Hemlöshet i Göteborg

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Syfte
Detta arbetes huvudsakliga uppgift är att problematisera begreppet ”hemlöshet” för att utifrån det kunna diskutera vilka olika former av rättvisa som förekommer. Dessutom fungerar det som en studie på de politiska åsikter som ligger till grund för dagens åtgärdspolitik, både kommunalt och ideellt. Arbetet syftar också till att, i enlighet med de olika uppfattningar som finns om rättvisa, ge förslag på möjliga förbättringar i arbetet med de tusentals människor som saknar fast bostad i Göteborg.

Metod
Jag har valt att först genomföra en fältstudie i mindre format och sedan komplettera med faktainsamling från främst olika hemsidor. Genom att låta en noga utvald grupp svara på en frågeenkät hoppas jag få in nya uppgifter och eventuellt också förslag till åtgärder på dagens situation. De intervjuade består av tidningen Faktums projektkoordinator, fältarbetare på stadsmissionen, samordnare på räddningsmissionen, kommunens ansvarige för hemlöshetsfrågor samt bostadslösa män och kvinnor .
Frågeställningen som presenterades för dem var följande:
o Vad orsakar hemlöshet?
- Samhälle/individ

o Vilka samhällsgrupper är mest frekventa som hemlösa?

o Är kvinnorna särskilt utsatta?
- Om ja, på vilket sätt?

o Vad beror de senaste årtiondenas ökning på?

o Vad består dagens åtgärder i?
- Statlig regi/ideella organisationer

o Vilka insatser behövs?
- Samhälle/individ

Studien som följer är baserad på de svar som gruppen gav och den sammanställda informationen. För ytterligare upplysningar om de siffror och citat som förekommer i texten hänvisas till källförteckningen.

Hemlöshet
Enligt socialstyrelsen är en hemlös person någon som ”saknar stadigvarande boende och som inte har möjlighet att få det de närmsta tre månaderna”. I Göteborg lever någonstans mellan 1 000 och 1 500 hemlösa, beroende på hur man räknar. Den lägre siffran kommer från Länsstyrelsen och den högre från frivilligorganisationerna som har den mest frekventa kontakten med de bostadslösa. Siffran för hela landet pendlar mellan 8- och 10 000. Mörkertalen kan ingen svara säkert på. Antalet uteliggare i Göteborg, alltså personer som sover mer utomhus än inomhus, är också svävande. Enligt en undersökning som kommunen gjorde 2001 fanns det då mellan 2-300 i Göteborg. Ingenting talar för att den siffran minskat.

Orsaker
Egentligen finns det nästan lika många skäl som det finns hemlösa. Missbruk, psykisk sjukdom, skilsmässa eller personlig konkurs är dock några av de vanligare anledningarna på den individuella nivån. 70 procent av de bostadslösa har missbruksproblem som de behöver vård för. 35 procent behöver vård för psykisk sjukdom. Många av dem har också fysiska sjukdomar.
Hemlöshet i Sverige idag är inte i första hand ett fattigdomsfenomen. Socialstyrelsen har gjort en utredning där det låga sambandet mellan antalet långvariga socialbidragstagare och antalet hemlösa tydligt åskådliggörs. Om man sedan flyttar fokusen till det samhälleliga planet blir man varse fruktansvärda förhållanden i det så kallade välfärdssamhället Sverige. Problemets kärna är bostadspolitiken, eller avsaknaden av den. Idag sker knappt några nybyggnationer och de få som genomförs slutar nästan alltid som bostadsrätter, vilket för en skuldsatt och bostadslös person utan någon som helst kreditvärdighet är en omöjlig ekvation.
Den stora nationella ökningen av antalet hemlösa under 1980- och 1990-talen beror till stor del på den psykiatrireform som syftade till att återsocialisera människor med psykiska funktionshinder. En reform i all välmening i enlighet med Amartya Sens tankar om rättvisa, men som i samverkan med den hårdare linjen från bostadsbolag och de bristande resurserna från samhällets sida fick katastrofala följder. Som synes finns det bakom många av orsakerna den naivt liberala uppfattningen att alla människor föds fria och är i stånd att göra fria val. Tyvärr är verkligheten uppenbarligen en annan.

Konsekvenser
Den mest märkbara följden av avsaknad av bostad är självfallet den djupa personliga kris det innebär att förlora den grundtrygghet som hemmet utgör. Många drabbas av en djup skam, framförallt de personer som har barn. Därtill är själva livet som hemlös i många fall mycket destruktivt med negativa effekter på individen, många av de missbrukare som är hemlösa blev i själva verket narkomaner först när de förlorade sin bostad. Genusrättvisan skakas också om i grunden. Trots att kvinnorna endast utgör en femtedel av antalet bostadslösa, är det de som tveklöst drabbas värst. De personer jag har intervjuat ger en entydig bild av förhållandena. Kvinnan hamnar ofta i relation med en eller ett fåtal män som fungerar som hennes beskyddare. I gengäld blir hon deras prostituerade och förväntas betala igen skyddet kroppsligt.
Att sakna bostad är många gånger liktydigt med att hamna i ett rättsligt vakuum. Trots att man på pappret fortfarande har sina grundläggande rättigheter skyddade efterlevs det mycket sällan i realiteten. Social rättvisa är således ofta en ouppnåelig dröm för hemlösa människor.
Sammantaget blir effekterna för både den utsatta individen och samhället katastrofala, något som en Göteborgsbaserad hemlös man sammanfattar med: ”Man måste vara sinnessjuk för att klara det här livet. Eller så blir man det.”

Åtgärder
För att på allvar kunna åskådliggöra dagens åtgärdspolitik krävs det att man gör en uppdelning i kommunala och ideella insatser. Göteborgs kommuns flaggskepp för att återinföra de hemlösa till ett normalt boende kallas Altbo. Det är ett trappstegssystem där man som bostadslös får tillgång till en lägenhet under strikt reglerade former. De boende i systemet får se sina privatliv minimerade och underkasta sig stränga regler om tider för hemkomst och drogfrihet i bostaden. Ju längre de hemlösa lyckas klättra i trappstegen, desto mindre av det hårda regelverket finns kvar och i slutändan är tanken att de skall kunna erbjudas ett eget hem. Tyvärr fungerar det dåligt i verkligheten, möjligtvis beroende på den patriarkala rättvisa som genomsyrar Altbos uppbyggnad. Om de bostadslösa klarar av att underordna sig den faderliga hand som klumpar ihop denna brokiga skara av livsöden och som inte ser någon skillnad mellan individer, så är chansen ändå stor att de inte kan erbjudas någon egen bostad när de nått toppen av systemet. Det finns helt enkelt inga billiga lägenheter som kommunen kan erbjuda. Denna situation är ett typexempel på den kortsiktighet som präglar Göteborgs stads insatser mot hemlöshet.
De ideella organisationerna har en helt annan fokus på frågan. Deras insatser är allt som oftast individanpassade och fungerar i samklang med Marx´ idélära, även om hjälporganisationer i grunden är en socialkonservativ företeelse. Det ses som en självklarhet att varje person har olika stora behov. Grunden i hjälparbetet består i att lära känna människan bakom problemet och på så sätt fokusera på det positiva. Det har även visat sig fungera väl med mer liberala insatser som till exempel tidningen Faktums arbete. Där är huvudparollen ”Hjälp till självhjälp”, något som fungerar mycket bra. Tidningsförsäljarna väljer själva hur mycket de vill arbeta och har i och med det stor individuell frihet. För att återinföra egenstoltheten och komma ifrån ett liv på randen till undergång verkar det mest framgångsrika receptet vara just möjligheten till ett förtjänstfullt arbete med tillgång till åtgärder i Sens anda.

Slutsats
Som sagt är det centrala i problemet att det finns för få billiga bostäder. Marknaden har ingen känsla för medmänsklighet eller omtanke, därför krävs det en omstrukturering på den bostadspolitiska arenan. Allmännyttan är tvungen att komma tillbaka och upprättandet av en kommunal bostadskö borde stå högst på dagordningen.
För att sedan på allvar kunna lösa de kvarstående problemen med hemlöshet krävs det en stor kraftansträngning av både kommun och hjälporganisationer. Deras insatser måste samordnas och utvärderas för att i största möjligaste mån anpassas till den enskilde individen. Hittills har de ideella sammanslutningarnas arbete gett odiskutabelt bäst resultat så kommunens arbete borde verkligen byta inriktning. En ordentlig satsning på återupprättandet av individens egenstyrka med ett starkt socialt skyddsnät att falla tillbaka på är ett bra recept. Samhället måste öppna sig mer, våga se de problem som konstaterat existerar och ge de utsatta personerna hjälp till...