Ett oväntat besök

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

-Öppna dörren! Skrek jag.
Jag hade suttit 2 timmar och diskat, Det är mitt värsta jobb. Jag saknade mitt gamla jobb. Jag saknade lukten av patienternas tänder och leendet på barnen som fick en leksak för att de var så duktiga och inte rörde sig för mycket när jag skulle kontrollera deras tänder. "Men allt i livet är inte enkelt", sa jag för mig själv.

Dörrklockan ringde igen och Sandra sprang och öppnade. Hon kallade på mig och sa att det var Annas klassföreståndare som hade kommit. Jag blev chockad. Det handlar säkert om Anna och hennes 6 IG-varningar som kom med posten igår, tänkte jag och försökte lugna ner mig.

Jag tog av mig köksförklädet och tog emot gästen. Han var ganska ung för att vara mattelärare. I mina tider så hade vi gamla, fula och elaka tanter som mattelärare. Man var rädd att svara fel varje gång läraren frågade något. men så är det ju inte längre, tänkte jag.

Vi satt i vardagsrummet, Det var väldigt stökigt där. Jag skulle nyss börja städa. Hade han kommit efter en timme så hade allt varit rent och fint.
Fönstren var dåligt putsade, blommorna var döda vilket berodde på att de inte har blivit vattnade på tre dagar. Böckerna på bokhyllan låg på fel plats och två låg t.o.m. på golvet.
Mattorna var dåligt dammsugda. Det var persiska mattor. De var väldigt dyra. Vi köpte de när jag, Maria och flickorna var på semester i Iran.
Jag hade saknat Maria. Allt var så bra när hon var här. Ungarna var bra i skolan och huset var alltid rent. Vi tyckte väldigt mycket om henne, hon var en bra mor och en bra hustru.
Allt har blivit sämre sedan hon lämnade oss. Annas IG-varningar ökar, Sandra går från pojkvän till pojkvän och jag sitter hemma utan jobb och tycker synd om mig själv.
Hoppas hon har det bra där uppe i himmelen, tänkte jag.

Jag väntade på att läraren skulle börja prata. Jag såg hur han kollade runt rummet. Han tänkte säkert på hur vår familj hade det. Hur vi kunde leva så här och han tänkte säkert på att det inte var så konstigt att Anna hade så många IG-varningar. Jag visste inte hur hon skulle klara sig nästa år när hon börjar på gymnasiet. Jag är misslyckad i livet, tänkte jag.

När vi fick vårt första barn, jag och Maria, så blev vi väldigt glada. Jag kommer fortfarande ihåg glädjen. Innan Anna föddes önskade jag mig en son. Men det blev två flickor. Men jag har aldrig tyckt mindre om Anna bara för det utan jag har alltid älskat dem lika mycket och behandlat dem lika väl.

När skall han börja prata om Annas skolgång, om hennes IG-varningar, om hennes attityd när hon pratade med lärarna och vad allt detta berodde på, Vad skulle jag säga om han frågade det? Tänkte jag.
Det var en sak som jag hade undrat. Varför kom han hem till oss. Det har alltid varit så att jag blev inbjuden till ett möte i skolan. Det konstiga är att han aldrig har varit med på ett möte någon gång trots att han är hennes klassföreståndare. Konstigt, tänkte jag.

Jag såg hur han stirrade på Annas diplom som hängde på väggen. Hon hade fått det av sin tränare på simklubben. Simning, det var det enda hon var bra på. Hon brukade träna väldigt ofta. Jag önskade att hon satsate lika mycket på skolan som hon gjorde på simningen.
Jag såg hur han stirrade på texten där det stod:
"Stort tack för Annas prestationer i år, 20-12-03"

Jag såg hur välklädd han var. Han hade en svart kostym och en vit skjorta. En sån som jag hade på mitt bröllop. Håret var välkammat och han var väldigt välbyggd, som de där idrottarna på tv.

Jag bestämde mig för att börja prata. Konversationen som antgligen kommer att handla om Anna måste ju börja. Om vi inte börjar nu så kommer vi att börja sen. Lika bra att börja nu så vi får det gjort, tänkte jag. Jag har ju inte hela dagen på mig.

- Ja, hej och välkommen, sa jag.
- Tack! Tack! svarade han med en artig röst.
- Det var länge sedan vi träffades, sa han.
- Ja, det var länge sedan vi hade något sånt där studiesamtal eller vad ni kallar det för, sa jag.
- Jaha, du menar utvecklingssamtal, svarade han.
- Ja just det, sa jag och kände mig nedsänkt.
Det blev tyst en liten stund. Jag undrade om Anna hade kommit. Hon hade gått till sin väninna. Hade hon varit här så skulle hon ha hälsat på sin lärare. Hon brukade ju alltid säga att han var snäll och att han brukade hjälpa henne med matten efter skolan, tänkte jag.

- Ja, vad gäller detta besök då, Unge man? Frågade jag så artigt som möjligt.
- Nja, det jag kommer att säga kommer att bli chockerande.
Vadå? tror han att Annas IG-varningar inte kom med posten eller? tänkte jag.
Vad är det du vill säga? frågade jag.
- Jo det är faktiskt svårt att säga det.
Vadå svårt? tänkte jag. Kan han inte bara säga det han ska så att jag kan fortsätta med att städa.
- Säg det unge man, var inte rädd.
- Det jag kommer att säga handlar om Anna, sa han.
Oj vad chockerande, tänkte jag för mig själv.

Han kom närmare mig och då kände jag lukten av hans parfym. Jag började tänka på varfö...