Arvet efter Arn

Arvet efter Arn är skriven av Jan Guillou år 2001. Boken handlar om tiden efter Arn Magnussons bortgång. Vi får tillfället att följa hans barnbarn, Birger Magnusson senare känd som Birger Jarl, under hanses kamp om ett enat Svea ocg Göta rike. Till sin hjälp i denna strävan har Birger sin farfars armé av folkungerska ryttare, så kallade Forsvikare.
I bokens början får vi läsa om Birgers mor, Ingrid Ylva. Hon är sen samma slag Arn dog änka, då hennes man och tillika Arns son Magnus Månsköld också stupade där. Med järnhand styr hon sina söners vägval i livet, Birger skickas till Forsvik för att vandra i sin farfars fotspår, Birgers äldsta bror skolas till lagman och hans yngsta till en kyrkans man. Ingen av de som kännde Birger eller Ingrid Ylva kan påstå sig förvånade över Birgers framgångar, han ägde talets gåva och visade sig vara en mycket klipsk ung man som snabbt vann respekt på ting och ätte möten, men jag har svårt att tro att han själv, i unga år viste hur långt han kunde gå.
Sina ungdoms år fick han tillbringa med att dra från gille till gille och praktiskt taget festa, detta var på order ifrån kung Erik, eftersom han var tvungen till att binda vänskapsband, inte minst med kungens släktning, Knut, som var en ständig följeslagare till Birger.
På äldre dagar blir Birger så småmimg om rikets Marsk och sedan Jarl, han drar på korståg i öst ochslår ner uppror i norr.
På sin farfars dödsbädd svor Birger att ena Svea och Götars land till ett och att grunda en ny stad, en vid ostkusten och mälarens inlopp där kungar kan husera i århundranden.
Men under uppfyllandet av dessa löften kommer många att stå i vägen, och många kommer att hjälpa till.
Boken i sig är en historisk, skönliterär roman som utspelar sig under grundadet av Sverige. Dom histriska aspekterna och faktan som anges är enligt många troliga, men med viss restriktion för ej bekräftade händelser. Givetvis har boken även en fiktiv aspekt och den bör ju inte ses som sanningsenlig. Derimot ligger nog svårigheten i att urskilja faktat ifrån det fiktiva.
Som alltid fängslas jag som läsare av det Jan Guillou skriver, eftersom jag tycker att det sätt han skriver på är så gripande och fashinerande. Tyvärr tycker jag inte att beskrivningen av omgivningar, personer och föremål är lika framstående i denna bok som i de tre andra Arn böckerna. Men som man säger, det är mänskligt att fela. Denna bok var al...