Boye, Karin - Poet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

KARIN BOYE
KARIN BOYE
Karin Boye föddes i Göteborg år 1900, och är idag mest känd för sin poesi. 1909 flyttade familjen till Stockholm, och redan vid tio års ålder började Karin Boye skriva dikter. Vid tjugo års ålder tog Boy sin studentexamen. Efter sin examen flyttade hon till Uppsala och studerade litteratur. Karin Boye började så småningom tvivla på sin sexuella läggning, det var då hon förstod att hon var bisexuell. Mellan 1929-32 var hon gift med Leif Björk. Efter det bodde hon med en tysk väninna i Stockholm.

Karin Boye hade anlag för sensuell splittring, ångest och farliga depressionstillstånd. År 1932-33 sökte Karin Boye hjälp i psykoanalytisk behandling i Berlin, men blev inte bättre.
Karin Boye hade försökt ta livet av sig två gånger men misslyckats, en gång i Stockholm (1936) där en läcka i en ventil räddade henne i sista sekund, och en gång 1940 då hon tagit sömnmedel. Men den 23 april 1941 gick Karin Boye ut i en tätbevuxen skog nära Alingsås och med hjälp av sömntabletter och gift tog hon slutligen sitt liv.

Karin Boye skriver om poesins språk och betonar ”språket bortom logiken”. Det märks tydligast i Dödssynderna (1941).
Hennes sätt att skriva på expressionismen, detta sätt innebär att man skriver till största delen om vad man tänker, känner och menar. Hon skrev på både positivt och negativt sätt. När hon skrev positivt så skrev hon om hur fint livet är, och negativt när hon uttryckte döden.
Karin Boyes mest berömda dikt är troligen "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" ur samlingen För trädets skull;
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitter bleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Min tolkning;
Jag hade säkert tolkat dikten annorlunda om jag läst om Karin och hennes liv. Men eftersom jag fick känna till att Karin Boye var homosexuell, och dessutom levde i början på 1900-talet i Sverige då detta inte ansågs okej, så kommer min tolkning av dikten grunda sig i den vetskapen.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”
Dessa två verser tolkar jag som om att verkligheten gör ont, och känns svår att tala om. Eller kanske som om det gör så ont att tala om sin homosexuallitet då den inte är accepterad av samhället.
Man kan också tolka det som att det gör ont när sanningen kommer fram, för att det kanske är något som folk inte skulle acceptera
”Varför skulle all vår heta längtan, bindas i det frusna bitter bleka?”
Troligen kände Karin en djup frustration och besvikelse över att hon tvingas dölja sin kärlek. Det känns också som hon upplever att det som hon finner vackert, vill andra vända sina ryggar och kallt stirra bortom.
”Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.”
Kanske har höljet en symbolik för hennes barriär som hon byggt upp runt sina känslor. Där barriären inte orkar hålla alla känslor instängda. ”Vad är det för nytt” kan vara hennes frustration över att leva i det dolda som helt plötsligt tar sig djärvhet att vilja tränga fram i det öppna.
”Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger.”
Här känns det som barriären börjat falla och hennes känslor kommer fram från det dolda. Trots att han känner att hon inte kan hålla dem kvar instängda inom sig försöker hon att göra det. Men hon måste slutligen ge efter.
”Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla”
Här uppfattar jag det som att Boye känner sig delad, delad därför att hon levt i hemlighet med sina känslor så länge. Och nu ska släppa denna hemlighet och leva med det i öppenhet. ”Svårt att vilja stanna och vilja falla” Hon känner antagligen vånda över att behöva känna såhär.
”Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen”
Här tolkar jag det som om Boye släpper rädslan för vad andra tycker. Hon lättar på sitt ...