Romantik

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kort presentation av Romantiken som epok

Romantiken som filosofi uppstod i Tyskland i mitten av 1700-talet, och det är därifrån de flesta verken skrevs. Det fanns tre olika delar av romantiken; förromantiken, nyromantiken och efterromantiken. Romantiken uppstod som en reaktion på upplysningens utilistiska tankar och den negativa synen på människan. Romantiken ville istället framhäva känslolivet och fantasin som de viktigaste värdena. Människan blir med hjälp av Romantiken i framtiden det centrala inom konst, musik och litteratur. De nya slagorden var känsla, fantasi upplevelse och längtan. Eftersom det känslosamma, mystiska och stämningsfulla var viktigt under romantiken, avspeglades detta även i musiken. Musikerna uttrycker sina känslor och sin längtan i musiken, till skillnad från tidigare då man var tvungen att följa ett visst mönster. På liknande sätt förändras även konsten, och man framhäver naturen som övermäktig människan. Naturen tar upp en stor del av bilden och människan är bara en liten del. Konstnären jämfördes med gud, eftersom konstnären skapar sin egen värld precis som gud skapar världen. Man uttrycker ofta längtan bort och människor på bilderna är ofta riktade bortåt.

Romantiken är en flykt från verkligheten, man ville bort från den yttre verkligheten till det känslosamma och exotiska eller tillbaka till de mer enkla och stämningsfulla tiderna i historien. Mörkret var väldigt romantiskt, där kan man försjunka in i själen och döden som på en och samma gång är skrämmande och fascinerande. Det fantastiska och outforskade, så som drömmar, magi, och hypnotism väckte stort intresse. Benämningen romantik blir en samlande uttryck på den kultur som bryter mot förnuftsidealen och franskklassicismens regler. Young, Goethe och Rousseau var de som lade grunden till dessa tankegångar som sedan har fyllts på av romantikens ideologer. Romantiken som helhet kan sammanfattas i ett antal delar grunddrag. Dessa idéer slog igenom olika starkt i olika länder och skilda författarskap. Det fanns inte bara lärd romantik som filosoferade över själen, naturen och natten utan även populärromantik som lever kvar än idag.

En typisk romantiker står för det enkla och ursprungliga. Ett liv på landet i naturen ses som något vackert är mycket vackrare än ett liv i staden med civilisation och industri. Tankarna spreds bland annat av Rousseaus romaner, Ossians sånger och Goethes Werther. Det enkla folkets visor blev viktigare och dessa ses som uttryck för folksjälen.
Människan som individ blir mycket viktigare än tidigare. Det individuella jaget står i centrum för allt i livet, och vissa menar till och med att utan jagets upplevelser skulle inte världen existera. Det utvecklas ett förakt för det logiska och det förnuftsmässiga. En romantiker menar att det räcker med att själv uppleva att han känner på ett visst sätt och han behöver inte stöd från en annan människa.

Naturen börjar med intryck av Goethe och Rousseau betraktas som något levande och besjälat. Den har egna känslor och till och med ett eget språk, som endast kan förstås med fantasin. Naturen liknas med Gud, och längtan till naturen blir detsamma som längtan om ett liv efter detta. Tankar om att själen kommer från en högre verklighet som den efter livet kan återvända till får livet på jorden att ses som en väntan på denna upphöjelse.

Man börjar till skillnad från rationalisterna granska den mäskliga själen och både konstnärer och diktare framhäver att människan har en nattsida som rymmer dolda hemligheter. Romantiska skräckförfattare så som Edgar Allan Poe och E.T.A. Hoffman börjar undersöka det mänskliga psykets omedvetna processer och blir föregångare till 1900- talets psykologer.

Eskapism, dvs. verklighetsflykt, var något utmärkande för en romantiker. De ville med tanken bort från vardagen med industrier och krig till fjärran länder och flydda tider. Under den här tiden översattes sagosamlingen Tusen och en natt och berättelser om exotiska platser och folk blev vanligare. Den historiska romanen om strider, hjältar och hjältinnor skapades under också.

Litteraturen började värderas på ett annat sätt under romantiken. De stora föregångarna var de som bröt mot mönstret och skapade något originellt. De visade sin egen värd, som man då kunde fly till. Författarna skrev mycket om sina känslor, och det materiella var nu inte längre viktigt. Lyriken blev nu vanligare efter att prosan tidigare hade dominerat.



Romantiken i Europa

Något som var typiskt för romantiken var att man började uppskatta det mystiska och skräckinjagande och detta har jag funnit exempel på i ett flertal av de verk jag har läst. Edgar Allan Poe beskriver i sin novell "Det skvallrande hjärtat" en mans kluvna personlighet. Den handlar om en hemvårdare som får för sig att mannen han jobbar hos har ett ont öga. Detta gör honom galen och han dödar mannen och gömmer honom under golvet. När polisen kommer till platsen kan han inte hålla sig utan erkänner när han hör det dunkande hjärtat. När Poe skriver ur mördarens perspektiv, visar han den mörka sidan av människans själ, och det blir dessutom väldigt trovärdigt. Han visar även hur komplicerad människans undermedvetna är vilket är typiskt romantiken till skillnad från upplysningen. ”Den svarta katten” är en liknande historia där berättaren som är alkoholist och djurplågare mördar sin fru och murar in henne i källaren. På samma sätt beskriver han här människans mörka sida på ett så overkligt men ändå realistiskt sätt att det blir trovärdigt. Edgar är inte alls bunden att hålla sig till regler och att berättelserna inte är verkliga har ingen betydelse. Han lade enligt vissa grunden till dagens skräckfilmer och ”Sleepy Hollow” är ett exempel på detta. Den handlar om en upplyst detektiv från London som kommer till byn för att ta reda på varför folk blir halshuggna. I denna gör man narr av upplysta vetenskapsmän och deras forskning. Filmen är i övrigt full av skräck och i högsta grad romantisk.

I Stagnelius ”Till förruttnelsen” liknas döden med att ha samlag, där döden är det mörka och skrämmande, vilket passar in väldigt bra på romantiken. De erotiska tankarna gömda i människans undermedvetna förs här fram på ett sätt som tidigare inte varit vanligt.
I Mary Shelleys ”Frankenstein” visas tydligt prov på att man har tröttnat på vetenskap då man gör narr av galna vetenskapsmän som går alldeles för långt i sin forskning. Vetenskapsmannen i boken lyckas skapa ett monster på ett konstgjort sätt. Detta är overkligt men ändå gjort på ett sätt att det blir trovärdigt, dock inte i filmen. Boken är full av skräck och mystik som gör att den karakteriserar romantiken på ett väldigt bra sätt. Den skrivs på ett sånt sätt att den skulle kunna vara en varning för vetenskapsmännen. Om utvecklingen går för snabbt kan det få oanade konsekvenser. Shelley tyckte säkert att vetenskapsmännen skulle ägna sig åt romantiken istället.

Rödluvan, Snövit och Askungen är några av bröderna Grimms sagor som de samlade på sig när de åkte runt i Tyskland. Tron på att folk har vissa andliga särdrag ökar och bröderna Grim ville bevara denna som de menade fanns i berättelserna. Detta kan jag hålla med om för när man läser så gamla berättelser kan man märka att de kommer från en viss kultur. I Bröderna Grimms sagor kan man fly samtiden och komma bort från verkligheten, då det handlar om helt overkliga saker och man börjar ofta berättelserna med ”Det var en gång för länge sedan…”.
I Frithiofs saga märker man hur Tegnér tar efter bröderna Grimm och vill bevara folksjälen genom att gå tillbaka det ursprungliga och enkla. Den handlar om en viking som far omkring som en medeltida riddare. Karaktären är från början som Homeros Akilles, men omgjord till en romantiker så att den ska passa in på romantiken.
Scott Waverleys Ivanhoe handlar om en riddare på medeltiden som måste göra allt för att rädda sin älskade och sin kung. Att den utspelar sig på medeltiden är väldigt typiskt romantiken eftersom man ville fly samtiden och tillbaka till det förflutna. Ivanhoe utför stordåd som att röva bort en vacker prinsessa vilket visar hur mycket människan är kapabel att klara av. Förutom den historiska handlingen finns det även ett kärleksdrama inblandat som gör det öppet för lust och passion, vilket är väldigt typiskt romantiken.

Werthers lidanden handlar om Werther som blir störtförälskad i en kvinna som tyvärr redan är förlovad med en upplysningsman. Werthers kärlek till kvinnan blir därför häviskt passionerad. Problemet ligger i att Werther nöjer sig inte med att vara hennes älskare utan vill ha allt eller inget. Werther genomlider många kval, men till slut bestämmer han sig för att ta livet av sig. Om man skulle karakterisera romantiken med en enda roman skulle Werther lidanden vara väldigt passande. Nästan alla de drag som är typiska för romantiken finns med i detta verk, och det är därför den fortfarande idag är populär. Förnuftet har ingen makt längre som under upplysningen, och känslorna är viktigast. Goethe skriver på ett sätt som för det egna jaget att vara i centrum för allting, och detta förstärks med att boken är skriven som brev skrivna av Werther själv. När Wether sitter i sitt Locus Amenus, ett träd på en kulle, beskriver han naturen på ett ytterst panteistiskt sätt, dvs. naturen är ett med gud, och är som en själens spegel.

Den romantiske filosofen Rousseau skriver i sin bok Emile om hur man ska uppfostra barn. Han tog upp idéer som för denna tid var okända. Han tyckte inte att barnen bara var ofullständiga vuxna utan uppfostringen skulle anpassas efter barnets egna behov. Barnen skulle inte längre ses som en liten del utav någonting stort utan istället som något eget. Dessa idéer passar väldigt bra ihop med romantikens idéer om barn som säger att barnen är oskyldiga, rena och inte påverkade av samhället.
I musiken som vi har lyssnat på, Månskenssonaten och Ödessymfonin, kan man verkligen höra hur kompositörerna vill att man ska drömma sig bort från den riktiga världen och hitta sitt Locus Amenus. Musiken är skriven på ett sånt sätt att rytmen och melodin blir som ord för mig, som säger åt mig att jag ska slappna av eller bli stressad etc. Man kan till och med se det man hör, som i en film.



Vad innebar romantiken i Sverige?

Den kultur som fanns i Sverige på 1700-talet dominerades av hovet och Svenska Akademin i Stockholm. Bokmarknaden var i övrigt mycket begränsad och den ekonomiska utvecklingen var långsam. Romantiken kom till Sverige genom Göteborg där man var öppen för nya intryck till skillnad från resten av Sverige. Poeten Thomas Thorild kom härifrån, en man som i sin kamp för de romantiska tankarna mot Svenska akademin blev landsförvisad. Han hade dock lyckats föra in den nya europeiska litteraturen i landet.

Romantiken var i Sverige inte något för det vanliga folket utan den hade sitt centrum vid universiteten. Ett undantag är dock psalmdiktningen som med hjälp av Johan Olof von Wallins psalmbok, till stor del skriven av honom själv, där han gav uttryck för romantisk panteism.
En av de största svenska lyrikerna var Erik Johan Stagnelius. Han var ett idealiskt romantiskt geni. Han hade ett klart och tydligt språk, och han var bra på att beskriva kontraster. I sina dikter skriver han om den kärlek han aldrig kunde få, och de är ofta erotiska. Många av dem är riktade till en kvinna kallad Amanda, en kanske påhittad gestalt med drag från flera personer. Hans erotiska fantasier förenas i dikten "Förruttnelsen" med hans desperata dödslängtan, vilket är väldigt romantiskt. Stagnelius tog intryck fråm tysk romantik i sina dikter, medan han hittade ämnena i den nordiska naturmystiken. En av hans mest kända dikter heter Näcken och är en hyllning till naturen under ett nordiskt ljus.

Den götiska romantiken bildades i Sverige och var ett medel för att stärka nationens självkänsla sedan det förlorade kriget mot Ryssland. Den handlade mycket om göternas gamla myter, sagor och historiska berättelser och var medel för att väcka det fornnordiska arvet till liv. En av de götiska romantikerna var Erik Gustav Geijer som ansvarade för en tidskrift vid namn Iduna, där han publicerade sina två berömda dikter Odalbonden och Vikingen. Odalbonden handlar om den fastrotade bonden som vill leva precis som sina förfäder och som inte gärna går ut i krig. Vikingen är istället motsatsen och är äventyrlig och jagar runt för att leta makt och ära. Med dessa dikter visar han båda sidorna av folksjälen. Geijer skrev och tonsatte även visliknande dikter, men betydligt mildare och positivare än Goethe. Detta temperament använde han sig även av i Minnen som skildrade miljön i hans barndomshem. Denna hade stor betydelse för den efterföljande litteraturen i Sverige, både Geijers och andras.

En annan svensk diktare under den här tiden var Esias Tegnér. Hans diktning var politisk, och han förenade klassisk form med romantikens idéer. I dikten Det eviga visar han tankar om att det sanna, det eviga och det sköna är de ända eviga värdena. Tegner var både upplysningsman och romantiker. Hans politiska idéer var upplysta, medan idealismen i det eviga är typiskt romantiskt. Han skrev den svenska romantikens populäraste versberättelse, Frithiofs saga. Det är en moderniserad vikingahistoria där huvudpersonen Frithiofs blir en blandning av Homeros Akilles och en romantisk älskare.



Analys av ”Det Eviga” av Elias Tegnér

Dikten är uppbyggd på det viset att den har sex strofer med sex rader i varje strof. De fyra första raderna i varje strof har samma antal stavelser, elva, nio, elva, nio, medan de två sista varierar mellan tio och elva. Rimningen går till så att första raden i varje strof rimmar med den tredje, den andra med den fjärde och den femte med den sjätte.
Dikten handlar om de tre enligt Tegnér ända eviga värdena, det rätta, det sanna och det sköna. Han berättar om dem och drar även paralleller till de händelser som var aktuella under den här tiden.

I den första strofen börjar han med att ta upp det som inte är evigt, imperialismen med dess krig och erövringar, och eftersom han levde på samma tid som Napoleon och Frankrikes erövringar är det säkert detta han syftar på. Han argumenterar mot detta genom att med två olika liknelser visa på att framgångarna kommer att ta slut. En av dem är ”väl flyga som örnar hans rykten”.

Den andra strofen tar upp det första eviga värdet, sanningen. Sanningen finns alltid kvar oavsett vad man säger och gör, och går vidare från generation till generation. Även om det finns perioder då den inte erkänns av folket kommer den alltid att dyka upp förr eller senare. Tegnér v...