Arvet Efter Arn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har nu lyckats att plöja mig igenom en bok som heter Arvet efter Arn. Boken är skriven av Jan Guillou. Innan jag läste boken hade jag starka tvivel om jag skulle gilla den. Men, jag fick den i julklapp så jag kunde väl lika gärna läsa den.
Efter att ha läst baksidan började jag fundera lite över vad jag gett mig in på. Boken var en riddarsaga, med rötter i verkligheten om hur det enade Sverige grundades. Jippi!

Boken börjar som de flesta andra böcker, lite tråkig i början för att bygga upp någon slags känsla om vad det hela handlar om. Man får följa den unge Birger Magnusson genom hans till en början rätt så hektiska liv som lärare på en skola i krigskonst. Han är av adlig börd, och således respekterad av dessa som fattar vad detta innebär. Han hånas även av dessa, som tycker att han är för ung för att kunna säga till om något.
Snart händer en massa saker och Birger skaffar sig vänner, liksom han skaffar sig fiender. Jag måste säga att redan efter några få kapitel började jag tycka mer och mer om boken. I boken nämns många städer som till och med jag vet vart de ligger, och Jan Guillou målar upp en väldigt trovärdig bild av dåvarande ”Sverige”; Kungarna blir mördade lite hipp som happ och vissa dör väldigt unga, vilket skapar ett väldigt turbulent och splittrat Sverige. Självklart är det hela tiden bråk om vilken ätt som egentligen skall ha makten i riket. Birger är Folkung och dessutom Forsvikare, d.v.s. utbildad på Forsviks skola som han själv i början av boken var lärare på. Forsvikarna har under denna tid i Sveriges historia det absolut starkaste ryttarskapet, och ingen krigshär i norden lyckas någonsin besegra dem på slagfältet. Så det var inga som helst tvivel om vart den egentliga makten låg, hos Folkungarna.
Jag trodde faktiskt aldrig att Sveriges förflutna kunde framstå som spännande. Även om mycket av det som händer är fiction, så antar jag att grunden för denna bok är hämtad i verkligheten. Mot slutet av boken, när Birgers ena son satts på tronen, och Birger sedan länge haft jarlkronan på sitt huvud, är det verkligen svårt att sluta läsa. Alla som var adliga och av någorlunda hög ätt, insåg nu att hela makten under den tid som komma skulle låg i Birger Jarls händer. Han krossar snart alla möjliga uppror och enar götarna och svearna och kallar det nya landet för Sverige. Dessutom grundade han Stockholm för att lättare kunna stoppa upprorsmän från norr, och för att säkra passagen in i mälaren från Östersjön.
Under historiens gång passerar Birgers personliga problem, och som läsare inser man snart vilket hårt liv han levde. Med en mor som tidigare haft hela rikets makt i sina händer och som inte väntade sig något sämre av sin son.
Kortfattat går boken alltså ut på att Birger blir Svearnas Riks-Jarl, liksom han även blir Folkungarna ättejarl. Han har alltså all den makt en man som inte är kung kan inneha. Inte för att någon kung som inom denna period satt vid makten skulle drömma att gå emot Birger. Det skulle vara dödsdömt.
Jag måste faktiskt säga att denna bok var riktigt bra. Det första intrycket jag hade fått stämde inte alls. Och just det att man inte riktigt vet hur Sverige blev Sverige, eller hur Stockholm grundades, det är faktiskt intressant, även om det ...