Rationalism och Empirism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Rationalism, beteckning för alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), och tingens logiska ordning.
Rationalismen utvecklades under 1600- och 1700-talen av filosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm Leibniz byggde upp metafysiska system i motsättning till empirismen. Rationalismen kom att prägla upplysningens tänkande, och därför den moderna vetenskapsuppfattningen. Enbart förnuftet är alla tings mått, och med det som hjälp kan alla problem lösas.”
Mina frågor om Rationalism:
1. Vilka ideèr är mest typiska för rationalismen?
2. Hur ser man i rationalismen på identifikationen för ”förnuft” och det som är obevisbart?
” Empirism, är metoden att låta erfarenhetsmässiga fakta bestämma formen av en teori, och den skiljer sig framför allt från ett logiskt sätt att tänka. Grundad teori är en form av empirism. Empiriker är en person som menar att endast det som bevisats erfarenhetsmässigt kan betraktas som tillförlitligt. Bland personer som förknippas med empiri kan nämnas Thomas av Aquino, Aristoteles, Thomas Hobbes, Francis Bacon, John Locke, George Berkeley och David Hume. ”
Mina frågor kring Empirism:
3. Vad är mest typiskt för Empirism?
4. Hur identifierar man ordet ”erfarenheternas sanning”?
5. Min sammanfattning och syn på Rationalismen och Empirism
1. Vad är mest typiskt för rationalismen?
Rationaliseringsåtgärdernas syfte har växlat över tiden, men det går att urskilja några utvecklingslinjer. En teknisk utvecklingslinje går från sekelskiftets mekanisering över 1940- och 50-talens. En annan ekonomisk utvecklingslinje gäller utvecklingen av marknadsundersökningar, prissättning och kundkontakt. En organisationsvetenskaplig utvecklingslinje går från taylorismen med dess typiska kombination av tidsstudier och individuell ackordssättning över human relationsskolans betoning av gruppsamverkans betydelse till självstyrande grupper. En psykologisk utvecklingslinje går från tidiga psykotekniska undersökningar av individuella förutsättningar för vissa yrken över utvecklade kombinationer av psykologiska tester till ökad betoning av kompetensutveckling och kreativitet.
2. Hur ser rationalister på identifikationen för ”förnuft” och det som är obevisbart?
Det finns vad William James kallade "känslan för rationalitet" som är en mycket djup längtan efter förklaring, nästan ett behov. Ett krav på förklaringar, att vad man än undersöker ska det finnas ett skäl som förklarar det.
När jag tänker på rationalism tänker jag vanligen först på detta: hur en del filosofer trodde att allt kunde reduceras till första principer eller Guds natur, vilket skulle förklara hur Skapelsen kom till.”
Jag tycker att det är viktigt att man inte kan få reda på allt, därför känns det för mig lite konstigt att hävda som rationalisterna gör, att allt är bevisbart, och att det finns logik bakom allt. Visst kan vi människor för klara extremt mycket men ibland tror jag vi bör sätta en gräns för oss själva. Jag tror att individer behöver låta känslan (sinnet) ta en lika stor del som logiken. Ibland behöver förnuftet vara grunden för känslan och ibland tvärtom. T.ex. Hur kan vi få tillförlitlig lärdom, om vi bara går efter våra erfarenheter som en mall, varje människa är ju ändå unik? Ibland behöver vi tänka rationellt för att inte komplicera saker och ting så mycket. Hur lär vi känna de grundläggande lagarna inom matematiken och vetenskapen? Hur vet vi att allt som händer har en orsak eller att summan av vinklarna i en triangel är 180 grader? 1600-talets rationalister menade att den sortens kunskap härstammar från det rena förnuftet. Vi behöver inte se exempel i den fysiska världen, vi kan förstå dessa sanningar enbart med intellektet.
För att förstå den rationalistiska ståndpunkten, låt oss tillämpa samma synvinkel som riktningens grundare, den franske filosofen René Descartes. Han lade grunden för den analytiska geometrin och liksom för många andra rationalister är matematiken hans stora styrka. Vilket många rationalister också tror, att allt går att förklara med matematik och dess logik.
3. Vad är mest typiskt för Empirism?
Empiristiska synsätt existerar redan bland många grekiska filosofer - en tidig, klart uttalad empirist är Epikuros, men det finns också företrädda under medeltiden, t.ex. av Ockham. En historiskt betydande företrädare för empirismen i den nyare tiden är Francis Bacon. Empirismen kan sammanfattas i två inriktningar som kallas begreppsempirism resp. bevisempirism.
Enligt kända empirister är det "vår observation, riktad antingen på yttre sinnliga föremål eller på vårt eget medvetandes inre handlingar, som förser vårt förstånd med allt dess material för tänkandet". Gentemot rationalismen hävdar empiristerna att människan inte har några medfödda idéer. Vid födelsen är sinnet ett tomt blad. Som senare får olika färger.
Delar av empirism är ändå viktiga ingredienser i många i dag vanlig åsikter om kunskapens och vetenskapens natur, vilka i många avseenden intar en mellanställning mellan empirism och rationalism.
4. Hur identifierar man ordet ”erfarenheternas sanning”?
Erfarenheten har blivit indelad i en yttre (det vi vet om den yttre världen) och en inre (det vi vet om våra egna själsverksamheter och själstillstånd genom introspektion). Men våra sinnesförnimmelser (materialet för vår yttre erfarenhet) är också, sedda från sin psykiska sida, själstillstånd hos oss (bestämningar i vårt medvetande) och produkter av själsverksamhet. Därför kan det späda barnet och den vuxna människan inte sägas förnimma samma sak, även om det fysiska förloppet vid sensationen är detsamma hos båda. Mellan det omedelbara sinnesintrycket och perceptionen (varseblivningen) ligger en kedja av tankeprocesser. Varseblivningarna i sig själva ger ingen erfarenhet i egentlig mening. Erfarenheten uppkommer först genom jämförelse mellan och kombination av flera varseblivningar. Isolerade erfarenheter kan inte utgöra vetenskap. De empiriska vetenskaperna har uppstått först genom gruppering och systematisering av många erfarenheter.
Empiri har ibland uppfattats som något negativt, dels p. g. a. att man i misstro mot erfarenhetens andliga sida sett den som motsats till tänkande och därför ansett den som någonting underordnat, dels p. g. a. att man förbisett att erfarenheten själv inte är tillräcklig för fastställandet av vad som verkligen är objektivt i erfarenheten, utan att för detta behövs också en undersökning av den mänskliga kunskapsförmågan.
5. Min sammanfattning och syn på Rationalismen och Empirism
Som människa har du en viss drift att få saker och ting bevisat. Genom rationellt tänkande, som Big Bang, en del medicinska ingrepp, filosofi, teologi o.s.v. har människan gjort framsteg. Och efter att resonerat i rationalism och att ha drivet ditt förnuft i teorin kan man göra framsteg som kan grundas på empirism. Till exempel glödlampan, dynamiten, krut, kanonen, raketen och svärdet o.s.v. När du tänkt ut att något ska fungera i teorin, t.ex. att ett äpple ska falla om du kastar det högt i luften, och att du inte vet det av sinnlig erfarenhet, så är du rationalist. Men om du sett ett äpple falla från ett träd och sedan beräknar varför så är du empirist. Så man kan säga att barn är små rationalister, vilket de vill eller inte, just därför att de inte har någon erfarenhet att bygga en uppfattning kring.
Visst kan man tycka att begreppen är lika, men rent filosofiskt så är de varandras motpoler. Viktig tycker jag dock är att man inser att förnuft och känsla inte alltid följs åt men att man bör låta dem samverka med varandra iså stor utstrykning som möjligt. Vi lär oss ju förhoppningsviss av våra och andras misstag. Jag tror att man egentligen inte kan vara antingen rationalist eller empirism, utan att man måste använda sig av de båda filosofiska synsätten för att inte finna sig själv instängd i ett hörn.