Sverige under andra världskriget

3 röster
8010 visningar
uppladdat: 2005-11-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
POLITIKEN

Kriget öppnas.

Den 1 september 1939 angrep Tyska trupper Polen, och hela världen fick lyssna till den förskräckliga nyheten: ett nytt världskrig hade brutit ut. Hitlers tal kunde höras live i radio i USA med två amerikanska översättare vars röster lät alltmer skrämda medan den tyske diktatorn med sin iskalla stämma yttrade sin krigsförklaring. Talet avslutades med att hela den nazistiska regeringen sjöng ”Fahne Die Hoch”. Samtidigt i svensk radio kunde man höra stadsministerns släpiga, skånska dialekt när han framförde ett lugnande tal till sina medborgare. Här är några utdrag:
"Medborgare! Det förfärliga som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas ifrån har inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut. Vi ha att konstatera detta ohyggliga faktum och det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna vid tanken på vad detta kan föra med sig av vånda och ve för en redan förut sargad och pinad mänsklighet."
"För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."
” Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi har intet otalt med andra, vi känner icke någon vår fiende. Ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur vår neutralitet.”
”Vår beredskap är god.”
Ja, regeringen påstod att beredskapen var god. Vad god beredskap innebär går väl att diskutera, men utan tvekan var försvaret bristfälligt. Man beslutade inte om någon allmän mobilisering, detta vore ju ett hot mot neutraliteten, men en stor del av de värnpliktiga rycktes in för att försvara sitt fosterland. En del av de inkallade fick ge sig iväg för att bevaka gränserna runt hela landet medan en del fick åka ut till olika öar för att spana efter fiender. Soldaterna fick lön beroende på förhållandena där hemma. Tex fick man högre lön ju fler barn man hade, och var hustrun arbetsför fick man lite mindre lön än om hon var icke arbetsför.

Brodersland i nöd
Sovjetunionen slöt i augusti 1939 en hemlig pakt med Tyskland, och det verkade som om de båda staterna var på väg att dela upp hela Europa i en tysk och en sovjetisk sfär. I september angrep Ryssarna Polen och deras nästa mål på kartan blev Finland.
I Sverige väcktes mycket stor oro. Ryssarna hade satt krav på vårt brodersland, och de krävde stora territorier. Bla skulle Finland avträda delar av Karelska näset. Finska regeringen ville inte gå med på de hårda kraven, och de vände sig förtvivlat till Sverige för att få hjälp. Men Per Albin Hansson och hans utrikesminister Ernst Wigforss nekade Finland att skicka in hjälpande trupper. Detta väckte stor bestörthet i Sverige, för man tyckte att som brodersland hjälper man varandra. Skälet till att regeringen handlade som de gjorde var ju mycket förståligt. Om man hade gått in och hjälpt Finland hade man brutit neutraliteten och därmed ställt sig emot de enorma tyska och sovjetiska makterna. Detta hade förstås inte slutat med något annat än förlust och slut på all välfärd. Vad Sverige gjorde kan ju tänkas fegt, men det var ju också helt nödvändigt.
Den 30 november anfölls Finland massivt av Sovjet och detta var början på det som skulle kallas det finska vinterkriget. Sverige stod alltså officiellt utanför kriget, men man ville ändå göra allt man kunde för att hjälpa sina grannar utan att själv hamna i knipan. Därför skapades en frivilligkår. Propagandan för att få med alla krigsdugliga män i kriget var enormt stor, ändå fick man bara ihop 8500 man och tolv jaktplan, vilket var mycket mindre än man hoppats på. Regeringen ville fortfarande inte gå med på att sätta in fulla förband.

I början av 1940 gjorde Frankrike och Storbritannien en förfrågan om att låta trupper marschera över svensk mark för att hjälpa Finland. Sveriges regering sade än en gång nej, med förklaringen att de Fransk-brittiska trupperna ändå inte skulle kunna göra så mycket för Finland. Den förklaringen var mer en undanflykt än ett skäl, skulle jag vilja påstå. Jag är övertygad om att alla beslut som fattades gjordes utifrån ett enda mål: att rädda sitt eget skinn. Sveriges egen välfärd låg alltså högst upp på prioriteringslistan, så enkelt var det.
Trots allt fortsatte Sverige att hjälpa sitt grannland så mycket som neutralitetsreglerna tillät. Det gjordes stora insamlingar av bl a kyrkorna till förmån för Finland. Från de krigsdrabbade områdena kom många barn till Sverige för att få skydd. De finska krigsbarnen. Utan att kunna ett ord Svenska blev de skickade för att bo i en helt främmande miljö. Dock blev de ganska väl omhändertagna och många blev sedan kvar i Sverige efter kriget.
Vinterkriget upphörde i mars, och det var bl a tack vare svenska diplomater. Dock var det många som fortfarande tyckte att det var ett svek från Sveriges sida att inte hjälpt till mer. Finland blev tvungna att lämna ifrån sig mark, och krigets förluster tog hårt på nationen.

En svensk tiger.
I april angrep Tyskland också Norge och Danmark. I Sverige som låg ”mitt i smeten” tycker man ju att folk skulle ha all anledning att känna sig rädda, men faktum är att Sverige förklarades vara utom alla hot. Hur kan det komma sig? Tyckte tyskarna mer om Sverige än om de andra nordiska länderna? Nej, det var knappast av ren nåd som Hitler undvek krig mot Sverige. Det finns förstås olika spekulationer om olika anledningar till vänligheten. Ett av skälen som uppmärksammats är handeln med den svenska järnmalmen. Järnmalmen var en nödvändig råvara i Tysklands vapentillverkning, och Sverige hade det.
Visserligen vägde järnmalmen ganska tungt för tyskarna, men jag tror inte att det kan ha varit den enda orsaken till att Sverige lämnades ifred. Varför kunde de inte bara gå in i Sverige och ta vad de ville ha utan att behöva förhandla? Det verkar ju utan tvekan ligga mer naturligt för Hitler, med tanke på hans tidigare ageranden, och dessutom enklare. Eller? Kanske var det så att svenskarna var lättast att handskas med på det lugna sättet. De var snälla och medfogliga, man behövde inte bråka med dem för att de skulle lyda. Ja, så var Sverige då och så är Sverige nu.
”En svensk tiger” var en propagandaaffisch som användes på 40-talet, och den har blivit mycket känd. På ett fyndigt, enkelt och alldeles utmärkt sätt uttrycker den hur Sverige förhöll sig i utrikespolitiken. Menade skaparen av affischen att Sverige var fega och tillbakadragna när det gällde utrikesfrågor, eller försökte han/hon framhäva Sverige som ett modigt, starkt land genom att sätta dit ett sådant respektgivande djur som en tiger? Kanske finns det till och med ett tredje sätt att tolka bilden, som en uppmaning till det Svenska folket att hålla tyst och inte prata bredvid munnen om viktiga frågor som gällde landet?
Under 1940 tilläts Tyskland att få transportera livsmedel, kläder, medicin och sårade soldater rakt igenom Sverige till Narvik och tillbaka. Detta upprörde naturligtvis många. Kan man verkligen kalla sig neutral om man låter en del länder korsa sin mark medan andra blir nekade? (Jag syftar då på Frankrike och Tyskland.) Nej, Sverige kämpade inte alls för att hålla sig neutralt, de kämpade för att hålla sig utanför kriget.




Planer på bruten neutralitet?
Det var inte lätt för utomstående människor att få reda på vad som egentligen hände i Sveriges innersta politiska kretsar åren 1938-1945. Inte heller nu i efterhand kan vi vara säkra på tankarna och planerna som regeringen hade, så allt som sägs om saken idag är nästan bara spekulationer. Krigstiden kallades i Sverige för beredskapstiden, och man syftade då på att Sverige hela tiden låg beredda på att försvara sig om det skulle behövas. Men det finns dem som påstår att det även fanns andra beredskapsplaner bland de högsta politikerna. Planer på att Sverige till slut skulle gå in i kriget i alla fall.
Det var precis i slutet av kriget, när Tyskarna redan hade börjat valka i sin säkerhet, som det sägs att Sverige skulle gå in och stötta Norge och Danmark. Men regeringen hann inte verkställa de planerna, innan kriget tog slut i alla fall. Det kan ha handlat om månader, kanske till och med veckor. Som sagt var kan man ju inte veta ifall det här var sant eller inte, men man kan ju leka med tanken att så var fallet. Tänk då, om kriget bara hade dröjt kvar ett litet, litet tag. Då hade Sverige legat till på ett helt annat sätt i historien. Vi hade varit med! Kanske var det tur för oss efterföljande generationer att Sverige aldrig drabbades av kriget, men synen på vårt land hade varit så annorlunda och kanske litet bättre än vad den är idag. För feghetsstämpeln finns där, hur man än försöker ursäkta handlingarna, och jag är nog inte ensam om att känna mig en aning besviken över att tillhöra landet som bara stod bredvid och tittade. Så teorin om Sveriges planerade hjältemodiga inhopp i slutskedet är inte så dum. Jag skulle i alla fall vilja tro på den.
Men när jag tänker efter så är detta utan tvekan precis motsatsen till de värderingar som jag har och som jag delar med många, nämligen pacifismen. För visst ska krig undvikas till varje pris, och utifrån den grundtanken kan man ju faktiskt dra slutsatsen att Sveriges gärning, eller snarare icke-gärning, var mest hjältemodig i hela Europa.


LIVET I SVERIGE

Minnen från beredskapstiden i Sverige.

När jag ringde min mormor och talade om för henne att jag skulle skriva ett arbete om Sverige under andra världskriget blev hon genast mycket entusiastisk. Det fanns så mycket att berätta, och eftersom vi varken hade möjlighet att träffas eller att ta allt per telefon bestämde vi att hon och morfar skulle sätta sig ner och skriva ner allt de kom på i ett brev. Brevet blev mycket intressant att läsa. Det är förstås svårt för mig att återberätta innehållet i ett personligt brev så att det blir väsentligt att läsa för någon annan, men jag ska försöka så gott jag kan.
Min mormor Ingrid var tio år när kriget bröt ut. Hon bodde vid den tiden i Åmot i Gästrikland, och eftersom hennes pappa var präst bodde hela hennes familj i en prästgård. Det allra första mormor beskriver från sin upplevelse av kriget, är att en morgon då hon och hennes syskon var på väg till skolan så ringde kyrkklockorna. Barnen upplevde det mycket konstigt, för klockorna höll fortsatte att ringa nästan hela dagen. Ringandet betydde att de flesta värnpliktiga skulle ryckas in pga. förstärkt försvarsberedskap. Mormors pappa slapp som tur var att ryckas in tack vare att han hade ansvar för folkbokföringen i deras församling. Många unga män blev inryckta, bl a hade mormors familj ett hembiträde vars fästman fick åka iväg. Ingen visste vart de skulle hamna, bara någonstans i Sverige. Detta blev ett allmänt begrepp och var också refrängen på en känd melodi framförd av sångerskan Ulla Billqvist. En snutt av texten går:
I givakt vi måste stå, vi kvinnor små för våra gossar blå
Som ligga här och där, i skogar och på skär.
Han sa: ”Den är ganska knapp den lönen vi får
Så vi kan nog inte ha nåt’ bröllop i år”
Men det gör det samma, för han är min soldat
Någonstans i Sverige…
Flera av de unga paren som var förlovade när männen skulle åka iväg fick vigas i all hast, så kallad krigsvigsel. Min gammelmorfar fick viga flera par i prästgården utan den annars obligatoriska lysningen (”annonsering” i kyrkan en tid innan själva bröllopet).
När Finland hamnade i nöd fick mormor, hennes systrar och några andra barn från byn hjälpa till att samla ihop pengar genom att ordna ett stjärngossetåg på trettondagen 1941. I vinterkylan fick barnen åka runt på en släde till alla hus i Åmot (vilka var ganska många) i bara nattlinne och sjunga staffanssånger. De fick ihop hela 420 kr, och det kunde de vara stolta över. En del familjer i byn tog emot finska krigsbarn som skulle bo där tills kriget var över. Från början kunde man inte prata med dem, men så småningom lärde de sig svenska.
”En dag kom två stränga officierare över gården” berättar mormor. Först blev barnen livrädda för att militärerna skulle hämta deras pappa. Det visade sig att det inte alls var farligt, utan bara spännande. Det skulle nämligen byggas ett luftvärnstorn på en kulle i närheten. 10-15 så kallade landstormssoldater (som inte var värnpliktiga längre) skulle turas om att vakta tornet dygnet runt, och de skulle få bo i församlingshemmet. Till en början fick min gammelmormor laga mat till allihop. Efter gubbarna kom det lika många pojkar i 17-20-årsåldern. Det var förstås enormt spännande, särskilt för flickorna.
Under krigstiden, och även efter, var de allra flesta varor ransonerade. Förutom maten var det framför allt bensinen som saknades. De få privatbilar som fanns fick lov att ställas av för att bensinen skulle räcka till nödvändiga transporter och till militären. När mormors familj skulle flytta Uppland fick flyttlasset gå med tåg, och det blev ju lite besvärligt.
Nära det deras nya hem vid Mälaren i samhället Bro låg ett stort vackert hus. Huset var fyllt med finska soldater som var Tbc-sjuka och skulle kureras. Det fanns även en slags förläggning (mormor tror att det var en flyktingförläggning) för norrmän.
När freden kom den 7 maj 1945 var glädjen stor i hela Sverige, och lyckligast av alla var ju de som kunde åka tillbaka till sina hemländer. Men för mormor och de andra barnen blev det samtidigt mycket tomt. Under kriget hade det hänt så mycket i och runt huset. Förutom alla finnar, norrmän och landstormsgubbar hade de också haft några olika hembiträden som tog hand om hemmet när min gammelmormor arbetade. De hade haft två norskor, en estländska och en 15-årig judinna från tyskland som alla hade flytt från kriget. Plötsligt försvann alla och livet återgick till det vanliga. Det kan vara konstigt att tänka sig, men för barnen hade den här tiden mest varit spännande. De förstod väl inte hur tragiskt det egentligen var med Tbc-sjuka soldater och stackars finska flyktingbarn.
Faktum är att det inte bara var barnen som kände på det här sättet. Min morfar, som var värnpliktig från 1942 men inte fick uppleva något av det egentliga kriget, beskriver att det också låg något romantiskt över krigsåren. Jag vet inte riktigt hur, men jag tror nog att jag förstår de...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sverige under andra världskriget

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-11-08]   Sverige under andra världskriget
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4856 [2021-05-08]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×