Vingklippt Ängel

Vingklippt Ängel

Vingklippt Ängel - en bekännelselitteratur

Jag har valt att skriva om boken Vingklippt Ängel som är skriven av Berny Pålsson. Anledningen till att jag valt att skriva om just den här boken är att jag tycket att det är en suverän bok just för att den är sann och för att den är så hemsk. Man öppnar verkligen upp ögonen för hur svårt andra människor runt om oss har det. Eftersom Vingklippt Ängel är en sann historia om Bernys liv som missbrukare med diverse sjukdomar är boken verkligen en bekännelselitteratur. Att läsa en bekännelselitteratur gör att man blir mer träffad av historien man läser än vad en vanlig litteratur gör, eftersom man vet att det som står är sant och att personen som skrivigt boken har varit med om alla hemska händelser som nämns.

Och eftersom boken är en bekännelselitteratur så har hennes liv påverkat hennes bok 100 % eftersom boken är den större delen av hennes liv. Jag tror då inte att hon har överdrivigt sina sjukdomar, sina känslor eller det som hon varit med om för att boken ska bli bättre, för det är inte händelserna som gör boken bra utan sättet hon berättar dem på, på ett fängslande och poetiskt sätt som träffar en rakt i hjärtat, berättelserna i sig är bara råa och får en mer att bli illa till mods.

Varför boken skrevs

Berny hade ju inte varit tvungen att skriva den här boken om sitt hårda liv, men hon gjorde det ändå. Jag tror att hon skrev boken av fyra olika anledningar:

Nu när jag har berättat om varför jag tror att hon skrev boken tänkte jag gå in lite djupare på psykvården under 90-talet eftersom psykvården är en så central punkt i berättelsen.

Svensk psykvård under 90-talet

När man läser boken ser man hur psykvården under 90-talet fungerade på ett ungefär, kan inte säga att det fungerade på det sättet till hundra procent eftersom jag bara har läst hur det var för Berny Pålsson i hennes situation. Eftersom hon först ligger inne på tvångsvård, sen öppenvård och tillsist slutenvård så tänker jag prata utifrån dessa tvångshandlingar utifrån hennes berättelse om vad hon var med om.

Tvångsvården

Berny ligger innne på tvångsvård med extra vak vilket innebär att hon hela tiden har en skötare vid sin sida, till och med på toaletten. Alltså ingen privattid för fem öre. Sjukvårdarna letar igenom rummet med jämna mellanrum för att se om man har gömt undan droger, rakblad eller annat man kan skada sig med. Detta är både positivt och negativt, det är positivt på det sätt att man håller koll på patienten så att den inte kan skada sig eller ta livet av sig och det är negativt på så vis att patienten aldrig får någon privattid. Detta tycker jag kan klassas lite som frihetsberövning eftersom patienten aldrig får vara i fred, utan man har alltid någon som kontrollerar allt man gör. Då har man ingen frihet, vilket resulterar i en viss frihetsberövning. Jag förstår att det är ytters nödvändigt, men jag vet att jag själv skulle bli galen om jag skulle ha någon som kollar mig hela tiden. Det är ju jobbigt att aldrig få vara ifred, man har alltid ett par ögon som granskar och dömer en.

För att du som patient ska må bättre så att du inte ska skada dig får man anti-depressiva som ska göra att du blir lugnt och avslappnad. Jag kan förstå att de skriver ut anti-depressiva till deprimerade patienter men det känns som om att alla som är inlagda käkar anti-depressiva vare sig de är deprimerade eller inte. Patienten borde få vara med och bestämma om den vill äta anti-depressiva eller inte, det är ju trots allt ett faktum att om du börjar äta anti-depressiva så kommer du vara tvungen att äta dem resten av dit liv då de är väldigt beroendeframkallande. Om du försöker sluta kommer du att må så dåligt att du måste trappa upp dosen igen. Ett annat faktum är att de flesta unga som äter anti-depressiva börjar få självmordstankar även om de aldrig haft det tidigare och 10 % av alla unga som äter anti-depressiva tar tillslut livet av sig.

Den öppnavården

På den öppna vården är skötarna mycket varmare och trevligare än på tvångsvården. Här engagerar och bryr sig skötarna om patienterna, de sätter sig ner och pratar med dem så ofta de kan för att patienterna ska känna att de har någon som stöttar den och att de har någon att prata med så att de inte känner sig lika ensamma. Jag tycker att detta är väldigt bra, det är viktigt att skötarna bryr sig om patienterna och bygger upp ett förtroende med dem. Det gör att patienten känner sig tryggare och blir allmänt lugnare. För det är viktigt om man som patient har någon att prata med så man inte stänger in allt i sig själv för det kan göra att man skadar sig själv ännu mer. Det är även viktigt att patienten litar på personalen för då kommer den känna sig tryggare och trygghet är väldigt vikigt när man är psykisktinstabil.

Patienterna på öppenvården får trätta en läkare på PBU (Psykisk Barn och Ungdomsvård) och prata om sin medicinering, vilket är väldigt bra för då får patienten vara med och säga vad den tycker om den pågående medicineringen, om det är några problem med den kan patienten ta upp det här. Det är viktigt att patienten får känna delaktighet i sin vård, för om patienten känner att den är delaktig känner den att den har större kontroll, vilket skapar en större trygghet och lugn hos henne.

Under tiden patienten bor på öppenvården genomgår den även en psykutredning, om det inte redan är fastslagit vad som är det psykiska problemet hos patienten, vilket är bra. För om man vet vilken diagnos patienten har så ökar förståelsen för hur den är och man kan lättare förstå hur man ska hantera den.

Den slutnavården

På den slutna vården kollar en skötare till patienten en gång i kvarten för att se så att den inte gör någonting för att skada sig själv. Det är bra att de kollar till patienterna så ofta för då hinner de knappt skada dig själva eftersom de kommer att hittas inom några minuter efter att de har gjort det.

Precis som i den öppnavården bryr sig skötarna här om patienterna och även här sätter de sig ner och pratar med dem så ofta de hinner. Vilket jag tycker är väldigt bra för i den slutnavården för patienten inte lämna området och då är det ännu viktigare att den känner att den blir stöttad och att den känner sig trygg eftersom patienten då blir allmänt lugnare och skadar inte sig själv lika mycket som psykiskt instablia människor brukar göra.

När patienten blir aggressiv och försöker skada eller skadar någon skötare, blir den tvångsinjekterad och spänns sedan fast i en bältsäng så att den inte kan röra sig. Detta tycker jag verkar rätt brutalt och jag tror inte att det kan påverka patienten positivt, då jag anser att det är en sorts frihetsberövning. Är man fastspänd så att man inte kan röra sig så har man till viss del blivigt berövad på sin frihet, för du kan ju inte göra någonting. Istället för att spänna fast en aggressiv patient i bältsängen tror jag att det skulle vara bättre för patienten om man istället stängde in den på sitt rum så att den får vara ifred i några timmar och lugna ner sig. Det har ingen negativ påverkan på patienten och det känns mycket hälsosammare. Att man även blir fastspänd i bältsängen om man skär sig tycker jag är överdrivet, istället borde man göra mer grundligare inspektioner i rummen efter saker som kan skada patienten. Man borde göra dem oftare och varje gång efter att patienten vistats utanför området för att förebygga att patienterna skär sig.

För att man ska komma fram till anledningen till att patienten har blivigt sjuk får patienten ha ett flertal möten tillsammans med sina föräldrar och två skötare, så kallade famlijesamtal, där de pratar om patientens barndom; från graviditeten fram till att patienten garanterat blivigt sjuk. Dessa samtal är självklart väldigt nödvändiga, både för utredningen och för patientens och dennes föräldrar. Man vad jag förstår så är dessa samtal väldigt jobbiga för patienten, speciellt om de inte har så bra relation till sina föräldrar eller om de har varit med om tragiska händelser när de var små, och det är vanligt att patienten springer iväg mitt i mötet för att det blir för jobbigt.

Egna tankar om psykvården

Under 90-talet minskade antalet självmord i Sverige, men jag tror att det beror på att man började skriva ut så mycket anti-depressiva. Men eftersom det är ett faktum att anti-depressiva gör så att många som aldrig tidigare haft det får just självmordstankar så måste det även göra många som redan har självmordstankar att tänka mer på det, det är även ett faktum att många människor med självmordstankar tar livet av sig när de börjar att äta anti-depressiva och på grund av detta tycker inte jag att anti-depressiva alltid är den bästa lösningen. Bra psykvård är en mycket bättre lösning, det är inte bra att käka massa piller men det skadar inte att prata med någon som lyssnar, med någon som vill förså och hjälpa. Jag tycker att Sverige idag ska satsa mer pengar på psykvården, det behövs för alla psykiskt sjuka och psykisktinstabila. För det är psykvårdens ansvar att hj&aum...