Charles Darwin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

År 1859 gav den brittiske biologen Charles Darwin ut en bok med titeln Arternas uppkomst. Där försökte han bevisa, att allt liv på jorden har ett gemensamt ursprung.
De första levande varelserna var mycket lågt stående organismer. Under årmiljonernas lopp de upphov till en mängd nya arter. Dessa utvecklades i sin tur i olika riktningar, efterhand som naturen förändrades omkring dem. De arter, som anpassade sig bäst till omgivningens förvandlingar, klarade sig i ”kampen för tillvaron”, medan de andra småningom dog ut. På samma sätt hade människan utvecklats från stamfäder, som stod aporna nära.
Till att börja med möttes Darwins utvecklingslära av ett våldsamt motstånd. Den stämde ju inte med skapelseberättelsen i bibeln. Dessutom tyckte många människor inte om tanken på att ”härstamma från aporna”. Men fynden i jorden av utdöda djur- och människoraser och jämförelser mellan dem och de nu levande varelserna har gett säkert stöt för Darwins uppfattning.
Utvecklingsläran fick en väldig betydelse för människornas syn på tillvaron. Redan under upplysningstiden hade många börjat tvivla på kristendomen. Under 1800-talet spred sig tvivlandet till allt större folkgrupper. Detta berodde på naturvetenskapens framsteg och framför allt just på utvecklingsläran. Den förklarade växt- och djurvärldens artrikedom och ändamålsenligheten i naturen utan att behöva räkna med någon särskild skapare.
Vidare lärde Darwin, att det var de bäst anpassade – i regel de starkaste och de klokaste – som segrade i kampen för tillvaron, medan de andra gick under. Av detta drog många slutsatsen, att allt vad kristendomen lärde om medkänsla med de lidande och barmhärtiga mot de svaga stred mot naturens egna lagar för livet. Också i människans värld borde de starkaste utan vidare ta för sig på den svagares bekostnad.
Andra forskare fortsatte Darwins verk. På 1800-talet fann den österrikiske munken Gregor Mendel...