Etik vid livets slutskede

4 röster
39715 visningar
uppladdat: 2002-12-30
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
INNEHÅLLSFÖRTECKNING:
SYFTE OCH METOD
VÅRDTAGAREN
VÅRDPERSONALEN
LÄKAREN
ANHÖRIGA
AVSLUT…
DIKT
KÄLLFÖRTECKNING


SYFTE
Etik vid livets slutskede involverar inte bara den döende, både läkare, vårdpersonal och inte minst anhöriga berörs på många sätt. Vi vill se på de olika ställningstaganden och beslut som görs när en person står inför döden och hur det kan upplevas hos inblandade i omgivningen runt omkring. Vi har inte behandlat frågan utifrån religion och etniska grupperingar, men berör rollerna som vårdtagare, vårdpersonal och anhöriga.

METOD
Vi har tagit del av information via litteratur från bibliotek och internetadresser, vilka vi hänvisar till i källförteckningen. Vi har i gruppen sammanställt material samt fört diskussioner runt ämnet i vårt arbete.


VÅRDTAGAREN
När en människa är svårt sjuk är det inte ovanligt att hon behandlas som en person utan rätt till mening. Det är ofta någon annan som fattar besluten om, när, var och på vilket sätt hon skall få vård. Då glömmer vi att en sjuk också har känslor, önskningar, åsikter och kanske viktigast av allt - en rätt att göra sig hörd.

Vårdtagare blir lätt isolerade, omgivna av jäktande vårdpersonal. De får höra åsikter om sitt tillstånd och diskussioner som förs över deras huvuden med andra familjemedlemmar. Beslut fattas utan att vårdtagare tillfrågas. De känner att de behandlas som föremål. De får lugnande medel, ibland i mängder… kanske skriker de efter vila, frid och värdighet. I stället kopplas de till livsuppehållande maskiner.

Ibland önskar de att en enda människa skulle stanna upp, men de är upptagna med att kämpa för deras liv - människan får man bry sig om senare. Tänker man på personen först kanske värdefull tid går förlorad - tid som kanske räddat liv.

Förr var det mer vanligt att den döende var hemma. Han bad ofta om det. Alla deltog och alla tilläts sörja tillsammans. Får man sluta sitt liv i en välkänd och älskad omgivning känner man sig inte ensam. De närmaste, även barn, får genom den döendes önskemål, möjlighet att förbereda sig och hjälp att betrakta döden som en del av livet. Det kan hjälpa dem att mogna. Den döende kan uppleva frid och värdighet och få känna att han gett både sig själv och sina nära och kära en sista gåva.

Nu förs den döende bort från sin välkända miljö och ges effektiv vård. Det medför oftast en kall omgivning med mycket ljud, ljus och oväsen. Det kanske inte ens finns någon som håller i handen. Vem tänker på vårdtagarens egna upplevelser, behov och reaktioner.

Alla möter döden på olika sätt. En del får tid till förberedelse, andra inte. Människan skall respekteras. Självbestämmande och integritet är nyckelord. Hon har rätt till information om diagnos och prognos för att kunna delta i beslut som rör den egna personen.

Oavsett om patienten vill ha rak kommunikation eller inte vill veta, bör detta respekteras. En grupp vårdtagare kan bara kommunicera genom anhöriga. Det viktiga är att alla människor i livets slutskede skall få en lindrande vård på lika villkor.

De flesta äldre dör stillsamt. Det hindrar inte att de har ont. Många tror att det hör till eller de mår så dåligt att de inte frågar. Många dödliga sjukdomar ger svåra smärtor och mycket ångest och det är inte acceptabelt beroende på okunskap.


VÅRDPERSONALEN
En patient som är döende och ligger inne för vård väcker, inte sällan obearbetade tankar och känslor hos dem som svarar för vården. Varför och var i uppstår dessa problem? Det finns sällan idag tillräckligt med tid för att vara hos den döende, men även olika psykologiska hinder kan föreligga hos personalen. Exempel på detta kan var den egna rädslan för döden. Till svårigheterna hör också ibland patientens växling att vilja veta eller inte om sin diagnos. Hur ska personalen agera i en sådan situation? Är det konsekvensetiskt riktigt att tala om för patienten att hans tillstånd leder till döden eller är det bättre att svika sin pliktetik och därmed inte tala om för patienten, som då en stund kommer att få leva "lyckligt ovetande".

Vårdpersonal är inte bara medveten om patientens behov, utan insatserna sträcker sig även mot de anhöriga och närstående. Med ökade erfarenheter handskas vårdpersonal ofta med liknande situationer på ett omdömesgillt sätt. Ett stort problem kan vara utlämnandet av information till anhöriga kontra kravet på sekretess, samt ansvarsfördelningen parterna mellan.

Den tekniska och medicinska utvecklingen skapar allt svårare problem av etisk natur, i samband med vården av den svårt sjuke och döende patienten. Konsekvenserna är inte enbart positiva, i många fall medför fortsatt behandling istället ett utdraget lidande. Detta påverkar anhöriga, men givetvis också den som vårdar patienten. Anhöriga kan ha förhoppningar om tillfrisknande, som inte är realistiska eller de kan önska att lidandet snart tar slut. För dem som vårdar den sjuke kan det här uppstå känslomässiga svårigheter. Exempelvis vet man att det inte finns något hopp, trots att behandlingen fortsätter. I sådana här situationer finns det risk att personalen reagerar med att fly undan det som upplevs som svårt. Vårdaren orkar inte ha en närmare kontakt. Patienten lämnas ensam och kan lätt tro att det är något fel hos honom som stöter bort personalen.

Vårdpersonalen konfronteras dagligen med vårdtagarens sinnsessvängningar. Det kan vara svårt att förhålla sig på ett professionellt sätt till patientens känslor. En etisk grundregel är dock att man har skyldighet att ge bästa möjliga vård till varje patient - men vad innebär bästa möjliga vård?


LÄKAREN
Aktiv och avsiktlig dödshjälp - eutanasi - förekommer inte öppet i Sverige, men väl i Holland och Australien. I det förra fallet kan det handla om en dödande injektion - dos medicin - som ges i syfte att döda patienten, bespara henne fortsatt lidande. Egentligen är den inte tillåten i lag, men man har utvecklat en kutym som går ut på att inget åtal väcks ifall vissa kriterier följs vid verkställigheten. En anmälan om varje eutanasi måste göras till myndigheterna.

År 1990 inträffade 128 786 dödsfall i Holland. Av dessa var det inte mindre än 48 700 patienter som dog till följd av något beslut som läkarna tagit. Större delen - 45 000 patienter - dog till följd av avbruten eller icke påbörjad behandling eller till följd av palliativa åtgärder (smärtlindring, narkos och så vidare) som påskyndade döden. Dessutom fick 3 700 aktiv och uppsåtlig dödshjälp. Uppföljningar för tiden efteråt fram till idag uppvisar i huvudsak samma mönster.

År 1996 verkställdes den första lagliga eutanasin i västvärlden, i Australien. Patienten aktiverade, med hjälp av en teckenkombination på datorn vid tre tillfällen i rad, en giftinjektion som läkaren applicerat.

För läkaren är eutanasin svår, enligt grundläggande läkaretik en omöjlighet. Läkaren ska förebygga och bota sjukdom. Läkaren ska lindra somatisk och psykisk smärta - också i livets slutskede. Trots patientens självbestämmande vid val av vårdmetod kan inte läkaren på skälig grund tvingas agera mot sin etik och övertygelse, det integritetsskyddet måste en läkare ha. Och hur kan man med säkerhet veta att en människa önskar dö av egen fri vilja? Inför döden är de flesta mottagliga för utpressning från andra människor.

En lag, som tillåter eutanasi skulle öka patienternas otrygghet emedan lagen skulle skapa en rädsla för att dödshjälp används för att spara vårdkostnader. Patienten skulle också vara osäker på om det sjukhus och den läkare som råkar ge vård hellre ger dödshjälp eller god smärtlindring. En sådan lag skulle med andra ord öka otryggheten för många och skapa en etisk konflikt för vårdpersonal.

Ovanstående har medfört att många patienter i östra Holland, som är äldre eller lider av kroniska sjukdomar, hellre lägger in sig på tyska sjukhus än holländska, vilket de kan göra såsom EU-medborgare. Det måste vara ett allvarligt fel när man inte längre vet om läkaren kommer att göra allt för att bota en eller om han istället helt enkelt kommer att avliva en.

I en nyligen gjord undersökning av inställningen för aktiv dödshjälp hos svenska läkar- och sjuksköterskestuderande, i slutfasen av sina respektive utbildningar, framkom det att en tredjedel (30 %) av läkarstuderande och nästan hälften av sjuksköterskestuderande (46 %) var positiva till en legalisering av aktiv dödshjälp.


ANHÖRIGA
En diskussion om vård i livets slutskede blir fullständig endast om alla berörda tas med i bilden. Man måste uppmärksamma den döendes behov, men även anhörigas och personalens känslor och upplevelser. De anhöriga ställs inför en påtagligt pressande och uppoffrande situation när de förstår eller får veta, att deras närstående är svårt sjuka och att döden inte är avlägsen.

De anhörigas medverkan kan således ha både positivt och negativt inflytande på vården. Oberoende av sjukdomsförloppet och de anhörigas roll under denna tid blir påfrestningen ofta stor i samband med dödsfallet. En viktig uppgift för sjukvården är att ge anhöriga stöd i den sorg de känner.

Påfrestningarna för de anhöriga är olika stora beroende på var i processen man befinner sig. Från sjukvårdens synpunkt kan tre problemställningar särskiljas:
•Anhörigas medverkan i vården.
•Anhörigas behov av stöd under vårdtiden.
•Anhörigas behov av stöd efter dödsfallet.

Den anhörige vill ofta och bör beredas tillfälle att ställa upp och hjälpa till i vården. Detta gäller såväl den kroppsliga omvårdnaden som det psykologiska omhändertagandet. Personalen har många gånger svårt att bilda sig en uppfattning om de personliga förhållanden som råder mellan den döende och dennes anhöriga och anhöriga sinsemellan.

De flesta relationer mellan människor - inte minst mellan nära anhöriga - är ambivalenta, starka positiva och negativa känslor blandas med varandra. Under ett långt liv har medvetna och omedvetna konflikter och känslor, vare sig man kunnat tala med varandra om det eller ej, gjort relationerna komplicerade. Under döendets process växer sådana ambivalenta känslor mellan anhöriga ofta till svårbemästrade konflikter, som kan tvinga den döende till ensamhet, skuldkänslor och smärta. Även varma och starka familjeband kan vara ett problem när någon anhörig i familjen blir svårt sjuk eller döende. En anhörig vill gärna vara närmast till att stödja, hjälpa och trösta. Omtanken om de anhöriga gör emellertid att den döende vill skona dem och därför söker dölja sin sorg och förtvivlan. Den anhöriga å sin sida vågar inte tala om det som verkligen händer och det som för den sjuke är viktigt. Man har svårt att se realistiskt på händelseförloppet och att tala om döden. Ambivalensen i känslorna mellan närstående och behovet av att skydda även varandra vävs samman och resultatet kan bli att anhöriga får svårigheter att också tala med varandra.

Uppenbarligen tilldrar sig problemet kring de anhörigas alltför ringa intresse i dagens sjukvård och detta inte minst vad gäller anhöriga till svårt sjuka och döende patienter. Det finns anhöriga som är till stor hjälp vid vården men det finns också anhöriga som man har en del svårigheter med. Det kan vara sådana som…

•Är osäkra och vet inte hur de skall bete sig.
•Har skuldkänslor gentemot den döende som kan komma till uttryck i form av aggressivitet mot personalen.
•Är rädda för döden; de vet inte hur de kan eller bör vara eller tala med den döende; de vågar ibland över huvud taget inte vara i närheten av den döende.
•Tror att de måste dölja sin sorg inför den döende.
•Ställer för många frågor och frågor som man inte vet hur man skall förhålla sig till.
•Kan gräla och bråka hos den döende.
•Kan ställa orimliga krav på behandlingsinsatser.


AVSLUT…
Etik för många är sunt förnuft, men det som är sunt för den ene är kanske inte sunt för den andre. Etiken står för var och en. Varje individ har sin egen ståndpunkt. Någon generell linje om vad den innebär finns inte. Palliativ vård behövs, men behöver inte heller utesluta möjligheter till den enskildes rätt att skriva ett livstestamente. Det innebär att man själv får fatta ett beslut om hur man vill avsluta sitt liv. En frågeställning kan vara - ger smärtlindring en fridfull död? Är det rätt att ge en person som är oförmögen att kommunicera påtvingad vård? Och kan man utsätta en vuxen beslutskapabel individ för tvång?

Är det en försvarsmekanism som gör att vi fokuserar på livsuppehållandemaskiner, vill vi förtränga ångesten vi själva känner inför en obotlig sjukdom och inför döden? Behöver vi förneka en förestående död? Att se lidandet hos någon annan som står oss nära kan påminna oss om vår egen dödlighet. Vem fokuserar jag på när jag fattar beslut för någon annan?

Döden nuförtiden handlar ofta om ensamhet, den är mekanisk. Det kan till och med vara svårt att tekniskt bestämma när döden inträffar. Vi håller långa diskussioner runt sanningen, skall den berättas eller inte? Kommer människan i skymundan och glöms bort då vi fokuserar oss på diagnoser och symtom? Vem kan bestämma vad som är bäst - ett långt liv med lidande eller ett kortare utan?

EN DIKT:
"Dom säger att du är död.

Jag tittar oförstående på deras uttryckslösa ansikten. Sveps in i ett töcken och dimma, dras ifrån verkligheten och in i en kokong. Min enda tanke är: Jag måste få komma till dig.

Åker in till det stora sjukhuset.
Sjuksköterskorna står tysta på rad med
bekymrade ögon. Går en trappa ner och in i ett väntrum. En dörr står öppen...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Etik vid livets slutskede

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2004-10-13

    Tack för din bra insats att sk

  • Inactive member 2007-10-25

    Helt otroligt, vilken uppsats.

  • Inactive member 2008-01-21

    Bra uppsats.Fin dikt..Jag blev

Källhänvisning

Inactive member [2002-12-30]   Etik vid livets slutskede
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1480 [2021-04-19]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×