Mördaren!!

I alla dessa ”jävla” deckare ska det vara mörkt och det ska regna, tänkte polischefen Gunnarsson. Klockan var 09.45 när det ringde på dörren.
Han la ifrån sig boken och kastade en blick mot fönstret till balkongen. Det var en vacker höst dag, något kallt men fint. Han reste sig från sin favoritfåtölj som han alltid satt i. Han gick mot dörren. Han såg ned på sin stora mage och tänkte att det nog var bäst att börjar motionera lite mer.
Det ringde på dörren igen. Han öppnade dörren när han såg personen framför honom. Så sa han:
- Jasså det är du.
Ja, sa mördaren och riktade en pistol mot polischef Gunnarsson och sköt så han föll till golvet.
Mördaren tog ett kliv över Gunnarssons döda kropp mot telefonen på bordet som var mitt emot dörren och ringde polisen.
När polisen kom till lägenheten på Slottsgatan 3 klockan 10.30 hittade de polischefens döda kropp och hans hustru som grät på knä bredvid honom.
Inspektör Ernst Lind körde hustrun till hennes syster som bodde i ett gult fint hus utanför stan. Hon var inte hemma men fru Gunnarsson hade en extra nyckel så hon tog sig in ändå.

När Ernst kom tillbaka hade kroppen flyttats och istället fanns konturerna runt kroppen målade på golvet av allt blod. Det fanns leriga fotspår som ledde från huvud entrén till Gunnarssons lägenhet.
Det var lerigt på dörren och även på telefonen.

Mördaren tog av sig sina leriga handskar på en kyrkogård och grävde ner dom tillsammans med stövlarna som mördaren hade haft på dig i en grav.
Med stora kliv gick mördaren fram till den röda Volvon och körde iväg.

När Ernst Lind kom hem efter en lång arbetsdag hann han bara sätta sig i soffan innan telefonen ringde. Han reste sig långsamt, och gick fram till telefonen.
– Hallå? Svarade han.

- Det var från polisstationen. Vaktmästaren på kyrkan i Stockholm hade sett en misstänkt person vara och gräva i en av gravarna. Han flög ut genom lägenheten och körde iväg till kyrkan.

Mördaren svängde in till sitt hus som låg vid en vacker sjö. Trädgården var väldigt väl skött och så.

Stövlarna i graven var i storlek 37 och i dem låg ett par leriga trädgårdshandskar. Ernst hade lagt märke till den välskötta trädgården hemma hos fru Gunnarssons syster men tänkte inte mer på det.

Mördaren satt lugnt i köket och drack te med en nära vän och sin syster. De småpratade och skrattade åt gamla minnen.

På polisstationen hade dom fått in polischefens mobiltelefon och telefonsvarare. Ernst läste igenom Gunnarssons SMS. Många var ifrån en okänd avsändare. Han lutade sig tillbaka i snurrfåtöljen på sitt kontor och la upp fötterna skrivbordet Han kliade sig i huvudet och fortsatte läsa meddelandena. Ernst var 30 år och ny anställd på stationen. Det här var hans första riktiga jobb som kriminalinspektör.
SMS:en innehöll inget förståligt bara sånt som ”Jag älskar dig”, ”Kom hit” osv.
Han gick över för att lyssna på röstmeddelandena.
Han fick höra något riktigt intressant där, det var en kvinnoröst som sa:
”- Berätta inte för Anna om oss hon kommer aldrig prata med mig igen.”
Pettersson kom in genom dörren.
- Vi har hittat något på telefonsvararen, sa han.
Ernst följde efter honom ut. De spelade upp bandet det var en konversation mellan polischef Gunnarsson och en kvinna som lät otroligt likt Anna Gunnarsson. Den handlade om att polischefen varit otrogen mot sin fru med kvinnan han talade med och vill erkänna det för henne. Kvinnan blev ursinnig.
- Du kan inte göra så! skrek hon och slängde på luren.

- Ta in Anna Gunnarsson till förhör sa Ernst.
Anna satt på en stol i ett förhörsrum när en polis kommer in.
Han satte sig mitt emot henne och satte igång en bandspelare.

Anna Gunnarsson förhörs av Anders Pettersson. Var befann du dig dagen då Polischefen Gunnarsson blev mördad? Frågade han med allvarlig röst.
- Tror ni jag mördat min man? Svarade Anna Gunnarsson

Han bad henne att vara snäll och svara på frågan. Hon tog ett djupt andetag innan hon började berätta:
- Jag var på jobbet hela morgonen från klockan 07.00 när jag sedan skulle hem på lunch så hittade jag dörren öppen och min man på golvet.

- Har ni något bevis? Anders höll blicken fäst på Annas ansikte.
- Ja, min kollega Marie Jonsson visste att jag skulle hem på lunch att jag åkte klockan 11.00 för att hinna i tid.
- Bra du kan gå. Vi ska bara kolla upp om de är sant. Sen ringer vi dig.
När polisen fått tag på Marie så berättade hon Annas historia. Om det inte kan vara Anna, vem kan det vara då? Undrare Ernst. Då kom han på. Herregud hur kunde jag ha missat det, det var ju så tydligt.
Han sprang ut ur kontoret.
- Ta in Annas syster fort. Han skyndade sig mot hans bil och körde med en väldans fart. Utanför systerns hus kunde de se den röda Volvon köra iväg i en väldig fart. Ernst kontaktade polisstationen via polisradion att skicka en bil för att stoppa Volvon innan hon hann svänga ut på riksvägen. Men det var försen...