De tre klassiska ideologierna - hur och varför de uppstod.

Läser man om de tre klassiska ideologierna så förstår man varför de uppstod i en särskild
ordning, alltså: liberalismen, konservatismen, socialismen. I de flesta fall så uppstår en
ideologi som följd av att en särskild socioekonomisk samhällsgrupp anser att doktrinen som
härskar i samhället inte är den ideala.
Liberalismen är en vidareutveckling av den franska och amerikanska revolutionens samt
upplysningens frihetsidéer från 1700-talet. Liberalismen har haft stor betydelse för samhället
och historiskt sett har liberalismen varit en frihetsrörelse som har bekämpat alla former av
politiskt, socialt och ekonomiskt tvång. Liberalismen exploderade som en omfattande rörelse
mot den gamla ordningen under revolutionen, som sedan visade vägen för den framtida
utvecklingen av människans historia.
Den första moderna staten som byggdes på liberala principer, utan ärftlig aristokrati, var
Amerikas förenta stater med dess självständighetsförklaring från 1776. Inte långt därefter, år
1789, uppstod deklarationen om människans och medborgarens rättigheter i Frankrike. Det är
ett grundläggande dokument för både liberalism och mänskliga rättigheter.
Liberalism som idé har funnits i större del av de sista fyra århundradena, men begreppet
liberalism, som syftar på den politiska doktrinen vi känner till idag och som betyder frihet på
latin, myntades inte förrän på 1800-talet. Under den tiden fanns det många – framför allt inom
den växande medelklassen – som krävde förändringar.
Liberalism är egentligen en sammanfattning av flera olika idéer, men det finns något de alla
har gemensamt: misstänksamheten mot en stark statlig makt. Idealet var en sådan liten statlig
maktapparat och så få lagar som möjligt. Man skulle sätta gränser för statens makt så att
denne inte skulle använda makten fel och fatta beslut som skulle kunna skada samhället.
Folket skulle ha rätt att få ett ord med i regeringens beslut.
En av liberalismens mest inflytelserika ideologer är John Stuart Mill, som med sin bok ”Om
friheten” från 1859, med tydlig inspiration från den franska revolutionen, lade grunden för
den moderna, sociala och framför allt den politiska liberalismen.
Mill fastställer separationen mellan vad som är individens ansvar och vad som hör till
samhället som helhet. Boken blev väl mottagen men även kritiserad, för vem vet till vilken
punkt man är fri att göra som man vill? Inte ens Mill kunde besvara den frågan, men han
tillämpade den populära devisen om att ”individens frihet slutar där den andres frihet börjar”.
Han menade att man skulle stifta lagar som ger människor frihet och rättigheter. Tanke-,
yttrande- och tryckfrihet var några av de saker som människorna skulle garanteras. Ett
samhälle utan dessa friheter kunde inte utvecklas. Mill ville att det skulle finnas en öppen
debatt och fri konkurrens mellan olika åsikter och idéer.
Den låga utbildningsnivån hos 1800-talsmänniskorna var dock ett problem, då inte många
kunde läsa och skriva. Åtskilliga liberaler, inklusive Mill, ansåg att flertalet arbetare helt
enkelt var för okunniga för att få rösträtt. Liberalismen blev därför först och främst
medelklassens ideologi.
Liberalismen är i dag i nästan hela världen återigen den ledande ideologin. I dag handlar det
mest om att slå vakt om de rättigheter som anses vara grundläggande. Rättigheterna som har
etablerats ska inte kränkas på något sätt. I Sverige är de allmänt accepterade, men så är det
inte i alla länder, och många engagerar sig i att skapa och/eller utöka demokratin i dessa
länder för att se till att människorna i dessa länder också ska få ta del av de rättigheter som jag
beskrev ovan, så som tanke- och yttrandefrihet.
Ett annat bra exempel på hur liberalismen fungerar i dag är att man ständigt arbetar för
jämställdheten mellan män och kvinnor. Det är svårt att lagstifta en attityd eller ett sätt att se
på saker, men man arbetar ständigt med hålla öppna dialoger och debatter kring detta.
I Sverige i dag är det första hand Folkpartiet liberalerna som förvaltar det liberala arvet.
Konservatismen framträdde under slutet av 1700-talet med den irländska filosofen Edmund
Burke som främste representant och lärofader. De konservativa idéerna var en motreaktion
mot de liberala tankarna. Liberalerna ville förändra och riva upp det gamla samhället och det
ville inte de konservativa, som istället ville skydda samhället mot hastiga förändringar och
bevara traditioner.
Burke stöttade den Amerikanska revolutionen men inte den Franska, vilket han beskrev som
ett skräckexempel. Redan 1790 kritiserade han revolutionen, som skedde 1789, för de stora
riskerna med alltför snabba och radikala förändringar i samhället. Han menade att så illa var
det dömt att gå när man bröt med det förflutna. De konservativa hade och har än i dag i sin
grundläggande utgångspunkt att söka bevara sådana samhällsfenomen och företeelser som
genom erfarenhet visat sig vara välfungerande, och Burke var kritiskt mot att förändra sådana
på grund av ideologisk blindhet. Han menade på att politiska beslut bör grundas på förnuft
och beprövad kunskap, och samhällsförändringar bör ske försiktigt och med eftertanke.
Själva ordet konservatism kommer från latinets ”conservare”, som betyder bevara. Burke och
de konservativa var måna om att slå vakt om det som var. Man vill bevara det som visat sig
hållbart och meningsfullt över tiden. Det betyder inte att konservatismen står för
motsträvighet, en vilja att vrida klockan tillbaka eller förespråkar att alltid bevara saker och
ting som de är. De konservativa har i alla tider förespråkat historiemedvetenhet – man vill
helst undvika att göra misstag som redan har begåtts.
I 1800-talets Europa handlade det mycket om att försvara den gamla ordningen, det vill säga
kungamaktens, kyrkans och adelns privilegier. De konservativa höll alltså inte med om
liberalernas tankar, idéer och krav på förändringar. De konservativa var helt emot en allmän
och lika rösträtt, till exempel. Men konservatismen har förstås tagit intryck av förändringarna
som skedde under 1900-talet, och accepterade till slut den allmänna rösträtten när den väl var
genomförd.
Burke och andra konservativa menade att människorna, liksom djuren, av naturen är ojämlika
när det gäller intelligens, ambitioner och annat. Samhället liknandes vid en trappa där några
hamnade längst upp på trappan, andra längre ned. Längre ner på trappan fanns arbetarklassen,
de på landet och i städerna. Härskarna och den jordägande aristokratin, överklassen, hamnade
längst upp på trappan, de hade fått sin makt av Gud och ingen hade rätt att ta den ifrån dem.
Konservatismens uppfattning om att människor i grunden är olika, men med lika värde, tar sig
i dag uttryck på olika sätt. De är till exempel emot att samhället, med konstlade medel, ska
försöka få människor att vara eller verka mer lika än vad de i verkligheten är.
Enligt de konservativa så är ett totalt jämlikt respektive ett totalt fritt samhälle ouppnåeliga
drömmar. De menar att konservatismen inte är det, vilket enligt dem bottnar i synen att ingen
är perfekt eller lik någon annan och ingen lösning kan därför passa alla.
I ökande omfattning har de blivit anhängare av liberala idéer om fri konkurrens. Men kvar
från den tidigare konservatismen finns betonandet av det historiska arvet och ens ursprung,
vikten av familjen och släkten, den positiva inställningen till ett starkt försvar, stödet till
kyrkan och de kristna idealen och traditionerna, samt stödet till kungahuset i de länder där ett
sådant finns kvar.
Sveriges enda uttalat konservativa parti är Moderaterna samlingspartiet som officiellt
representerar en liberalkonservativ ideologi, samt Sverigedemokraterna som själva uttrycker
sig för att vara ett socialkonservativt parti. Kristdemokraterna, och framför allt dess
ungdomsförbund KDU, representerar också tydligt konservatismen, även om partiet själva
inte har uttalat sig om att vara konservativa.
Socialismen är den tredje av de klassiska ideologierna. Det finns en rad olika riktningar inom
socialismen, men gemensamt för dem är att de delar en kritisk inställning till privategendom i
samhället. Istället förespråkar de olika former av gemensamt ägande.
Det sägs att socialismen uppstod i början av 1700-talet, men utvecklades senare under 1800-
talet. Under den första hälften av 1800-talet framträdde det en rad olika socialistiska kriterier
och krav för samhället i England och i Frankrike som en motreaktion till den industriella
revolutionen och det industrisamhället som hade framträtt från jordbrukssamhället. Det var till
viss del de intellektuella, men framför allt arbetarklassen, som satte igång det då de hade
tröttnat på att de blev fattigare och fattigare, medan fabriksägarna blev rikare och rikare. De
ansåg att faktum att fabriksägarna tjänade pengar på deras arbete var fel. Deras grundtanke
var att fabrikerna borde ägas gemensamt eller av staten, och inte av privata ägare som skapade
stora förmögenheter för sig själva.
Begreppet socialism, som på latinska är socius och som står för kamrat eller kompis,
användes för första gången 1839 i en allmän bemärkelse kring de tre som kallades de
”utopiska socialisterna” (utopi: ett ouppnåeligt idealtillstånd): Robert Owen, Henri de Saint-
Simon och Charles Fourier. De tre författarna och visionärerna reagerade med förakt mot de
fruktansvärda arbetsvillkor som den tidigare industrialismen medförde som till exempel
svältlöner, orimligt låna arbetsdagar, kvinnor och barn i tungt och smutsigt arbete, etcetera,
och formulerade alternativa modeller för samhället. De försökte upprätta en modell som helt
enkelt skulle konkurrera ut kapitalismen, då de ansåg att det var ett väldigt ineffektivt system.
Allt detta försvann i stort sett i samband med att Karl Marx, den främste socialisten på 1800-
talet, och Friedrich Engels försökte skapa ett vetenskapligt program för ett kommunistiskt
samhälle.
År 1848 släppte Karl Marx (1818-1883) och Fredric Engels (1820-1895) boken ”Det
kommunistiska partiets manifest” som gjorde att socialismen fick stor spridning på jorden.
Enligt deras teori fanns det ett samhälle med stora maktskillnader mellan grupper, så kallade
klasser, på grund av skillnader i ägande. Deras största dilemma var hur man skulle få stora
grupper av människor, framför allt arbetarklassen, att inte bli utnyttjade av mindre grupper,
till exempel överklassen, som hade större resurser. Om man kunde frigöra underklassen från
detta genom att gemensamt ta fram och utveckla klassmedvetande och skapa ett mer jämlikt
samhälle, det klasslösa samhället, så skulle det vara det ideala.
Den mest inflytelserika socialistiska riktningen, marxismen, som socialismen till stor del
bygger på, delades under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet in i två huvudgrenar:
socialdemokrati och kommunism. Denna splittring uppstod då man var oense om hur man ser
på demokratin. De som ansåg att man genom demokratin kunde erövra makten kallades
socialdemokrater, och de som ansåg att man enbart kan ta makten genom revolution kallades
kommunister.
Manifestet lade grunden för den marxistiska socialismen och kom senare att användas som
inspirationskälla för bland annat Vladimir I. Lenin (1870-1924), som vidareutvecklade Marx’
idéer och gav indikationer på hur underklassens dominans skulle kunna bli verklighet. Första
praktiska tillämpningen av marxism-leninism, eller kommunismen, var i Sovjetunionen efter
oktoberrevolutionen 1917.
Men trots att det redan på 1840-talet fanns socialister som kallade sig för socialdemokrater
anses Eduard Bernstein vara grundare till den tyska socialdemokratin vilken i sin tur
inspirerade socialdemokratin i övriga Europa. I Bernsteins skrift ”Socialismens
förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” från 1899 kritiserar han Marx’ och Engels
tankar om underklassens diktatur och idén om att kapitalismen måste försvinna genom
revolution. Arbetarklassens dominans kunde inte införas eftersom att denne inte var likartad.
Det fanns flera olikheter i sysselsättning och inkomst, vilket betydde att de olika grupperna
inom klassen hade olika sätt att leva på och olika anspråk på livet.
Han betonar även att demokrati är en form av makt genom den allmänna rösträtten, det
folkliga arbetet, den proportionerliga folkrepresentationen och folkrätt. Bernstein avfärdar
anarkin som medel för socialismen men ser liberalismen som företrädare till socialismen.
Socialdemokratin har spelat en stor roll för utvecklingen av svensk politik under 1900-talet.
Socialdemokraterna arbetarepartiet bildades 1889 och är än i dag det starkaste partiet.
Partiets ideologi är en demokratisk socialism, och de betonar vikten av en omfattande
fördelningspolitik samt ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” principen. De
viktigaste frågorna är jobb, välfärd, miljö och solidaritet. De är för vissa privatiseringar av till
exempel skolor, vård och omsorg, men emot andra. De prioriterar som sagt en ekonomisk
omfördelning av skatter och bidrag framför det som skapar resurser.
I dag talar man ofta om socialism utan att bygga vare sig på marxism eller på anarkism. Ofta
räcker kravet på förstatligande av några industrier eller banker för att ett parti ska kalla sig
socialistiskt. Det ”sociala blocket” består av två partier, ett reformistiskt socialdemokratiskt
parti och ett kommunistiskt eller vänstersocialistiskt parti.
Socialdemokraterna beskriver själva att deras mål är ett samhälle utan över- och
underordning, utan klasskillnader, könssegregation och etniska klyftor. Alla ska kunna styra
sina liv och sin vardag, och man ska i solidarisk samverkan söka lösningar till
samhällsproblem som gagnar det gemensamma bästa.
Även Vänsterpartiet, som tidigare var ett kommunistiskt parti, tolkas i dag som socialistiskt.
De fick sitt nuvarande namn 1990, då det tidigare tillägget ”kommunisterna” togs bort. Idag är
Vänsterpartiet ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, och många av de gamla
revolutionära idéerna är borta.
Vänsterpartiets politikiska idéer och mål i dag, som de själva beskriver det, är att förverkliga
ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet. De vill ha ett samhälle befriat
från klass-, köns-, och etniskt förtryck. De förespråkar även ett ekologisk hållbart samhälle.
För att svara på frågan om vilken ideologi jag anser ...