saker, men här tror jag hon beskriver hur allt efter lång tid – kanske för lång tid – läggs bakom en. Att hon försöker gå vidare, men att det inte är det lättaste. Jag tror att hon menar att saker och ting har löst sig, men att det hände för sent. Att hon redan mådde så dåligt, men ändå på något vis försökte att se ljuspunkterna.
Det känns som att samhället och världen blir bättre, men att hennes liv stannar kvar på samma nivå. Att hon kämpar och kämpar, och aldrig vill ge upp. Dikten gör att man får känslan av att hon är väldigt stark inombords, men att allt runt omkring henne stretar emot. Detta kan jag också känna igen i vad jag har hört om hennes liv, det känns som att det är hennes verkliga känslor som bygger upp dikterna, vilket gör att de känns väldigt levande och trovärdiga. Boye hade ju många depressioner, vilket oftast resulterar i dikter, då det är ett bra sätt att komma över dem. Man kan se att hon var olycklig i dikten eftersom det känns som att det ligger en dold vilja bakom texten. En vilja att övervinna alla hinder, vilket jag tror att var just vad hon strävade efter även i verkliga livet. Det känns dock som att hon aldrig lyckades med det, utan att hon inte orkade fullfölja sina mål. I stycket ”Mäktigt är det späda livet mer än järn, fram ur jordens hjärta drivet utav värn” får jag en känsla av att hon vill förmedla att man inte alltid kan påverka livet, att trots att hon kämpade och kämpade lyckades hon aldrig riktigt komma över hennes sorger. Sista meningen kan man verkligen säga att beskriver hennes personlighet, hennes styrka och glöd. ”Jag vill möta livets makter vapenlös”, jag tror att man skulle kunna säga att den meningen representerar hennes liv. Hon har upplevt krig, hon har upplevt strider, men anser att det bara är hon själv som kan styra. Jag tror att hon menar att hon med alla sina krafter ska försöka segra mot henne själv, övervinna sin sorg. När det inte gick tror jag inte att hon orkade kämpa mer, vilket ...