Vita Rosen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vita rosen var en motståndsgrupp mot nazismen som bildades i München 1942. Det är två personer som särskilt blivit symboler för deras motstånd mot Hitler, Sophie och Hans Scholl.

Som barn levde syskonen Scholl i Forchtenberg, där deras pappa var borgmästare. Mamma Magdalene, före detta diakonissa, var väldigt kärleksfull och tillbringade all sin tid tillsammans med barnen.

Sophie och Hans hade tre syskon, Inge, Elisabeth och Werner. Tillsammans tillbringade de ofta hela dagar i de vackra omgivningarna runt staden, där det fanns både en stor skog, vackra vinberg och en damm att simma i.

När Hitler fick makten i januari 1933 var Sophie tolv och Hans femton. Snart började de ägna en stor del av sin tid åt en politisk ungdomsorganisation, som de själva till att börja med inte uppfattade som politisk: Hitlerjugend. För ungdomarna innebar medlemskapet en utmaning. Det var en organisation som tog dem på allvar, gav dem uppgifter att utföra, krävde något av dem.

Robert, deras pappa var däremot oroad. Han var väldigt negativt inställd mot Hitler redan från början. Det var väldigt svårt för honom att se det ena efter det andra av barnen gå med i Hitlerjugends olika underavdelningar med lika stor entusiasm. Hans dagliga diskussioner med barnen tycktes inte tjäna något till.

Snart började dock övertygelsen avta. Sophie började inse att en väsentlig del av aktiviteterna inom BDM (Bünd Deutscher Mädel) var konstruerade och meningslösa. Någonting som också störde henne var behandlingen som hennes judiska vänner blev utsatta för. ”Varför får Luise, som är blond och har blå ögon inte vara medlem i BDM, när jag med mitt mörka hår och bruna ögon får vara det?” frågade hon ofta.

Sophie fortsatte medvetet sin vänskap med klasskamraten Anneliese Wallersteiner, som var jude, och tog henne ofta med hem. Att en sådan vänskap egentligen inte var tillåten gjorde henne beklämd.

Efter nationalsocialistiska arbetarpartiets partidag i Nürnberg, där Hans varit fanbärare, var även hans syn på Hitlerjugend förändrad. När han kom hem var hans trött, deprimerad och tystlåten. De ständiga uppställningarna från morgon till kväll, det idiotiska pladdret, de råa vitsarna och den oäkta begeistringen hade gjort att han fått nog. Det hade överhuvudtaget inte funnits någon tid över för vettiga samtal.

Vid sidan av Hitlerjugend fick en annan ungdomsorganisation stor betydelse för Hans, Deutsche Jugenschaft vom 1.11. (d.j.1.11), för pojkar från tolv och uppåt. Sedan Hitler tagit makten var Hitlerjugend den enda tillåtna ungdomsverksamheten, så allting skedde i största hemlighet.

Snart avslöjades dock organisationen, och Hans fick för första gången stifta bekantskap med ett fängelse. Även Sophie blev hämtad av Gestapo, men släpptes snart. Man hade förväxlat henne med en pojke.

Hans fick vänta åtta dagar på förhör och dömdes sedan till fem veckors fängelsestraff.

Den 9 Maj 1942 åkte Sophie med tåget till München för att studera filosofi och biologi. Hon hade då hunnit bli tjugo år gammal. På perrongen möttes Sophie av Hans, som redan studerade i München. Hon var glad att äntligen få vara i hans närhet igen. I Hans bekantskapskrets trivdes Sophie redan från första dagen. de bästa vännerna var Alexander Schmorell, Christoph Probst och Willi Graf. Alla var liksom Sophie och Hans intresserade av konst, litteratur och musik och kände samma kärlek för naturen.
München, där Hitler redan 1923 hade försökt gripa makten genom ett kuppförsök, var det nationalsocialistiska Tysklands huvudstad.

Universitetet där räknades till Tysklands traditionsrikaste – och mest reaktionsnära. Det skulle bli nationalsocialismens andliga högborg.

Därför var det ingen slump att det var studenterna vid just det universitetet som sedan sommaren 1941 hade diskuterat vilka möjligheter det fanns att göra motstånd mot nazismen. Där reaktionen är som mäktigast uteblir aldrig oppositionen.

Gruppen kring Hans Scholl hade på våren 1942 kommit fram till att de pratat nog om att någonting måste göras. De hade hört från en vän om massdeportationer och massavrättningar i de ockuperade områdena. Hans hade arbetat på militärsjukhus i det besegrade Frankrike, och hade där sett det lidande som människorna förorsakades av nazisterna. Att judar och mentalt handikappade brutalt undanröjdes blev också så småningom allmänt bekant för alla som ville höra det. Studenterna frågade sig vad de egentligen väntade på.

Nu gällde det bara att bestämma sig för hur motståndsarbetet skulle gå till. De beslöt att använda flygblad för att uppmana till motstånd mot Hitler.

Det var Alexander Schmorell som vidtog de första praktiska förberedelserna för framställningen av flygblad. Han hade mest fickpengar att röra sig med, och skaffade en skrivmaskin, en dupliceringsapparat, stenciler och papper. Arkitekten Manfred Eickemeyer ställde sin ateljé till förfogande.

Det första flygbladet från Vita Rosen kom till i nära samarbete mellan Hans Scholl, Alexander Schmorell och Christoph Probst. Det uppmanade till motstånd, och avslutades med en vädjan om att mottagaren skulle ”skriva av flygbladet och sprida så många kopior som möjligt”.

När Vita Rosens första flygblad dök upp i München blev det en sensation. I Tyskland hade det inte på länge funnits någon som vågat uttala sådana saker offentligt. En del mottagare lämnade omedelbart över flygbladet till polisen, det var deras skyldighet enligt lagen. Andra lät det snabbt försvinna någonstans och övertygade sig om att ingen hade tittat på. Men det fanns också människor som var modiga nog att följa uppmaningen i slutet av flygbladet. De skrev i hemlighet av texten och spred den vidare. Efteråt fanns det en som sa: ”Idag finns det ingen som kan fatta hur lyckliga vi var över att äntligen få tillfälle att göra något mot regimen.

I början var det bara Hans, Alexander, Willi och Christoph som var inblandade i Vita Rosens arbete. Ingen av deras vänner bland studenterna fick veta varifrån flygbladen kom, inte ens Sophie visste någonting.

När och hur Sophie invigdes i flygbladsaktionerna kan man inte säga säkert.

Innan fler auktioner kunde planeras var allting redan över. I det studentkompani som Hans och hans vänner tillhörde kommenderades alla förutom Christl Probst plötsligt iväg till Ryssland. Kvällen innan avresan träffades de för att diskutera vilka möjligheter det fanns till motståndsarbete efter återkomsten från Ryssland. Alla kände hur hypotetisk en sådan diskussion var. Vilka av dem skulle överhuvudtaget komma tillbaka?

Efter tre månader återvände Hans, Alexander och Willi ifrån Ryssland. De hade då med egna ögon fått erfara krigets elände. Samtidigt hade Sophie i två månader tvångsarbetat i en rustningsindustri för att säkra leveranserna till fronten. Under den tiden hade hon mått otroligt dåligt. Främst pga. psykiska orsaker, hon visste att hennes arbete på fabriken skulle bidra till en förlängning av kriget.

Nu när alla var hemma var ungdomarna överens om att de måste fortsätta motståndsarbetet efter bästa förmåga. Man ökade upplagorna av flygbladen och spred dem även till andra tyska städer. Vita Rosens medlemmar gjorde själva transporterna med tåg. Enstaka exemplar av flygbladen hamnade så småningom till och med i utlandet, i Norge, England och Sverige. Inom Gestapo i München var man oroad. Det tillsattes en specialkommission som uteslutande skulle ägna sig åt att avslöja motståndsgruppen.

Den 18 februari 1942 hade Sophie och Hans tagit på sig ansvaret att sprida Vita Rosens nyskrivna flygblad på Münchens universitet. De gav sig av till universitetet vid tiotiden, och spred ut de medhavda flygbladen, förutom en liten rest, i de folktomma trapporna och på fönsterbänkar. De skyndade sig till utgången, men när de kom ut fick de för sig att de måste tömma kappsäcken helt och sprida ut de resterande flygbladen. De stormade upp för trapporna igen och kastade ner resten av flygbladen i universitetets ljusgård.

Strax därefter öppnades dörrarna från föreläsningssalarna. Sophie och Hans rusade nerför trapporna och möttes av universitetets vaktmästare, Jakob Schmid. Han var mycket upprörd och grep tag i dem och skrek flera gånger: ”Ni är arresterade!” Sophie och Hans blev plötsligt väldigt lugna och gjorde inget motstånd. Vaktmästaren tog dem med till rektorn, SS-Oberführer, professor dr. Walter Wüst. Snart hade Universitetets alla utgångar spärrats och de fördes till Gestapos högkvarter.

I början av förhören nekade både Hans och Sophie att de på något sätt varit inblandade i flygbladsaktionerna. De var så övertygande att man faktiskt började tvivla på om man hade två skyldiga människor framför sig. Men så gjordes en husundersökning, och bevisen man hittade då gjorde det svårt för Hans och Sophie att fortsätta ljuga.

Snart erkände de, och började istället göra allt för att ta på sig hela ansvaret för flygbladen och andra aktioner, för att skydda sina vänner. Deras mod och övertygelse lämnade inte ens Gestapos män oberörda. En gång frågade förhörsledare Mohr Sophie, efter ett långt föredrag om nationalismens betydelse: ”Fröken Scholl, om ni hade tagit allt detta under övervägande skulle ni väl aldrig ha låtit Er ryckas med till den sortens handlingar?” antagligen ville han ge henne en chans att få ett lindrigare straff. Sophie svarade: ”Där har ni fel, jag skulle göra om precis samma sak igen, för det är inte min, utan er världsåskådning det är fel på.”

När det var dags för rättegång hade även Christl Probst tagits till fånga. Ordföranden, Roland Freisler, hade åkt till München speciellt för rättegången. Han var känd för sitt aggressiva sätt, och allt han ville under rättegången var uppenbarligen att framkalla en så stor skräck som möjligt. Många var imponerade av de anklagades uppträdande. Deras svar på de oförskämda frågorna från ordföranden, som under hela rättegången bara uppträdde som åklagare, var lugna, behärskade och tappra. Mot slutet av den fem timmar långa rättegången avkunnade Freisler domen: avrättning med giljotin.

Hans, Sophie och Christoph fördes till fängelset, där de fick skriva sina avskedsbrev. Sedan hade Hans och Sophies föräldrar lyckats skaffa tillstånd att träffa sina barn. När de en i taget kom in i salen där föräldrarna satt uppträdde de båda lugnt och sansat. Sophie log hela tiden, som om hon kikade in i solen. ”Nu ska du alltså aldrig mer komma in genom dörren där hemma”, sade fru Scholl. ”Åh, mamma, det är ju bara ett par år”, svarade Sophie. Sedan betonade även hon, precis som Hans; ”Vi har tagit på oss allt, allt”, och hon tillade: ”Det kommer att ge eko.”

Vakterna i fängelset, som var överraskade av den styrka dessa tre unga människor visade, gav dem möjlighet att tillbringa en stund tillsammans före avrättningen. ”jag visste inte att det kan vara så lätt att dö” sa Christoph Probst. Och sedan: ”Om några minuter träffas vi igen i evigheten” Sedan fördes de bort. Sophie först. Hon gick utan att ens blinka. Vakterna sa, att de aldrig sett någon dö på det viset. Och...