August Strindberg

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

August Strindberg är en av Sveriges mest omtalade och diskuterade författare genom den svenska historien. Han föddes 1849 i Stockholm och hade både sin mamma och pappa hos sig, och hans barndom var inte så olycklig som han sedan försökte att framställa den som.
Efter att ha studerat vid Uppsala universitet blev han anställd vid Kungliga biblioteket där han skaffade sig kunskaper i kulturhistoria.

1870 debuterade han som pjäsförfattare med pjäsen I Rom och år 1872 skrev han sitt första betydande verk, reformationsdramat Mäster Olof, som han senare omarbetade till versdrama.
I sitt liv var han gift två gånger, första gången vid 36 års ålder med skådespelerskan Siri von Essen.

August Strindberg fick sitt egentliga genombrott 1879 med den satiriska romanen Röda rummet, det var boken som kom att inleda 1880-talets realistiska skede i svensk litteratur.
Sedan följer ytterligare några år där han skriver dikter och noveller. När han flyttade till Frankrike skrev han en samling historietter där en detalj ledde till åtal, men han lyckades ändå att bli friad i rätten. Striden kring boken innebar psykisk påfrestning för honom och hans vänner började att ta avstånd. Augusts liv var hårt präglat med stora skulder, förföljelsemani och besvikelse över sina vänner. Men mot alla odds forsatte han sitt skrivande och lyckades med flera av sina främsta verk, självbiografen Tjänstekvinnans son, Hemsöborna och de naturalistiska sorgespelen Fadren.
På sin sista födelsedag år 1912 blev August Strindberg fri från sina skulder då han tilldelades nationalgåvan, men han dog en kort tid därefter.

Hemsöborna

Hemsöborna är den humörfriska bonderomanen med de klassiska motiven från Stockholms skärgård. August Strindberg skrev detta verk 1887 och den räknas till en av Sveriges största klassiker.

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen är den välkända inledningen till romanen Hemsöborna.
Carlsson kommer ut till Hemsö i skärgården för att tjäna som dräng hos änkan madam Flood på sin gård. Med sig har han ett mycket friskt och glatt humör, stort självförtroende och höga tankar om de erfarenheter han skaffat sig om gårdsbruk. Men någonting har han visst i baktanken, den framfusiga mannen som kommer ut till ön och lyckas linda hela befolkningen runt lillfingret. För människorna där möts av en mycket trevlig och charmig Carlsson.

Gården som Carlsson skaffar arbete på rås om av de gamla drängarna Norrman och Rundqvist, pigorna Clara och Lotten, samt madam Floods son Gusten som enligt sin mor är alldeles för oerfaren för att ta över som bonde ännu. Det uppstår förstås små irritationer som är knappt märkbara från sonens sida och det blir inte bättre av att den gamla änkan utlyser stort förtroende för Carlsson. Stämningen på gården är mycket glad och livlig, de gamla drängarna är stojiga och skämtsamma medan pigorna fnissar och viker undan för den stilige nye drängen.

Sedan Carlsson anlänt ut till Hemsö går jordbruket plötsligt utmärkt och man avgudar honom. Det är som om hela ön väcks ur någon slags sömn och vaknar till liv igen. Med sin enorma manipulation lyckas Carlsson övertyga änkan att hyra ut rum till några rika stadsbor om sommaren och Carlsson möter den stora kärleken i sitt liv. Den unga, vackra Ida från Stockholm. I henne ser han sitt liv i äktenskap och en lycka som han alltid försökt att uppnå.
Men Carlsson är inte tillräckligt fin för Ida och först när han blivit riktig bonde skulle hon kunna tänka sig honom som sin man. Här tar Carlsson sitt livs chans och lyckas övertyga madam Flood om att gifta sig med honom i stället.

Miljön i Hemsöborna är snarare detaljerat beskriven än vacker. Trots detta är bilderna man har av den typiska skärgården ständigt klara och fina när man läser. För läsaren uppstår trivsel och värme när man följer skärgårdsfolkets bravader ute på ön. Romanen är fylld med humor och skratt. Det framgår skärskilt i karaktärernas språk och tal där till exempel en präst svär utan att höra det själv. Det är ett lustigt folk, de där Hemsöborna.
Av tiden framgår en känsla av att livet ute på Hemsö är en aning omodernare än vad den var i 1800-talets Stockholm. Man är lite efter i svängarna där ute och det lantliga, typiska bondesamhället lyser starkt igenom.

Formen och stilen i Hemsöborna är upplagd så att läsaren får följa människornas liv nästan som på film. Man får en känsla av vad individerna, var och en utifrån sitt eget perspektiv, känner och mår. Om det inte skulle ha varit August Strindberg som var själva författaren skulle jag nästan tolka romanen som om den var skriven av ön själv! Berättaren är närgången och håller sin historia mycket välarbetad.

Romanen Hemsöborna är en ytterst tunn men väldigt innehållsrik berättelse som inkluderar sju kapitel var av alla med mycket långa och komplicerade titlar. Språket är gammaldags men på god väg att utvecklas till 90-talets modernare stil.
Berättelsen i sig följer några människors liv från olika åldrar under några år och man ser ett typiskt öde för vissa av dem i romanens avslutning.

I Hemsöborna blir intrigerna och tendenserna minst lika viktiga för varandra. I grund och botten är berättelsen en mycket djup och ganska tragisk historia som visar hur stor fåfänga en människa kan ha. Man ser ett tydligt tecken på detta särskilt när Carlsso...