Förlåt . Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Förlåt

- Förlåt.
Sanna tittar ner på mobiltelefonen, bilden är suddig på grund av tårarna som bildas i hennes ljust blå ögon.
Hur ska han kunna förlåta henne när hon inte ens kan förlåta sig själv ?
Hon har skickat sms:et minst fem gånger redan. Inget svar. Hon klandrar honom inte, fina snälla Daniel som alltid varit henne trogen och aldrig någonsin gjort någonting för att såra henne. Och nu hade hon gått bakom ryggen på honom såhär. Hon skulle göra precis vad som helst för att få detta ogjort, för att allting skulle bli som innan. Sanna och Daniel, Daniel och Sanna, alltid skrattandes tillsammans, oskiljaktiga. De senaste sju veckorna hade varit de bästa i båda deras liv. Fram tills nu.

Allting hade börjat på fredag kväll. Daniel hade kommit hem till Sanna som vanligt och de hade sett på film och haft precis lika kul som de alltid hade tillsammans. Plötsligt vände sig Sanna mot sin pojkvän och sade:
- Jag kan tyvärr inte komma imorgon.
Daniel slet blicken från TV-rutan och tittade förvånat på Sanna, så söt hon var med sina väl markerade kindben och ljust blonda hår.
- Vadå, vad menar du?
- Ja alltså.. den där middagen.. Sanna fortsatte urskuldande; Alltså Sofia fyllde ju år i förrgår och vi skulle ha fest för henne, vi bestämde det för jättelänge sedan det var bara jag som glömt.
Daniel visste inte vad han skulle tycka. Skulle han vara snäll och förstående? Han visste ju trots allt att Sofia var en av Sannas bästa vänner och det är klart hon ville vara med och fira hennes sextonde födelsedag.
Men samtidigt blev han besviken och lite irriterad, Sanna hade ju faktiskt lovat att följa med på Daniels farbrors 50-års fest. Halva släkten skulle komma från Gotland, nu var det perfekta tillfället för alla att få träffa Sanna - den största ljuspunkten i hans liv.
- Jaha. Sa han kort.
Sanna blev lite osäker, hade han blivit sur? Då blev även hon lite irriterad, han hade väl ingen rätt att vara sur på henne, visst hon hade kanske lovat att följa med och bli presenterad för släkten men det måste väl gå att ordna någon annan gång. Man fyller ju trots allt bara 16 en gång i livet. Vad skulle Sofia säga om hon inte kom?
- Jamen jag kan ju träffa din släkt någon annan gång eller hur? Du får hälsa från mig och förklara varför jag inte kunde komma..
Då hade Daniel plötsligt tappat fattningen, han började gorma om att om man lovat något måste man ju hålla det, och de hade ju faktiskt kommit upp ända från Gotland. Och hur kul trodde hon han skulle ha nu, helt ensam där bland alla tråkiga ''''gamla gubbar och kärringar'''' som han uttryckt sig. De kunde väl ha flyttat festen till nästa helg?
Då hade alla spår av dåligt samvete hos Sanna försvunnit direkt. Varför gjorde han en så stor grej av det hela! Detta var inte den Daniel hon kände och var så kär i. Visst, hon visste att han hade ett häftigt humör och plötsligt kunde bli arg, men inte såhär, det här var inte hennes kille.
Daniel gick hem. Spänningen dröjde sig kvar i Sannas rum. Så här hade de aldrig grälat förut. När hon tänkte efter hade de nog aldrig riktigt bråkat, bara smågnabbats lite om något de var oense om. Hon undrade varför det plötsligt blev så här.
Sanna hade märkt att Daniel betett sig lite annorlunda på sistone. Han hade aldrig varit sur och tvär mot henne men hon hade sett att det var någonting som tyngde honom, han var mer reserverad och blev lättare irriterad. Men han hade aldrig tagit ut det på henne, förrän nu.

När Daniel kom hem hade han hunnit samla tankarna lite. Varför hade han brusat upp sådär? Nej han visste inte själv.
Daniel hade känt såhär länge. En djup frustration och ilska, men inte för någonting som hade med Sanna att göra! Varför tog han ut det på henne? Han måste förklara..
Enda sedan Daniels mamma kommit hem en dag från jobbet och berättat att hon skulle flytta, 100 mil bort, hade han haft alla dessa känslor inom sig. Ilska, sorg och skuld – var det på något sätt hans fel att föräldrarna skiljdes?
Han hade inte berättat någonting av detta för Sanna. Daniel visste inte riktigt varför, antagligen för att om han uttalade orden högt skulle det verkligen vara sant. Han var inte redo att acceptera det än.
Men imorgon skulle han gå hem till Sanna och förklara allting. Han var säker på att hon skulle förstå varför han betett sig så konstigt.

Men Daniel fick aldrig någon chans att förklara för Sanna nästa dag. När han vaknade var det redan sen förmiddag och då han kom fram till Sannas hus öppnade hennes mamma.
- Hej Daniel! Jag är ledsen men du missade henne precis, hon kommer nog inte hem förrän imorgon. De skulle visst fira Sofia och sova över där. Hon stod i dörröppningen lika glad och trevlig som alltid.
- Jaså.. vad synd. Jag antar att jag får komma tillbaka imorgon då.
Daniel skyndade sig hem igen, varför hade hon inte ens hört av sig? Fast det visste han såklart.. Han hade verkligen betett sig som en idiot.
Han tog upp mobiltelefonen och slog snabbt och vant Sannas nummer. Mobilsvar, den var avstängd.
Fan också. Varför har hon inte på mobilen nu då? Så sur kan hon väl ändå inte blivit? Daniel tänkte för sig själv.
Han klev in genom ytterdörren och förberedde sig för att spendera resten av dagen och kvällen med sina tråkiga gamla släktingar. Tänk om ändå Sanna varit med…

- GRATTIS!
Sanna och de andra skrek högt och gällt så fort Sofia kom in genom dörren. De var hos Linnea, hennes föräldrar hade rest bort över helgen så de var helt själva.
Det var Sanna, Linnea och de två andra i deras ’kompisgäng’ som hade samlats för att göra de sista förberedelserna inför festen. Sofia kom över ett tag för att göra sig iordning och sedan åka hem igen, hon visste inte mycket om festen, egentligen bara att det skulle bli en.
Vännerna hade bjudit in skolkompisar och andra som i sin tur bjudit in någon fler. Denna fest skulle bli stor! De skulle hålla till på Smedsgården, en lokal man kunde boka för födelsedagsfester och dylikt.
- Är ni peppade då?!
Tjejerna slog på hög dansmusik och började göra sig iordning för att se så bra ut som möjligt till kvällen, de duschade, sminkade sig och fixade håret. Stämningen var hög och alla var på gott humör!
Men det hade varit ännu bättre om Daniel kunde komma… Nej, Sanna slog genast undan tankarna på pojkvännen. Det var ju trots allt han som brusat upp sådär.
Men hon undrade varför han inte ringt, han borde väl i alla fall höra av sig och be om ursäkt? Jaja, tänkte hon, han får väl tjura om han vill. Ikväll ska jag ha kul!

Sanna och kompisarna hade åkt i förväg innan alla gästerna kom för att göra iordning lokalen med serpentiner, ballonger och konfetti. De ville att det skulle se så festligt ut som möjligt. Även färgglada spotlights hade gått att låna av Linneas bror som jobbade som bartender på en ganska stor pub i staden.
Gästerna började droppa in vid åttatiden och sedan var festen i full gång! Sofia var helglad och tyckte att det var den bästa födelsedagen någonsin.
Det kom mycket folk och de började inte dra sig hem förrän kring 2 på natten, då hade alla vännerna fått sig ganska mycket att dricka och Sanna hade glömt alla tankar på Daniel. Det var då det hände. Jörgen, en kille som var ett år äldre än Sanna kom fram till henne och började prata och flirta med henne. Hon tänkte inte på det, hon var inte så klar i huvudet och hon hade länge gillat Jörgen – fast på avstånd. Men det var ju innan hon träffade Daniel. Juste Daniel! Nu kom hon att tänka på sin underbara kille där hemma. Men sedan kom hon ihåg gårkvällen och hans utbrott.
Det ena ledde till det andra, Jörgen var ju så himla trevlig och charmig – speciellt i det tillstånd Sanna befann sig i..

- Kysste du Jörgen?! Men Daniel då!?
Det var dagen efter och de fem vännerna satt och pratade om gårkvällen. Sanna var tvungen att berätta för vännerna. Hon ångrade sig så djupt och förstod verkligen inte hur hon kunnat göra något så dumt! Vad tänkte hon med?
Sanna var så fruktansvärt arg på sig själv. Daniel, hennes älskade Daniel. Men varför hade han inte hört av sig? Sanna tog upp mobilen, hon ville ringa honom.
Då såg hon att den var avstängd, hon hade visst glömt att slå på den igår..
12 missade samtal och ett sms. Åh nej. Daniel hade skrivit ”Förlåt för igår. Jag fattar inte vad som hände med mig. Men vi måste snacka, jag har någonting att berätta. Puss”
Nu kunde hon inte hejda tårarna längre, hon började snyfta hejdlöst. Linnea och de andra försökte trösta henne och säga att allting skulle bli bra, Daniel behövde ju inte få veta. Men Sanna var helt förtvivlad. Hur kunde hon gjort någonting sånt här?

Daniel visste inte vad han skulle tro, varför hade hon inte hört av sig? Inte svarat när han ringt, inte ens på hans meddelande. Nej han fattade ingenting. Okej, hon kanske blivit sur, vilket hon i och för sig hade rätt till. Men det här var nästan för mycket. Elva gånger hade han ringt, kanske mer, och varenda gång hade han kommit fram till mobilsvaret. Hon undvek honom.. det var enda förklaringen han kunde komma på. Eller i varje fall vad han intalade sig. Att hon var så arg och besviken på honom att hon aldrig mer ville prata med honom, så kände han sig.
Daniel satt på sitt rum och funderade. Han ville gå hem till henne igen – nu borde hon ju ha kommit hem. Men han väntade, ville ge henne lite utrymme. Men ikväll, tänkte han och lade ner ett par shorts i träningsväskan, ikväll efter träningen ska jag gå hem till henne och be om ursäkt.

- Hörde att din brud fick ihop det med Jörgen igår !
Daniel tittar förvånat upp på Mattias, målvakten i laget.
- Vafan snackar du om?
Mattias berättade vad han hört. Daniel trodde först att han måste blandat ihop Sanna med någon annan men när han sedan fick bekräftat samma historia från ett flertal andra i laget började han verkligen undra. Kunde hon, Sanna, hans tjej, gjort någonting sådant?
Han gick åt sidan och plockade upp mobiltelefonen ur väskan. Raskt slog han Sannas nummer. Signalerna gick fram, alltså var telefonen påslagen.
- Hej! Alltså jag tänkte ringa dig men kom på att du hade träning.. mitt batteri tog visst slut igår och jag såg att du ringt…
- Är det sant?
- Eh, vadå?
- Du vet mycket väl vad jag menar, igår, är det sant?!
Sanna började snyfta i telefonen, kved fram ett ”jag måste få förklara”. Daniel slängde på luren och sprang bort till laget, så mycket om han ansträngde sig den träningen hade han nog inte gjort på hela terminen.
När träningen var slut och Daniel duschat och bytt om tog han fram mobilen och såg att han fått sju nya sms. ”Förlåt”. Jovisst, hon trodde väl det! Här hade han gått och haft dåligt samvete för att han brusat upp och så strular hon omkring med vem som helst på en fest helt obrydd om honom! Hon kan glömma. Allting de haft var som bortblåst. Men Daniels hjärta värkte. Han älskade Sanna, vilket han aldrig för sitt liv skulle erkänna just nu. Hans stolthet hade blivit djupt sårad, han var så besviken.

Sanna grät. Helt okontrollerat låg hon på mage i sängen, med huvudet inborrat i kudden, och grät. Skulle tårarna någonsin sluta rinna? Skulle hon någonsin kunna leva med sig själv igen? Och den viktigaste frågan: Skulle Daniel någonsin förlåta henne?
Säkert inte, varför skulle han?
Jag är en idiot, en förbannad jävla idiot. Hur kunde jag vara så dum?!
Sanna kunde inte stoppa tankarna. Varför varför varför?
Hon hade varit arg på Daniel, och det hade hon faktiskt rätt till med tanke på hur han betett sig kvällen innan, men ingenting gav henne rätt till att vara otrogen.
Sanna ställde sig plötsligt upp, hon måste ut, ville inte vara instängd i det lilla rummet längre. Hon gick med raska steg ut i hallen, slet tag i jackan och drog på sig skorna. Hon började gå. Utan en tanke på vart hon skulle, hon ville bara bort.

Samtidigt någon mil därifrån klev en man ut från puben Tics och satte sig i bilen efter en stunds kämpande med bilnyckeln. Det fanns ingen i närheten som kunde hindra honom, det kanske någon gjort om de fick veta vad han skulle ställa till med…

Sanna gick mot kungsbron, hon tyckte om att gå där ibland för att samla tankarna. Det var en ganska ödslig väg som ledde till och från staden. Det var ganska sent och inte många bilar ute. Jo där, där kom det en bil. Men vad snett den körde, helt vingligt. Bilen kom rakt emot Sanna. Hade hon varit någon annanstans hade hon kanske kunnat hoppa ner i ett dike eller liknande. Men hon var på en bro, tjugo meter ovanför strömt vatten.
Katastrofen var ett faktum.

Daniel var på sjukhuset t...