Min Romeo och Julia

Det var en mulen eftermiddag nere i Skåne. Ett tjockt lager av dimma täckte den fina naturen och regnet hängde i luften, i väntan på att få lägga sig tillrätta på marken. Just den här dagen var väldigt kall och tråkig för att vara mitt i sommaren. På den ödsliga grusvägen körde det väldigt få bilar, så det var nästan helt stilla.

En tjej kom gående längst vägen, som ledde till centrum från ett litet bostadsområde. Hon bar ett tunt vitt linne, ett par korta shorts, ett par högklackade skor och över ena axeln hängde en väska från Prada. Tjejens blonda hår var blött och stripigt av regnet, som börjat falla från himlen. Hon såg inte alls ut att höra hemma i den lantliga miljön. Om man lät en hastig blick falla på henne, skulle vem som helst kunna påstå att det var en stadstjej. Det var sant också. Julia hade bott i Södermalm i 14 år och först för åtta månader sedan hade hon och hennes familj flyttat till Skåne.

Toppen, tänkte Julia. Som om det inte räcker med att jag är kall. Nu blir jag blöt också!

Hon var tvungen att ta sig hem, så det var bara att fortsätta gå i regnet. Batterierna i hennes mobil hade tagit slut, så hon kunde inte ringa efter skjuts heller. Julia gick så snabbt hon kunde utan att snubbla.

Ett svagt brummande hördes. Ljudet blev tydligare för varje steg Julia tog. Hon vände sig om för att se varifrån brummandet kom ifrån. En motorcykel bromsade hastigt in framför henne. Föraren drog bak hjälmen för att kunna se ordentligt.

- Vad gör du här ute i regnet? frågade killen.

- Jag tycker inte om att promenera i regn om du tror det!

- Om du är snäll kan jag skjutsa hem dig, så slipper du.

Killen tittade med sina milda, bruna ögon på Julia. Han tog av sig sin hjälm helt och sträckte frågande fram den mot Julia. Hon övervägde erbjudandet, men kom snabbt fram till att vad som helst var bättre än att bli ännu blötare och få ont i fötterna av skorna.

Julia satte på sig hjälmen och hoppade smidigt upp bakom killen på motorcykeln.

- Jag heter Romeo förresten.

- Jag heter Julia.

- Har jag frågat eller? sa Romeo med ett leende på läpparna.

De gjorde en rivstart och så bar det av hemåt. Julia lade snabbt sina armar runt hans midja, för att ha någon chans att sitta kvar.

När Julia formligen skrikit till Romeo vilken väg de skulle köra, var de till slut hemma hos henne. Hon klev av motorcykeln och ställde sig bredvid den.

- Tack för skjutsen.

- Det är lugnt. Ses vi igen?

- Det lär vi väl göra, med tanke på hur litet det är här. Alla känner alla.

- Bra. Ta det lugnt, tjejen och bli inte förkyld!

Romeo gasade och åkte iväg i en rasande fart. Julia stod kvar och följde den främmande killen med blicken tills han hade försvunnit utom synhåll . Sedan öppnade hon försiktigt dörren in till den stora villan, där hon bodde.

- Var har du varit? Du är ju alldeles dränkt av regn! Mår du bra, lilla hjärtat?

- Jag är okej, mamma. Jag ville bara komma bort från det här huset ett tag.

Julia skyndade sig uppför trappan och in i badrummet. Snart kunde man höra ljudet av vatten som strömmade över Julias kropp och ner genom avloppen. Hon tänkte stå i duschen länge innan hon ens skulle överväga att gå ifrån badrummet.

Julia bodde i en stor och lyxig villa, mer eller mindre på landet. Med henne bodde hennes mamma Annika och hennes pappa Peter. Peter hade fått ett jättebra jobberbjudande i Skåne, som han inte kunde säga nej till, så Julia hade inget att säga till om när de var tvungna att packa väskorna och säga hejdå.

Julia själv hade absolut inte velat flytta från Södermalm. Hon var fortfarande arg på sina föräldrar för att de inte lyssnat på henne när det gällde flytten. Att vara tvungen att lämna sin pojkvän, kompisarna och storstan skulle kunna få vem som helst på dåligt humör.

Julia vred långsamt om kranen tills vattnet slutade rinna. Efter den långa och uppfriskande duschen var hon både varmare och på bättre humör. Samtidigt som Julia bytte om hörde hon telefonen ringa. Tre signaler hann fram innan Julias mamma svarade.

- God dag. Du har kommit till familjen Di Santos.

- Tjena! Romeo här.

- Romeo?

- Romeo Kinto. Är Julia hemma?

- Kinto? Är du son till Wilma Kinto?

- Ja.

Samtalet avbröts hastigt när Annika slängde på luren mitt i en mening. Hon ropade på Julia, som skyndade nerför trappan.

- Hur känner du Romeo Kinto? frågade Annika.

- Jag stötte på honom när jag var ute och gick bara. Var det han som ringde eller?

- Ja. Det är en sak jag måste berätta för dig.

- Okej...

Julias mamma tog ett djupt andetag innan hon började berätta:

- För tre år sen, när mina föräldrar dog fick vi ärva pengar av de, närmare bestämt två miljoner kronor. I deras testamente stod det skrivet att vi skulle få pengarna och var tvungna att behålla de själva. Min syster Wilma, som bor i Rinkeby ville också ha pengarna. Jag visade henne testamentet och hon blev rasande. Hon skrek åt mig att hon aldrig ville se mig igen och andra elaka saker. Jag har aldrig tyckt om henne, men det var droppen.

- Jaha, vad har det med mig att göra? frågade Julia förvånat.

- Romeo Kinto är min systers son. Du får inte umgås med honom.

- Jag har bara träffat honom en gång!

- Bra. Se till att det inte blir mer än så.

Julia gick bestämt upp till sitt rum igen, där hon lade sig i sin säng och funderade på vad hennes mamma berättat för henne. Innan hon visste ordet av det hade hon fallit in i en djup sömn.

Mobilen ringde tidigt nästa morgon och när Julia öppnade ögonen, för att titta på klockan var den bara halv sex. Hon undrade vem det var som ringde så tidigt, så hon bestämde sig för att svara.

- Tjena. Det är Romeo, var det första Julia hörde.

- Varför ringer du så tidigt för och hur har du mitt nummer?

- Jag hittade det på Internet. Jag står utanför ditt hus. Kom ut till mig.

Julia lade på luren, smög tyst nerför trappan och gick försiktigt ut genom dörren.

- Vad gör du här? frågade hon tyst.

- Jag kom för att träffa dej förstås!

Först nu insåg Julia att hon bara hade på sig ett nattlinne och ett par tofflor. Luften var ganska varm ute, men hon ville ändå in och byta om, fast Romeo hindrade henne. Istället åkte de tillsammans på hans motorcykel hem till honom, där han lånade henne kläder och skor. De var egentligen alldeles för stora, men det brydde sig inte Julia om.

Tillsammans gick de ut på en promenad ner till en strand där de tog av sig skorna och gick längst strandkanten. Romeo förklarade sina känslor för Julia och hon bekräftade de mjukt. Soluppgångens vackra färger omslöt det nyfunna paret och havets brus viskade ljuvt i deras öron. Julia stannade för att beskåda soluppgången och Romeo kom närmare inpå hennes kropp. Han kysste henne mjukt och på munnen och hon besvarade den lika tillgivet.

De gick sakta tillbaka mot Romeos hus. När de hade gått in i huset möttes de av Romeos mamma. Julias mamma var också där.

- Julia, nu följer du med mig hem så ska vi prata allvar om det här!

- Och du stannar här, Romeo.

Romeo gav Julia en hastig blick och hon förstod genast vad han menade. De vände sig om samtidigt och sprang så fort de kunde genom dörren och bort till motorcykeln. Romeo startade den snabbt och Julia hoppade upp precis bakom honom. Wilma och Annika hade upprört sprungit efter sina barn. Nu var de nästan framme vid motorcykeln. I sista sekunden kom motorcykeln igång och de körde fort bortåt. När Julia vände sig om såg hon att deras föräldrar var på väg in i bilen och de hade snabbt kommit upp bakom Romeo och Julia, som ökade farten ytterligare. Nu körde dem i 120 km/h och det gick bara snabbare och snabbare. Deras föräldrar var fortfarande ganska nära efter dem, fast avståndet hade ökat lite.  

Julia höll hårt armarna runt Romeos midja, för att stå emot vindens mäktiga krafter. De började närma sig en korsning nu. Trafikljusen visade rött framför dem, men de fortsatte köra lika snabbt. Julia såg en bil komma i en hög hastighet från andra hållet av korsningen.

- Vi måste stanna, Romeo! skrek hon högt.

Han visade inga tecken på att ha hört henne. Julia såg vad som var på väg att hända, men hon bestämde sig för att låta det bli som det blir. Hon knep ihop ögonen och väntade på smällen. Den kom aldrig. När hon öppnade ögonen igen såg hon att bil...