I skuggan av pappa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”smash”
Maria känner hur det bränner till i vänstra ansiktshalvan. ”Han är full. Han vet inte vad han gör.” Tänker hon om och om igen. Hon rycker till av smärta efter sin fars andra slag. Denna gången rakt på näsan. Maria känner hur blodet rinner från näsan ner mot munnen. Men hon rör inte en fena. ” Det blir bara värre då. Han slutar nog snart.” Tänker hon och hoppas att det är sant. Nästa slag är mot magen och Maria tappar andan. En tår rinner sakta nerför hennes kind. Hon låtsas inte om den. Men snart känner hon hur det svider till i ögat av slaget. Hon får ett nytt slag mot läppen. Maria svimmar.
Mitt i natten vaknar hon och ser sin lillsyster ligga bredvid henne. Hon kramar om sin syster och somnar om.
Nästa morgon vaknar hon alldeles försent.
- shit! Klockan är halv nio! Jennifer du måste vakna nu gumman! Säger Maria stressat.
- Mm. Vill inte! Vill sova gnäller Jennifer.
- Snälla Jennifer. Bråka inte nu, säger Maria samtidigt som hon drar på sig ett par jeans.
- Okej då! Säger Jennifer surt och sträcker upp armarna efter sin syster.
- Kom hit min lilla trollunge! Säger Maria och lyfter upp Jennifer och börjar klä på henne.
När hon var färdig med det gick hon ut i köket med Jennifer på armen.
- det får bli päron till frukost till dig. Är det okej? Frågade hon Jennifer.
- Päron gott säger Jennifer och mumsar på päronet.
Maria går mot klämman. Klämman var Jennifers dagis.
- du är sen! Är det första hon fick höra när hon kommer in på Engelslektionen.
- Jag vet det. Jag kan inte hjälpa att min systers dagis var stängt när jag kom dit för att lämna henne.
Detta var lögn förstås. Men hon visste inte vad hon skulle säga.
- och var är din lillasyster nu då? Frågade engelskläraren.
- Hon är hos min granne om du har med det att göra. Får jag sätta mig ner och jobba nu? Frågade Maria surt.
- Visst. Kapitel 7c alla uppgifter. Nu! Sa Engelsläraren irriterat.
Maria går och sätter sig längst bak i klassrummet och slår upp sina böcker.
Dagen glider sig fram och när hon är på väg hem så ringer hennes mobil. Det var Jennifers dagis.
- hallå, svarar Maria.
- Hej detta är Biggan, Jennifers dagisfröken.
- Hej vad gäller det? Frågade Maria oroligt.
- Jo, Jennifer mår inte så bra. Hon har feber, säger Biggan.
- Jag kommer direkt, hej då säger Maria.
- Hejdå.
När Maria kommer till klämman är hon andfådd efter ha halvsprunget de fem km från skolan och hit.
- Var är Jennifer? flåsar hon fram.
- Hon ligger där borta, säger biggan och pekar mot en soffgrupp i andra sidan av rummet.
- Tack. Svarade Maria kort och gick mot sin lillasyster.
- Hej gumman. Hur är det med dig? frågade hon och strök sin syster över kinden.
- Jag vill hem Maria, svarade Jennifer svagt.
- Vi ska hem nu, sa Maria och lyfter upp henne.
- Tack för du ringde mig, sa hon sedan till biggan.
- Det är lugnt. Men vad har du gjort där? Frågade biggan och pekade på Marias vänstra öga. Det vanligtvis skogsgröna ögat är nu svullet och hon hade en stor blåtira.
- Jag eemm.. trillade i trappan i skolan svarade Maria kort.
- Det är åttonde gången den här månaden, sa biggan oroligt.
- Trappstegen är hala och jag hade bråttom. Sa Maria då,
- Jaha. Jaja. Men ta det lugnt i trapporna i fortsättningen, sa Biggan och Maria märkte att hon inte trodde på henne.
- Jodå, svarade Maria. Men tror Jennifer blir hemma imorgon. Hon ser inte frisk ut fortsätter Maria.
- Ja okej. Ring om hon kommer endå. Krya på dig nu Jennifer, hoppas du snart blir frisk och kry igen säger biggan till Jennifer.
- Det kommer hon snart, hejdå och ha det så bra. Säger Maria hövligt.
- Desamma. Hejdå. Svarade Biggan.
Maria går ut från klämman med en halvsovande Jennifer på armen. ”Vad ska jag säga till pappa nu när vi kommer hem såhär tidigt?” tänker Maria medans hon sakta går hemåt.
När Maria öppnar dörren till deras lilla lägenhet. ”Jag måste städa här sen” suckar Maria. Hon hör sin pappa snarka högt.
Maria går och lägger Jennifer i hennes säng. Sen började hon städa. Hon började med att fylla dikmaskinen och sedan fyller hon tvättmaskinen. När hon var färdig med det så började hon dammsuga men då råkade hon väcka sin pappa vilket hon inte skulle ha gjort.
- Vad i helvete håller du på med? röt hennes pappa.
- Städar, svarade Maria oskyldigt och kände hur rädslan kom krypande.
- Du kan för fan inte städa när jag ligger och vilar. Det fattar väll till och med du.
- Ja. Förlåt. Ska inte göra om det. Lovar. Svara Maria så ledsamt hon kan.
- Det sa du sist också din lilla horunge! skriker pappan och tar tag i Marias svarta långa hår.
- Ajajaj! skriker Maria och försöker ta bort sin pappas hand.
- Sluta! Hör dom någon skrika. Jennifer står i dörröppningen och gråter. Pappan släpper Marias hår och går ut i köket för att ta en öl.
- Såja Jennifer, allt är bra nu, tröstar Maria.
- Kom så går vi och lägger oss igen.
- Okey. God natt pappa sa Jennifer yrvaket.
- God natt gumman. Sov så sött, svarar pappan
- Jag går också och lägger mig, säger Maria försiktigt.
- Det skiter väll jag i svarade pappan surt och sätter sig i soffan, öppnar ölen och slår på tv:n.
Maria smyger in på hennes och Jennifers rum. Hon kramar om Jennifer god natt och går sedan och lägger sig.
Hon drömmer om en svarthårig treårig med skogsgröna ögon och vitt hy. Det var hon själv. Hon drömmer att hon sitter på en gunga och en brunhårig kvinna med samma ögon puttar fart på henne. Det var hennes mamma, det var innan hennes mamma träffade Adam, innan don gifte sig. Innan Jennifer. Det var innan hon var tvungen att kalla någon hon hatade så djupt för ”pappa”. Det var innan alla glåpord och slag. Innan alla problem. Då var hon lycklig.
Maria vaknade i lagom tid nästa morgon.
- Jennifer är sjuk så du får ta han om henne idag. Sa hon som godmorgonhälsning till sin pappa.
- Mmm. Vart ska du då? Frågade han tillbaka.
Till skolan. Jag sticker nu svarade Maria och smällde med dörren.
När Maria kom in på engelska på morgonen på var engelskläraren väldigt spydig mot henne, för hon var i tid. Då kunde inte Maria hålla sig utan sa något spydigt tillbaka. Men det var inte så smart. Det slutade med att Maria blev utkastad. Utanför klassrummet möter Maria skolkuratorn Anna.
- Hej Anna, säger Maria vänligt.
- Hej Maria. Vad har du gjort där? frågade Anna och pekar på Marias öga och läpp.
- Det är inget, säger Maria och försöker gå därifrån, men Anna stoppar henne.
- Det är inget du vill berätta för mig? Frågar Anna och ser så överdrivet snäll ut.
- Nej inget. Svarade Maria. Men fortsätter:
- Eller jo kanske men..
- Kom in till mig så pratar vi ostört där inne.
När dom kom in på Annas rum sätter sig Maria ner i en djup fördölj. Anna sätter sig vid sitt skrivbord. Efter en stund säger Anna:
- vad var det du vill berätta?
- Jo asså.. Det är pappa och det säger Maria lågt.
- Berätta om din pappa.
- Han är inte min pappa egentligen. Han är min låtsas pappa. Min mamma gifte sig med han när jag var fem. Men sen stack hon.
- Hur gammal var du när hon stack? Frågade Anna.
- Jag var tretton. Jag hade precis fått en syster.
- Tog din mamma med sig din syster?
- Nej. Hon bara stack. Hon sa inte ens hejdå till oss.
- Vad hände sen då? Frågade Anna.
- Adam, min låtsas pappa började dricka. I början var det inte så farligt. Men jag fick ta hand om allt hemma, plus min lillasyster. Hon blev som en dotter till mig.
- Och Adam, din pappa gjorde vad?
- Antingen så låg han och sov eller så var han ute och drack. Svarade Maria
- Okej. Du sa aldrig hur du fick om märkena. Berätta för mig.
- Jo det var så att. Maria tvekade. Pappa kom hem. Full som vanligt. Så gick han fel och trodde att min systers och mitt rum var hans. Så han gick fram till det han trodde var hans säng men där låg Jennifer min syster. Så han bar in henne i hans rum. Sen när han kom tillbaka så snubblade han över mina fötter. Då blev han arg och gav mig en örfil. Sen fortsatte han tills jag svimmade. Men det är inget farligt med det.det gör han ofta.
- Ofta! Inget farligt! Klart det är. Detta är misshandel och det är olagligt. Du borde polisanmäla honom, säger Anna allvarligt.
- Det vågar jag inte, svarar Maria
- Jag kan göra det. Såna ska inte få gå lösa. men jag måste ha bevis. Får jag fotografera dig som bevis? Och kanske spela in din veration av de hela på band? Frågade Anna.
- Visst. Fotografera du så pratar jag inte på bandet. Har du en bandspelare här så kan jag spela in det nu svarade Maria.
- Visst jag går och hämtar den nu direkt. Vänta här. Säger Anna.
- Okey. Men du. Tack säger Maria.
När Maria kommer hem från skolan två dagar senare så sitter hennes pappa i soffan med två poliser.
- Vad står på? Frågade Maria, men hon log stort inom sig.
- Jag är kommissarie Hansson. Vi är här för att hämta Adam Nilsson.
- Din pappa svarade de andra polisen
- Varför det. Frågade hon fast hon redan visste svaret.
- Någon har sagt att jag har misshandlat dig säger Adam och tittar väldigt svart på Maria.
- Okey. Var ska han nu? Vad händer med mig och Jennifer? Frågade Maria kommissarien.
- Han ska till häktet och ni ska till granhedsgården. Svarade kommissarien vänligt.
- Granhedsgården?? Det är ju ett barnhem. Jag vägrar!
- Det gör du inte alla. Vi har varigt så snälla och sett till att ni kommer dig tillsammans så du ska bara vara glad. Säger kommissarien då.
- Men det är jag inte. Det är ett dårhus.
- Det är det inte alls. Det kan jag lova dig. Säger kommissarien lugnt.
- Så dom slår inte ett bara som inte lyder mer då? Dom delar inte på syskon mer då? Frågade Maria sarkastiskt.
- Nej nej nej. Det lovar jag dig att dom inte gör. Säger kommissarien övertygande.
- Var är Jennifer då? Jag har inte sett henne sens imorse, sa Maria.
- Hon är på sitt rum och sover. svarade komisarien
- Vet hon? Frågade hon och syftade på det med Adam.
- Nej. Inte än. Vi tänkte att du skulle säga det.
- Ska jag säga det? Varför inte ni? Det är ju ni som kom men iden. Sa Maria surt
- Därför du känner henne. Gå in och prata med henne nu sa komisarien vänligt.
- Okej. Men det är inte för att du vill utan för att jag inte vill att hon ska få reda på det av någon annan.
Maria går med tunga steg mot deras rum.
- Jennifer gumman. Vi ska bort ett tag, sa Maria till Jennifer.
- Var ska vi då? Hur länge är vi borta? Frågade Jennifer oroligt.
- Det blir en överraskning. Bara du och jag. Vi ska sticka snart så packa dina saker nu sa Maria, och en tår rann ner för hennes kind så hon var tvungen att titta bort.. det var första gången sens hon var ett litet barn hon grät utan att hon fick ett slag.
Maria packade sina saker snappat och hjälpte sedan Jennifer med hennes.
- kom Jennifer, när vi kommer ut i stora rummet kommer nog pappa sitta i soffan med handbojor. Bli inte rädd. Gå inte fram till honom. Där är en annan farbror där. Kommissarie Hansson heter han och han ska köra oss till.. ja dit vi ska.
- Okey svarade Jennifer frågande.
När dom kom ut i stora rummet var bara kommissarien där.
- kom nu. Vi ska åka bil ett tag, säger kan med ett litet leende.
- Var är pappa nu? Frågade Jennifer.
- Din pappa ska vara någon annanstans ett tag svarade kommissarien. Denna gången log han inte.
- Ska vi åka eller? Frågade Maria surt för att dölja hur rädd hon var för barnhemmet.
- Visst. Ju fortare vi kommer dit desto fortare slutar jag så vi kan köra nu, sa komisarien.
- Bra. Kom då svarade Maria och gav komisarien väskorna. Sedan tog hon på Jennifer hennes jacka. Där efter lyfte hon upp sin lillasyster och gick mot bilen. Det var en lång och tyst bilfärd. Det enda som hördes av gamla jazzlåtar på radion. när dom kom närmare det stora dystra gråa stenhuset flyttade sig Jennifer sig närmare Maria och kramade hennes arm. Men Maria var lugn. Hon hade tillbringat fyra år av sitt liv här. När hennes riktiga pappa lämnade hennes mamma så klarade inte hennes mamma av att ta hand om henne så hon skickades till ett barnhem. Detta barnhemmet. Hon hade inte berättat hur illa de hade behandlat henne där. Hon hade försökt förtränga det. Nu mer hon var där igen kom alla minnena tillbaka. Alla glåpord och bestraffningar. Men nu när hon kom dit igen kom alla minnena tillbaka. Hon rycktes tillbaka till värkligheten av Jennifers röst
- Maria. Vi är framme nu Maria. Vi ska av.
- Ja kom gumman svarade Maria och lyfte upp Jennifer.
- Här är era väskor. Ni klarar er själv nu. Ha det bra hejdå sa komisarien och körde.
- Jaha. Jaja kom då så går vi väll in då gumman säger maria och tar enda väskan på ryggen, den andra i handen och så har hon Jennifer på andra armen.
- Jaha och vad vill ni? Frågade en trött medelålders kvinna när de kom in genom dörren.
- Ja hej. Vi är Maria och Jennifer Nilsson. Vi blev hit skickade.
- Jaha.. jaja. är hon den lille din dotter eller? Frågade kvinnan.
- Eee.. ja det är hon svarade Maria snabbt.
- Okey. så du ska lämna in henne?
- Nej nej nej. Vi blev hit skickade båda två. Av kommissarie Hansson.
- Jaha. Med det förklarar saken. Jasså det är ni, svarade kvinnan skumt.
- Bra eemm.. vart ska vi gå någonstans då?
- Ja igentligen skulle ni sova i varsitt rum. Men detta förändra ju allt. konstigt. dom sa att det skulle komma en tjej och hennes halvsyster.
- Ja eemm… det är min styvpappas barn. Jag pratar helst inte om det men, han våldtog mig tills jag blev gravid. För han vill ha barn men min mamma kunde inte få fler barn så här är hon. Men det är inget vi sprider ut ellehur. Säger Maria så oroligt hon kan.
- Såklart inte. detta stannar mellan oss. Men vad ska jag säga till dom som kommer hit och vill ha ett barn då om dom vill ha henne? Frågade kvinnan.
- Att hon är min dotter och hon lämnar inte detta stället utan mig.
- Okey. Jag ska försöka komma ihåg det. Men ert rum ja.. blir rum 525 bra? Annars får ni ha det endå.
- Visst. Det blir jätte bra.. hur hittar jag dit?
- Gå denna gången tills den delar sig därefter till vänster. Middagen serveras om en timme. Var där annars blir det ingen mat, sa föreståndaren strängt.
- Visst. Tack. vi ses.
En timme senare kliver Maria in i matsalen med Jennifer på armen. När hon går igenom den för att hämta mat till Jennifer hör hon folk viska ”vad gör hon här”? men Maria gick lugnt fram och hämta mat. Sen satte hon sig mer och börja de mata Jennifer. Viskandet avtog och alla fortsatte att prata om innan. När dom var tillbaka på rummet märkte Maria att det inte allt var som hon miners.
dagarna gick o första besöket närmade sig, och Maria var orolig att dom skulle välja Jennifer. Och det visade sig att hon hade rätt. Kvinnan som kom föll direkt Jennifer.
Det unga paret följer med föreståndaren en gammal sur dam in på hennes kontor för att diskutera. Maria följer efter och tjuvlyssnar
- jag vill ha med henne nu! Skriker kvinnan och slår i bordet.
- Det är tyvärr omöjligt fru Andresson. Barnet mamma måste godkänna det först. Och hon har sagt att hon bara låter någon adoptera hennes barn om dom tar henne med, svarade föreståndaren.
- Okey.. vem är mamma till henne då? Frågade fru Andersson
- Det är Maria Nilsson.
- Den anorexismala svarthåriga typren säger mannen plötsligt då.
- Ja det är hon, svarade föreståndaren med en suck.
Maria gick därifrån. Dom ville ha hennes syster. Men de skulle dom aldrig få. Hon gick in på rummet och la sig ner för att vila. Efter en stund kommer föreståndaren in.
- ursäkta om jag stör dig mitt i.. ja vad du än gör.
- Nej det är lugnt. Svarade maria
- Bra. Du vet de som var här innan? Det unga paret?
- Ja. Vad är det med dom?
- De är intresserade av din dotter , Jennifer.
- Jaha. Och du sa till dom att hon inte lämnar detta stället utan mig? Sa maria surt.
- Ja. Men dom vill inte ha en som redan är så tror och mogen som du är. Dom vill ha ett litet barn att uppfostra och ta hand om så.. kan du släppa din dotter så hon kan bli deras istället? Frågade föreståndaren
- Aldrig i livet. Hon är min och jag lämnar inte henne, svarade maria surt men bestämt.
- Men dom betalar bra.3000 tror jag det var.
- 3000! Är det allt min dotter är värd för dem!? Sa maria. Nu var hon riktigt arg.
- Det var den summan dom sa, vi brukar få ungefär 1500 så 3000 är inte så dåligt. Du får självklart hälften av summan. Bara du säger ”ja” nu.
- Om jag inte gör det då? Frågade maria.
- Det gör du. Tro mig. Sa föreståndaren och gick.
Maria låg som förstenad. Vad menade hon med det? Skulle de låsa in henne i blårummet igen?
Blårummet var ett rum där man satt själv tills föreståndaren öppnade. Där var inga möbler och man fick gå ut och gå på toa en gång om dagen och men fick lite mat genom en lycka två gånger om dagen. Maria hade varigt i blårummet en gång. Hon hade varigt inlåst där i en månad. Och det var ofta så att de glömde att öppna hos henne. Maria ryser av tanken på det. Aldrig att hon skulle hamna där igen! Hon skulle rymma samma kväll med Jennifer. De gick och la sig som vanligt på kvällen. En timme efter släckningen så gick maria upp, tog på sig snappt och packade hennes o Jennifers väskor. Sen lyfte hon upp den sovande Jennifer o klädde på henne. Därefter så smög hon ut genom fönstret ut på gården. Där smög hon fram till staketet och hoppade över det. Sen spring maria för livet så långt hon orkade. När dom kom fram till en busshållsplats så vingade maria sig själv att stanna. Hon sätter sig ner på en bänk o lade ner Jennifer i sitt knä.
- Var är vi? Frågade Jennifer yrvaket.
- Vi är.. Ja du. Det var en bra fråga. Ska kolla, svarade Maria och reste sig för att kolla på bussholken.
”alla helgons kyrkan” står där. Men jag ser ingen kyrka. Var är vi? Omöjligt kvar i Stockholm. vänta här nu. Lund.
- vi är i lund gumman. jag vet inte hur vi kom hit men vi är här i alla fall.
- Varför är vi här? Varför är vi inte på barnhemmet Maria? Frågade Jennifer
- För där var någon som ville köpa dig så vi inte skulle ses något mer.
- Varför det? Frågade Jennifer men hon hann inte få något svart utan hon somnade direkt efter.
Nästa morgon tog de bussen in till Malmö. Det var där Marias mamma bodde. När dom kom till Malmö så gick Maria med Jennifer på armen in på ett Internetcafé.
- Hej, sa hon till expediten. Vi eller jag skulle vilja ha en dator.
- Okej. Hur länge ska jag boka in er på? Frågade expediten.
- Inte alls länge. 5 minuter max, svarade Maria.
- Det går tyvärr inte. minst en halvtimme måste du boka. Svarade expediten lite halvsurt.
- Men jag ska bara kolla var min mamma bor.
- Din mamma sa du. Är du lik henne? Frågade expediten och nu plötsligt var han väldigt intresserad.
- Ja lite kanske. Eller ja men inte håret. Det är brunt på henne.
- Hon heter inte Nadia Nilsson va? Frågade expediten med ett leende.
- Hur kunde du veta det? Frågade Maria förvånat.
- Jag ”känner” henne. Hon är Malmös kändaste playboymodell. Och du är väldigt lik henne. Man skulle inte se skillnad om det inte var för håret och den typen du har på armen. Är det.. din dotter? Sa expediten fortfarande med ett stort leende.
- Ja.. eller nej. Det är min lillasyster. Vet du var jag kan hitta min mamma? Frågade Maria och kunde inte låta bli att le. ”gud vag snygg han är.” tänkte hon när hon såg på den muskulösa svarthåriga killen framför sig. Hon trodde hon skulle dö när dem nötbruna ögonen tittade in i hennes. Hon noterade hans ursnygga tatuering som syntes under hans tajta vita T-shirt. ” gud vad läcker” tänkte hon om och om igen.
- Sist hemma hos min farbror. Jag kan köra dig dit om du vill. Sa expediten om tog hennes väskor.
- Men detta då? Frågade Maria och pekade runt på caféet. Vad ska du göra med det?
- Stänga det förstås. Sa expediten precis som om det var det mest självklara i världen.
- Okej. Visst. Klart du får köra mig. Om det inte är till besvär förstås, sa Maria försiktigt
- Klart det inte är till besvär! Du ska ju hitta din morsa. Hoppa in nu. Sa han och vinka in han i bilen.
- Lilltjejen kan sova i bilen om hon vill. Sa han sedan.
- Vill du det Jennifer? Frågade Maria henne.
- Mmm. Bara jag får sova så. Sa Jennifer trött.
- Klart du får tös! Men bara om du säger vad din underbara syster heter så. Sa han och tittade på Maria.
- Maria, sa Jennifer och fnissade.
- Maria. Ja okej. Själv heter jag Robin. Men kalla mig Robban. Det är bara min farbror som säger Robin. Sa han med ett flin.
Sedan körde de ut från parkeringen och vidare.
Medans dom körde så småpratade dom lite. Det visade sig att Robban var en biltokig 21åring som lyssnade på discomusik. Han bodde hos sin farbror efter det att han hade gjort slut med sin flickvän efter det att hon hade varigt otrogen. Sen kom dom in på ett ämne som var lite känsligt.
- varför letar du efter du mamma? Stack hon från er eller vad? Du behöver inte svara om du inte vill. Sa Robban.
- Det är lugnt. Hon lämnade oss. Mig för andra gången. Men det pratar vi inte om nu. Jag vet inte varför hon stack enns. Hon sa inte ens hejdå till oss. Jennifer var inte ens född då. Jag fick ta hand om allt hemma. Sa Maria och hon märkte hur arg hon var på sin mamma.
- Men hur..? började Robban men avslutade aldrig meningen
- Vad?
- Inget. Eemm. Vi är framme nu så. Vi bor i det huset där borta. Det ser ut som att hon är hemma. Sa Robban.
- Tack för skjutsen. Ska du tillbaka till Internetcaféet nu? Frågade Maria och hoppades att han inte skulle det.
- Nej det var inte planerat så. Jag tängte gå in och slappa lite. Sa Robban. Men du? Kan vi inte lura din morsa lite? Frågade Robban och log sitt underbara leende igen.
- Visst, svarade Maria utan att riktigt veta vad hon svarade på.
- Bra. Kan vi int lådsas att du är ett ex till mig som jag stötte på idag i stan. Och så visade det sig att hon –du hade fått ett barn. Mitt barn. Vad tycker du? Ska vi göra det? Frågade Robban. Och det var något i hans röst som fick henne att säga:
- Visst. Låter skitkul. Men om hon frågar ut mig då? Vadska jag då säga? Frågade hon.
- Det löser sig. Ta med Jennifer så går vi in.
- Jag är hemma! Skrek Robban när dom kom in i hallen...