På natten är allt tyst.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Och han vaknade.
Ensam som vanligt. Trots de många år som gått kunde han inte sluta känna den bista kylan och det tunga mörkret ensamheten spred över lägenheten. Hans händer sökte sig längs med den andra hårt stoppade maddrassen i dubbelsänge, orörd, bädad, som han lämnat den innan han somnade.. Han tittade sig runt i sovrummet, det hade blivit någotslags alltiett rum. Här hade han sina värdesaker, sina texter och arbeten, ibland även sin mat och till sist, och kanske främst, hade detta rum blivit till en stelnad likkista, en portal till en annan värld, en annan tid, ett annat liv. Ett minne och fragment från hans trasiga hjärna. Hans egen klagomur där sorg, glada minnen och hat växlade om vartannat likt maskros frön i en vild vårbäcks alla virvlar och skutt. Ett dödmanshem helt enkelt och han hade fortfarande kvar hennes namn på skylten vid dörren. Ibland kom ett och annat addresserat till henne. Små glimtar av ett förlorat liv. Ett liv som aldrig var, eller fortfarande är? Det var längesedan någon besökte honom, deras gemensamma vänner fösvann med henne, och resten försvann undan för undean under årens lopp, liksom daggdroppar som faller från den ensamma blomman i gryningen.
Många gånger har han lyft på telefon luren i tron om att en felande ledning eller glappande kabel kan vara en del av orsaken till vännernas förnekelse. Men aldrig. Jämt den monotona tonen bara en ensam telefon kan ha. Förlöjligad och utelämnad åt sig själv har han skapat ett nytt liv, ett eget litet samhälle, egna rutiner i en slags provisorisk väntesal. Vad väntar han på?
Hoppas han än? Vad ska han annars ta sig till, hoppet är det enda som håller honom vid liv. Någon sa att hoppet är det sista som lämnar människan, och så är det nog. Men att hon skulle vara en av de första som gav sig av..! Solen går upp.
Långsamt blir rummet tydligare, konturer börjar smälta ifrån varandra, bilda egendomar och små öar av eget mörker i det redan existerande svarta.Och där ett bord. Ställt framför sängen, mitt ivägen och mitt i röran men nästintillt tomt. Endast en litet gulnat fotografi sitter fastklistrad på en lapp, i det dunkla ljuset syns nästan ett leende på hennes läppar, men så. Borta. Fotot var taget på deras sista resa, till venedig, drömmarnas stad. mEn inte, inte för dem, det var ett par i förstörda kroppar, skuggor av en fornen kärlek, tomma skal fulle med mörker och hat. Och inte ens drömmarnas stad kunde lka ders själars sår.. Fotot var är ännu ett utslitet hjärta, blottat för omvärden. Lisom hela ahns liv, utslitet.. Men det ryms mer än så på bordet, en ring. Guld. Båda deras namn står på insidan, graverade vid en tid då ingen av dem ens i sina sorgsnaste ögonblick skulle kunna tnka sig at ngåot likt deta liv skulle vara möjligt. Men det var det, mer än väl. Ringen och fotot var det enda hon lämnade kvar på bordet, och en oändlig outsinlig, krampaktigt flödande fors av tårar. Där fanns inte rum för något annat på bordet, inte heller i hans liv. Han hade inte rört de två tingestena sedan han föst såg de ligga där på bordet den där hemska morgonen. Hon hade flyttat in bordet så han inte skulle bli sen att upptäcka hennes emancipation från hans liv. Bordet fick nu stå där det lämnats, mitt i vägen runt i rummet, som en mur som tvingade en att krypa upp i sängen om man ville förflytta sig från den ena sidan av rummet till den a...