Hitlers motiv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hitlers motiv

”Den som ser och målar en himmel grön och fält blå borde bli steriliserad.”

”En aktiv våldsam, dominerande, brutal ungdom - det är vad jag är ute efter.”

”För mig och för oss har motgångarna aldrig varit annat än piskslag, som riktigt har drivit oss framåt.”


Ett av Hitlers mindre destruktiva verk…

”Ett möte mellan två människor som gör varandra fullständiga, som är gjorda för varandra, gränsar i min mening till ett mirakel.”

"Jag håller på att utplåna de tyska gränserna och göra Tyskland större - och större.”(Sagt till de klasskompisar som skrattade åt att Hitler satt fastklistrad över kartboken.)

”I hela mitt liv har jag vela bli en stor konstnär. Jag är trött på politiken, och så snart som jag genomfört mitt politiska program i Tyskland, skall jag återuppta målandet. Jag känner att jag har förutsättningar att bli en av vår tids stora konstnärer, och framtida historiker kommer att komma ihåg mig, inte för vad jag gjorde för Tyskland, utan för konsten.”


Isabella Jansson
Örjan Gruden
ES05TR3
Uppsats
2008-04-20

Hitler hade talang. Trots att han aldrig kom in på konstakademin i Wien dit han sökte två gånger (Rosenblad och Söderholm) tycker jag att han var en otroligt skicklig konstnär. Han hade bara inte anammat det modernistiska sättet att måla, utan hans verk var väldigt figurativa. Därför ansågs hans konst gammalmodig. Hitler var också en skicklig ordkonstnär, vilket han visade prov på i boken Mein kampf . Säga vad man säga vill om budskapet. Därutöver är han omtalad för vilken medryckande och karismatisk talare han var. Det är synd att en sådan talang använde sin begåvning till något så destruktivt.

Jag har aldrig läst eller hört mycket om bakgrunden till Hitlers åverkan på världen och framförallt Tyskland. Eftersom jag har svårt att tro att någon föds ond rakt igenom är jag nyfiken på vad som förelåg en av de grymmaste tragedierna i vår historia, orsakad av människor. Det ska jag ta reda på i och med det här arbetet!
Under sekelskiftet då Hitler växte upp rådde en annorlunda syn på hur det här med barnuppfostran skulle gå till än i vårt nutida samhälle Sverige. Istället för att bygga upp barnen bröt man ned dem. Det var farligt med beröm, för då skulle barnen kanske tro att de var förmer och bli inbilska. Istället fick de uppgifter som var dem övermäktiga och förödmjukade barnen på mängder av sätt därutöver. Spöstraff hörde inte till ovanligheterna. Hitlers lillasyster Paula, har berättat att det var vanligt förekommande också hemma hos dem. (Dellert) Jag förstår det som att denna uppfostran skulle tjäna till att härda barnen, så de skulle klara av de svårigheter livet har att erbjuda, och förstås, för att skapa ”respekt” för föräldrarna. Till sist lärde sig Hitler att inte gråta eller visa tecken på smärta under spöstraffen, vare sig de kom från lärare eller fadern. (Dellert, Miller.) Det talade han senare om för en av sina sekreterare. Jag ser vissa likheter med huvudpersonen i Jan Guillous Ondskan. Det var efter att Hitler hade läst i en bok att den som inte gråter under stryk är riktigt tapper som han lyckades med detta ”konststycke”. (Granström) Annars tror jag att det är det enda försvaret ett barn kan ta till mot den auktoritära person som slår dem, en person barnet självt inte får/kan bruka våld på tillbaka. Visar man inte smärta ger man inte personen som slår en den känsla av makt som personen ifråga hoppas på. Genom att inte visa känslor eller smärta för personen som slog dem, tror jag att Hitler, liksom Erik (huvudpersonen i Guillous bok) lyckades förta lite av glädjen hos dem som slog dem, subtilt lyckades de återerövra lite makt och integritet. Tyskarnas hem var ofta hierarkiskt med fadern i toppen. Hitlers egen far var alkoholist, men sågs som en god medborgare av samhället. (Dellert)
Det som skrämmer mig är, att majoriteten av tyskarna så sent som 1997 fortfarande är för spöstraff av barn, enligt Alice Miller. De ser uppenbarligen inte parallellerna mellan Hitlers uppväxt och vad den kom att resultera i… Kanske därför att få forskare fördjupar sig i Hitlers barndom. De tycker att den är irrelevant för det som skedde, många barn blev uppfostrade som Hitler, utan att gå till sådana ytterligheter som han. Visst är det så, men å andra sidan tror inte jag att Hitler skulle få så stor genomslagskraft om det inte var för att han hade anammat sin egen pappas egenskaper, och att alla som hade blivit uppfostrade som han var vana att följa en annan person som påminde mycket om Hitler: deras pappor. (Därutöver var många tyskar i behov av den hackkyckling judarna utgjorde, de var tacksamma att lägga skulden på för förlusten i första världskriget.) Om man sedan lyssnar på Alice Miller, så är det inte själva misshandeln som skadar barnet, utan barnets förträngning av händelserna. Hur barnet i vuxen ålder hanterar vad han/hon har förträngt är avgörande för personens fortsatta leverne:
"Varje misshandlat barn måste helt tränga bort misshandeln, vanvården och förvirringen för att inte dö, eftersom barnets späda organism inte orkar uthärda sådana smärtor. Först för den vuxna människan öppnar sig nya möjligheter att handskas med sina känslor. Om hon inte utnyttjar dessa möjligheter kan bortträngningen, som en gång var en livräddningsfunktion, förvandlas till en farlig, destruktiv och självdestruktiv makt. I en despots levnadsbana, till exempel Hitlers eller Stalins, kan de en gång undertryckta hämndfantasierna leda till förstörelseaktioner av ofattbar omfattning" (Miller, How could a monster succeed in blinding a nation?)
Något som jag tror kom att särskilja Hitlers uppväxt från hans jämnårigas var att han hade föregåtts av tre syskon som alla hade dött. (Dellert, Miller, Rosenblad och Söderholm) I Martin Levanders bok Psykologi kan vi läsa om hur Alice Miller beskrev narcissism. En förälder som är narcissist älskar ofta inte barnet för dess egen skull, utan bara i den mån den uppfyller förälderns behov. En narcissistisk störning uppkommer, enligt Levander, om en person inte fått sitt behov av egenkärlek tillgodosett under livet.
Jag tror, att en kvinna som fött tre barn som tidigt dör, måste ha gjort sig en bild av hur dessa barn skulle vara. Säkert en mycket glorifierad bild. När sedan ett barn överlever får det tjäna som kompensation för alla de andra förlorade barnen: barnet älskas inte för sig självt utan för att uppfylla moderns krav. Hitlers mor brukade framhärda hur bräcklig sonen var, trots att barnflickan uppgett att han verkade vara ett högst sunt och friskt barn. (Rosenblad och Söderholm) Jag undrar om Hitlers mamma månade så mycket om lille Adolf av rädsla för att förlora också honom, eller om hon bara hade svårt att släppa sitt barn ifrån sig för att hon själv var så kärlekstörstande. Kanske var det en kombination av båda? Modern hävdade att Adolf var så skör att han borde vara hemma från skolan under ett helt år. (Rosenblad och Söderholm) Det låter helt galet, med tanke på hur barnflickan upplevde Adolf, och stöder tesen om att mamman använde Hitler för att försöka släcka sin egen kärlekstörst. Dock ingrep inte modern då Alois, Adolfs pappa, slog sonen. (Dellert) Kanske hade hon inte modet, kanske ansåg hon att det var rätt. Adolf, som inte hade varit framgångsrik i skolan sedan småskolan, och enligt lärare saknade självdisciplin och var arrogant i realskolan, blidkade mamman till att låta honom avbryta studierna alldeles, vilket jag nog inte tror var alltför svårt. Fadern hade inte längre något att säga till om, då han var död sedan ett par år tillbaka. Sexton år fyllda lämnade han skolan utan någon examen. (Rosenblad och Söderholm)
Adolf hade allt mer börjat vara för sig själv, till skillnad från när han i småskolan brukade agera som någon sorts lekledare som bestämde hur lekarna skulle gå till utifrån böcker han läst om exempelvis ”indianer och vita” eller ”boer och engelsmän”. I realskolan hade han allt mer blivit en drömmare som gillade att teckna, läsa och gå på opera. År 1906 bar det av till Wien, som på den tiden var centrum för konst, musik och arkitektur. Samma år dog mamma Klara i cancer. Hitler tackade den judiske läkare som tagit hand om hans mor under sjukperioden och sa att han var honom evigt tacksam. Även om Hitler var nationalromantisk, mycket tack vare det vackra alplandskap där han växte upp, hade hans judehat inte tagit fart än.(Rosenblad och Söderholm)
Som jag tidigare nämnt, kom Hitler inte in på konstakademin i Wien. Han vägrade ta till sig den moderna tidens konst. Ändå bodde han kvar i Wien, men hade svårt att försörja sig.(Rosenblad och Söderholm) I Mein kampf beskriver Hitler åren i Wien som de svåraste i hans liv. Han levde i stort sett som en luffare och bodde mest på ett ungkarlshotell.(Luthman) Hitler försökte försörja sig på ett flertal slavjobb, exempelvis med att skotta snö. Till slut började han måla kort som han sålde och fick på så vis in pengar. De andra som bodde på hotellet uppskattade Hitlers konstnärliga begåvning, men de avskydde när han diskuterade politik, för då brukade han börja skrika och gestikulera yvigt.(Rosenblad och Söderholm) Ungefär som man kan se i gamla dokumenterade tal han har hållit kan jag tänka, men den publiken var tydligen mer välkomnande än de andra boende på ungkarlshotellet. ”Hitler blev så intresserad av politik att han började tillbringa timmar i Parlamentshuset där han lyssnade på de heta debatterna. Speciellt tog han intryck av Karl Lueger och hans antisemitiska kristna socialistparti.” (Luthman)
Trots att Hitler gillade Luegers antisemitiska parti hade hans judehat fortfarande inte vuxit fram. Han brukade sälja sina kort till judar för det mesta, en judisk konsthandlare som tyckte synd om Hitler hade skänkt honom sin rock, och två av Hitlers närmsta vänner var judar. (Luthman) Jag tycker det är svårt att förstå att denna man ska komma att orsaka det som sedan hände. Jag brukar tänka att de som blir nynazister är människor som bor segregerade från människor med en annan kulturell bakgrund och att de därför inte förstår dem. Men Hitler fick alltså mycket hjälp av den folkgrupp han skulle komma att bedriva häxjakt mot! Här tycker jag återigen att Miller har en bra förklaring:
“Den destruktiva ‘driften’ slumrar i barn som en gång vansköttes och som senare inte vill kännas vid det som hände dem i det förflutna.”
Den som en gång blivit slagen slår vidare, som det heter. Judarna blev Hitlers syndabockar. Kanske kom Hitler senare att skylla mammans död på den judiske läkare som vårdade henne? Det har jag inga belägg för, men jag har förstått att Hitler var i stort behov av en hackkyckling och att den blev judarna. Dem klandrade han för allt han inte tyckte om, bland annat beskyllde han dem för moderniseringen inom konst och musik(Luthman) :orsaken till hans misslyckande i Wien. När han väl beskyllde judarna för stoppet för hans framgång, kan jag tänka mig att han vände på den forna uppskattningen av judars välgörenhet mot honom, och tyckte att om det inte vore för dem skulle han bli erkänd som en stor konstnär, tjäna mycket pengar, och aldrig vara i behov av deras välgörenhet överhuvudtaget. Enligt en uppsats skriven av Daniel Luthman, ska Hitler en gång ha sagt "Hade inte judarna funnits hade man fått uppfinna dem". Alltså var det en hackkyckling Hitler var ute efter, något han kunde förskjuta sviterna efter sin uppväxt på. Hade det som sedan hände inte ägt rum, hade Hitlers antisemitism kanske bara stannat vid hatiska tankar och förtryckta känslor. Men så kom första världskriget.
I februari 1914 frikallades Hitler från värnplikten på grund av dålig hälsa. Men när kriget bröt ut några månader senare anmälde han sig som frivillig. Hitler uppgift blev att vara rapportkarl, det vill säga att han inte deltog direkt i krigshandlingar. Men han befann sig hela tiden vid utsatta poster vid fronten. Senare befordrades han till vicekorpral. Hitler tog Tysklands kapitulation väldigt hårt, till och med som ett djupt personligt nederlag. Hitler blev kvar i armen ännu några år. Han verkade nu inom det så kallade riksvärnet. Där var hans uppgifter att locka fram fosterländska känslor och han fick också i uppdrag att i hemlighet samla in underrättelser om vissa politiska organisationer. Hitler tålde inte regeringen som tolererade politisk diskussion, förtäckt antikrigspropaganda och strejker som var under kriget. Hitler skriver i Mein Kampf:
”Den här tiden jagade ändlösa planer varandra i mitt huvud. Hela dagarna grubblade jag över vad man över huvud kunde göra ensam, och alltid slutade det med att jag fick ge upp planerna, därför, och att jag var okänd och för den skull saknade den fundamentalaste förutsättningen för att kunna uträtta något.”
Några rader senare skriver han: ”Jag bestämde mig för att bli politiker.” (Luthman)
Slutsats
Hitlers judehat tror jag alltså bottnade i undertryckta känslor från barndomen, som eskalerade och blev verkligt destruktiva när han misslyckades med att självförverkliga sig själv i Wien. Känslorna av misslyckande blev honom övermäktiga, och han behövde förskjuta dem på någon. Judarna, som fått skulden för diverse saker sedan de kristna ansåg att de bar skulden till Jesus död, blev valet, eftersom Hitler ansåg att de låg bakom mycket av det han ogil...