Straff genom tiderna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Historia B

Brott och straff över tiderna

Bestraffningar gavs förr i tiden till alla brott, det gavs inga, som idag villkorliga domar.
Straff var till för att avtjänas direkt, villkorlig dom kom till Sverige 1906.
Bestraffningar utfördes på tre olika sätt; Dödsstraffet, skamstraff och böter, eller blev man tillkännagiven som landförvisad eller fredlös. Även kyrkan kunde dela ut straff i form av botgöring eller bannlysning. Tillsammans med de stora klasskillnaderna och otrygga säkerhetssystemen som förekom vart detta grymt och orättvisst. Exempelvis vid böter, dömdes man till detta och inte kunde betala fick den skyldige istället ”spöstraff”, vilket innebar slag mot kroppen.
På 1800 – talet kom fängelser, innan dess kunde det i sällsynta fall förekoma att människor dömdes till inlåsning i torn, eller i en källare med vatten och bröd som enda föda.
Förr i tiden kunde människor dömas till en mängd olika företeelser, dessa brott och deras straff är vad denna uppsats kommer att inrikta sig på.
På Gustav III tid, 1771, fanns det 68 brott som innebar dödsstraff. Gustav III mildrade straffen för några brott, som tvegifte, trolldom och dubbelt hor.
Många av brotten på 1800-talet var brott mot kyrkan, det vill säga att man haft öppet i sin handelsbod på en helgdag så ansågs detta vara ett sabbats brott, det kunde också anses som en förolämpning att inte delta i kyrkliga ceremonier,
Straffen förr i tiden var helt klart till för att avskräcka människor och hålla ordning och reda, därför så förekom inga former av ringa brott, hade någon stulit för att de annars skulle svälta ihjäl så var detta ändå stöld. Enda gången brott graderades var vid dråp och mord, detta skiljde man på. Då mord ansågs allvarsammare. Om någon dömdes för samma brott, nu exempelvis stöld, mer än 3 ggr, blev straffet istället döden, galgen. Den enda skillnaden som gjordes var att brott mot kyrkan ansågs allvarligare och straffades därför hårdare. Ända in till början av 1800 talet så ägde avrättningarna rum på torg eller andra allmänna ställen, och detta ansågs nästan som en högtid där alla gamla som unga, män som kvinnor skulle samlas och bevittna avrättningen. Under denna tiden trodde man också att om man fick lite blod efter den avrättade så kunde detta bota sjukdomar som epilepsi, då kallad ”Fallandesjukan”.
Sveriges sista avrättning ägde rum så sent som den 23/11 1910 då avrättades kyparen Johan Alfred Andersson-Ander 37 år gammal med en giljotin på Långholmen. Ander var dömd för ett rånmord på en växelkassörska, Anna Viktoria Hellsten, i Stockholm. Det var enda gången som en giljotin användes i Sverige. Och 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige helt.
Mina Stora fråga kring detta kommer att bli:
1. Olika brott som man kunde dömas till? Och vad straffen för dessa brott var.
Självmord
Att ta självmord var brottsligt och de som åstadkom det fick inte begravas på kyrkogården utan grävdes som regel ner på galgbacken. Självmördarna benämndes för självspillingar (en som själv förspillt sitt liv). Ändra fram till tidigt 1900-tal betraktades självspillingarna för mördare, av den orsaken att lagen byggde på de 10 budorden från Bibeln. Straffet var viktigt trots att man var död och oftast eldades eller skyfflades kroppen ner på galgbacken eller i skogen. Det enda undantaget var då man kunde påvisa att den som tagit sitt liv var psykiskt sjuk kunde de ha turen att bli begravd på kyrkogården istället, men utan klockringning och präst, då blev de begravda på den norra sidan av kyrkogården vilken betraktades den "dåliga sidan".
”Dulgadråp” (dolt dråp)
Om en död kropp påträffades utomhus och man inte kunde finna mördaren så fick hela härden dömas för detta om man inte funnit den skyldige inom ett år och en natt, detta kallades då för ”Dulgagråp”. Hittades liket inne var det husets herre som fick böta om inte förövaren blev avslöjad. Hälften av bötespengarna fick staten och målsägarna den andra hälften.
Utomäktenskapliga förbindelser
En förbindelse mellan två som inte var gifta, kallades för lägersmål, om de ej stod i "skyld- eller svågerskap", vilket straffades fram till 1855. Såna relationer vara svåra att upptäcka, om inte kvinnan blev gravid vill säga. Det var mycket därför som Änglamakerskor var vanliga förr, kvinnor som gjorde nyfödda barn till små änglar. Om en gift inledde en relation med en ogift benämndes detta för ”Enkelt hor” om båda var gifta kallade man detta för ”Dubbelt hor”. För ”Dubbelt hor” dömdes båda till dödsstraff.
Vid incest, kallad ”blodskam” eller ”Tidelag” sex med djur straffades den skyldige med döden. Men även djuret dödas vid ”Tidelag” då man trodde att det annars blev barn i form av små djävulsbarn.
Uppror
Det ansågs allvarligt med uppror. Och domen kunde bli att mista höger hand, halshuggas och steglas.
Barnamord o Mord
Kvinnor som klandrades för barnamord halshöggs och brändes sedan på bål.
Abort var också straffbart, vissa chanser till laglig abort kom 1938 och helt fri abort 1975.
Medborgare som utfört "vanliga mord" straffades givetvis till döden.
Barnaga och bestraffningar
Förr var det målsmännens skyldighet att aga och tukta barn, exempelvis vid svordom på röda dagar. Det var inte lagligt att slå dem så att det avled men hände detta fick de böter.

Övriga straff som användes:
Fredlös, bannlyst, biltog
Fredlös var ett straff för urbota brott, förbrytelse som man menade inte kunde gottgörs med böter. En fredlös befann sig på utsidan av rätten och samhället, den som slog ihjäl en fredlös straffades inte. Många ansåg detta som det strängaste straffet.
Spöstraff, risstraff
Kunde man inte betala sina böter kunde man ta spöstraff istället. Straffet uträttades i regel vid skampålen. Tillvägagångssättet upphävdes i mitten av 1800-talet.
Hängning
det här var ett straff som enbart män fick genomgå. Att bli hängd var ett mycket förnedrande avrättningsmetod tyckte man. Hängningarna brukade ske en bit utanför staden. Kvinnor som blivit dömda för stöld blev istället levande begravda.
Kölhalning
Om man var ute till sjöss och gjorde sig skyldig till något brott kunde man bli dömd till kölhalning. Då bands den dömde fast i ett rep och sedan drogs han under fartygets köl från den ena sidan av fartyget till den andra. Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust. Kölhalning avskaffades 1755.
Halshuggning
Att bli halshuggen ansågs vara "finare" än att bli hängd. Det fanns två typer av halshuggning - med yxa eller med svärd. Det sistnämnda ansågs dessutom "finare" än med yxa. Adelsmän kunde kräva att få bli avrättade med svärd istället för med yxa. Ofta blev även handen avhuggen, sedan huvudet och därefter kunde man bli steglad om det var ett "kvalificerat dödsstraff".
Bränning på bål
I Sverige var det mycket ovanligt att man brändes levande på bål. Det vanliga var att man först avrättats genom halshuggning, och sedan brändes. Endast två brott kunde ge den här domen: giftmord och häxeri. Men även då avrättades man för det mesta på något annat sätt först.
Rådbråkning
Detta var ett så kallat "kvalificerat dödsstraff" vilket menades att straffet var särskilt plågsamt och långvarigt. Vid rådbråkning lades de dömda på en bädd av stockar, sedan krossade bödeln med en järnstång eller ett vagnshjul så många ben som möjligt i kroppen utan att de dog. Därefter antingen "flätades" de in i ett stort hjul som därefter sattes upp vågrätt på en påle - till allmän beskådan - eller så halshöggs de. Ursprungligen ingick det i straffet att förbrytaren skulle vara vid liv när han fästes vid hjulet, och ofta levde de i flera dagar innan de dog. Längre fram gjorde man ofta slut på lidandet redan när man krossade benen i kroppen genom att trycka in bröstbenet på dem. I Sverige förekom enligt 1734 års lag endast rådbråkning för den som våldfört och dödat en skeppsbruten. Däremot förekom halshuggning och därefter stegling för åtskilliga brott. Rådbråkning avskaffades 1835.
Stegling – stegel och hjul
Stegling, även kallat "stegel och hjul" var ett straff som endast män utsattes för. Stegling skedde efter att den dömde avrättats, till skillnad från rådbråkning där dom skulle vara vid liv så länge som möjligt. Personen kunde till exempel först hängas eller halshuggas varpå kroppen styckades upp i olika delar som därpå placerades på stora hjul som sattes upp horisontellt på pålar, som avskräckande exempel. En person som fick genomgå den här avrättningen var till exempel Gustav III:s mördare, Anckarström. Metoden användes ända in på 1820-talet men avskaffades 1841.
Spetsning på påle
Spetsning på påle gick ut på att skära ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter förbrytaren träddes upp – levande - på en påle som kom ut uppe vid näsan. Därefter sattes pålen ut till allmän beskådan, helst vid en livligt trafikerad väg - andra till varnagel. Den här metoden användes ofta på snapphanarna som härjade i Skåne under Karl XI:s tid på 1670-talet.
Skarprättare, bödel, mästerman, stupagreve
Bödeln hade, tillsammans med rackaren det mest avskydda jobbet i samhället, i alla fall var det så längre tillbaka. Ofta var bödeln själv en dödsdömd som fick behålla livet om han tog på sig att bli bödel. Det var nämligen svårt att hitta någon frivillig till det här jobbet. För att de inte skulle rymma brännmärktes de i pannan – eller så skars öronen av. Då kunde man lätt se att det var en rymling. Även hans fru och barn brukade vara utstötta ur samhället, och folk gick hellre stora omvägar än att gå förbi hans hus. Från och med år 1699 blev det dock förbjudet att anställa tidigare brottslingar till bödelyrket, och man försökte på det viset att höja yrkets anseende.
I yrket ingick förutom avrättningar även stympningar och spöstraff. Lönen var fast och enligt 1736 års bödeltaxa fick han 5 daler för en halshuggning eller "tungans avskärande", medan öronens avskärande gav 2 daler. För både halshuggning och brännande på bål utbetalades 10 daler. Kåk- och hudstrykning 3 daler, och så vidare.
Före en avrättning var det "skick och bruk" att både den dödsdömde och bödeln tog sig ett rejält brännvinsrus. Ofta kom därför den dömde raglande till avrättningen – och bödeln kunde också vara så pass onykter att han fick hugga flera gånger för att klara av jobbet. Ett välkänt sådant fall är när Konrad Tektor avrättades på Gotland 1876. Enligt 1686 års kyrkolag var det upp till prästerna att se till att den dömde inte fått FÖR mycket alkohol i sig utan han måste vara så pass nykter att han kunde "bereda sin själ inför slutet". Sveriges sist...