Romarriket

24 röster
42256 visningar
uppladdat: 2006-11-15
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Inledning
1.2 Frågeställningar
1.3 Metod

2. Undersökning

2.1 Legenden om Roms ursprung
2.2 Befolkningen av Rom
2.3 Rom som Monarki
2.4 Det Romerskrepublikanska systemet
2.4.1 Tribuner
2.5 Den Tidiga republiken (509-367 f.kr)
2.5.1 Den politiska maktkampen
2.6 Mellersta republiken (366 – 133 f.kr) 2.7 Den sena republiken (133 – 31 f.kr.
2.7.1 Tiberius Gracchus och jordreformen

2.7.2 Generalernas makt i en söderfallande republik
2.7.3 Julius Ceasar och triumviratet
2.8 Republikens slut och Kejsarens tillkomst
2.9 Kejsartiden (från 31 f. Kr – 476e. Kr)
2.10 Det kejserliga styret
2.10.1 Augustus reformer och kejsartyrets grund
2.10.2 Hadrianus reformer
2.10.3 Diocletianus reformer
2.11 Konstantin den store och kristendomen
2.12 Västroms fall
2.12.1 Orsaken till Roms bräcklighet

3 Diskussion och slutsatser




1. Inledning
Jag har som ett led i mina studier I kursen Historia A fått uppgiften att skriva ett fördjupningsarbete inom valfritt ämne med villkoret att det skall utspela sig inom perioden för mänsklig historieskrivnings början fram till slutet av medeltiden. Jag har som ämne till min uppsats valt Romarriket, detta för att mitt intresse för det Romerska riket är mycket stort samtidigt som jag anser perioden för Romarrikets uppgång och fall vara en mycket viktig period inom mänsklighetens historia som har fått efterklang än i våra dagar.
För att specificera mig inom mitt valda ämne, valde jag att skriva romarrikets historia från grundandet av Rom fram till västroms undergång med en politisk synvinkel. Jag har valt att visa hur ett imperium byggs upp från grunden med maktkamper, intriger, skifte från monarki till republik till kejsarstyre. Jag har redogjort för vilka reformer som genomfördes och vad de kom att innebära för imperiet. Jag inte valt att skriva om det militära systemet och inte heller redogjort i detalj för de stora segrar som vunnits i romarrikets 1000 åriga historia även om dessa spelat stor roll för imperiet i övrigt. Anledningen till detta är att granska alla de militära segrarna och den militära administrationen i detalj skulle kräva ett så omfattande arbete att det skulle sträcka sig långt utöver massan av nedanstående. Slutligen önskar jag betraktaren av detta verk en trevlig läsning.

1.2 Frågeställningar
 Vad var det Romerska riket?
• Hur uppkom och utvecklades Rom?
• Hur utvecklades Romarriket politiskt och styresmässigt?
• Varför föll Romarriket sönder?

1.3 Metod
Jag har valt att till största del inhämta min kunskap från litterära verk då jag anser att de till skillnad från sidor på Internet genomgår en betydligt större granskning i sin saklighet och faktariktighet. Internetsidor kan även ändras eller försvinna vilket således sänker dess status som källa.
Jag har även försökt att hitta verk publicerade i olika tidsperioder för att kunna täcka in nya upptäckter som kan ha förekommit sen de äldre verken skrivits.

2. Undersökning
Ett stort imperiums uppgång och fall har alltid fascinerat oss människor eftersom vi alla kan koppla en sådan historia till vår tid. Av alla dessa imperier finns det inget som tilltalar oss så mycket som det Romerska imperiet. Detta för att det Romerska folket är det som vi har lättast att förstå eftersom deras lämningar inte bara är döda ruiner och lerkrukor i museimontrar utan ett otroligt rikt kulturarv som än idag speglar vårt samhälle.
För att förstå hur detta imperium uppkom och styrdes ska jag först gå in på hur den Romerska ”ledstjärnan”, nämligen Rom bildades.

2.1 Legenden om Roms ursprung
Efter att Romarriket hade vunnit över ärkefienden Karthago i slutet av 200 talet f Kr skulle Rom ikläda sig rollen som storsinta härskare med respektabla anor. Det föreföll då ganska självklart att lärda män som Fabius Pictor tillsammans med dennes efterföljande började söka efter Roms historia. Denna uppgift visade sig vara relativt svår då det enda material de hade att förlita sig till var förteckningar av stadens styresmän och en stor skara av religiösa seder, myter och sägner. Av allt detta skapade de en officiell ”historia” som för samtiden kom att bli erkänd även om den idag endast skulle betraktas som en saga.
Historien om grundandet av staden baserades till stor del på två olika sägner: Berättelsen om det trojanska kriget ur den grekiska mytologin och den Romerska legenden om Romulus och Remus. Genom att kombinera dessa två skapade historikerna en mycket trovärdig bild av hur Rom hade grundlagts.
Nyckelrollen i den sammanlagda versionen hade Eneas, son till gudinnan Venus som med man vid namn Anchises satt honom till världen. Eneas var enligt sägnen gift med Kreusa, dotter till den trojanska kungen Primos.
Under plundringen av Troja ca år 1100 f Kr dödades Kreusa och hennes ande ska ha uppmanat Eneas och deras son Ascanius/iulus att fly.
Efter att ha seglat längs den grekiska kusten, landstigit på kreta och fortsatt sin färd mot Italien led de skeppsbrott och drev i land på Afrikas norra kust. Där ska Eneas enligt sägnen ha träffat drottning Dido som vid tillfället precis hade grundat staden Karthago. Efter en kortare vistelse förälskar de sig emellertid i varandra vilket dock ej behagar gudarna. Dessa skall ha tvingat Eneas att lämna Dido som i sin förtvivlan bränner sig själv på bål. Denna händelse skall enligt samtida historiker ha varit startpunkten till den oöverstigliga klyftan mellan Karthago och Rom.
Eneas skall nu ha styrt mot sitt ursprungliga mål, Italien där han sedan landsteg en kort tid därefter. I Italien regerar vid tidpunkten ett stort antal kungar i små mindre fraktioner.
I det område som Eneas landstiger regerar vid tillfället Kung Latinus vars dotter är bortlovad till Turnus en prins i en grannstam. När ett orakel siar om att det är gudarnas vilja att Latinus dotter Lavinia ska gifta sig med en främling inser han snabbt att denna måste vara Eneas. Som precis landstigit. Han lovar därför bort Lavinia till Eneas och i den efterföljande konflikten dödas Turnus.
För att hedra sin nyvunna hustru grundar Eneas en stad som bär hennes namn, alltså Lavinia. Eneas son, Ascanius/iulus som följt med från Troja grundade i sin tur en egen stad med namnet Alba longa.
Över Alba Longa regerar Eneas ättlingar i elva generationer Fram till dess att en man vid namn Numitor fick makten. Numitors bror Amulius var mycket avundsjuk på sin broder och störtade därför Numitor från tronen. För att ingen rättmätig arvtagare skulle födas skickade han sin störtade broders dotter Rhea Silva till ett liv i celibat som Versalisk jungfru .
Detta celibat höll hon i fyra år innan hon enligt sägnen ska ha blivit våldtagen av guden Mars när hon hämtade vatten i en helig lund. De tvillingpojkar som våldtäkten resulterade i störtade sedan Amulius och återinförde sin morfar (Numitor) som regent. Bröderna hade dock inte lust att stanna som undersåtar i Alba Longa, utan begav sig ut för att grunda en egen stad att regera över. Då en tvist uppstår när bröderna inte kunde komma överens om platsen för sin nya stad dödar Romulus sin broder och grundar staden Rom på höjden Palatium nära floden Tiberns mynning år 753 f.kr.

2.2 Befolkningen av Rom
För att befolka sin stad lät Romulus ställa undersåtar i ett närliggande pass och erbjöd medborgarskap till alla främlingar, flyktingar och förbrytare som vandrade igenom passet. Det medföljande problemet med denna befolkningsstrategi var att större delen av Roms befolkning kom att utgöras av män som försörjde sig på att plundra och röva i brist på andra sysselsättningar. Männen i Rom föraktades därför av alla de bofasta i området och ingen ville lova bort sina döttrar dit. Dock hade även Romulus en plan för att få en kvinnlig befolkning till staden. Han ställde till med fest och bjöd in alla närliggande byar till festligheterna, Vilka gärna tog tillfället i akt för att få se på den nya staden. Bland de som närvarade var hela det sabinska folket.
Mitt under festligheterna sände Romulus in en skara av beväpnade män som kidnappade de sabinska kvinnorna vilka sedan tvångsförlovades med männen i staden. Krig bröt ut emellan Rom och det Sabinska folken, men fred slöts snabbt när de bortlovade kvinnorna kastade sig in emellan de kämpande. Sabiner och Romare bestämde sig sedan denna händelse för att befolka staden tillsammans.

2.3 Rom som Monarki
När Palatium var befolkat ansåg Romulus att Roms gränser behövde utvidgas. Han lät därför erövra de två närliggande kullarna Avtinus och Capitolium som båda befästes. Sedan lät han säkra den västra sidan av Tibern med hårt motstånd från de etruskiska folken.
När Romulus slutligen dog av ålder skall hans ande ha uppenbarat sig för en av sina anhängare med orden: ”Gå, och säg Romarna att det är himlens vilja att Rom skall bli världens huvudstad. Låt dem utbilda sig till soldater. Låt dem veta, och låt dem lära sina barn, att ingen makt på jorden kan stå emot Romerska vapen” .
Romulus efterträddes av en man och var den vid namn Numa Pompilus. Denne var betydligt fredligare än sin föregångare och lät dela upp det vunna territoriet från Romulus tid bland medborgarna i staden.
Vid sin död efterträddes Numa av Tullus Hortilius, en vildsint och äregirig man som i början av sitt styre lät erövra Roms moderstad, Nämligen Alba Longe. Detta skedde på ett - om än förut beprövat - exceptionellt sätt. För att minska förlusterna på båda sidor, lät Kungarna ej sina härar drabba samman utan plockade ut tre av sina bästa krigare som fick strida. Segrare ur denna sexmannastrid gick Rom och Tullus Hortilius lät efter triumfen tvångsförflytta hela Alba longas befolkning till Rom. Detta medförde att Roms befolkning fördubblades.
Under nästa kungs styre, Ancus, erövrades fler latinska städer och fler människor förflyttades till Rom. För att ge plats åt dem byggdes staden ut och flera fästen stärktes. Under Ancus tid som regent byggdes också en bro över Tibern som kom att spela stor roll vid framtida handelskontakter.
Nästa regent, Tarquinius, var av etruskisk börd och kom till makten 616 f.kr, ett år som har kunnat fastställas genom fyndigheter i de äldsta funna lämningarna i Rom daterade till samma år.
Hur Tarquinius besteg tronen är dolt i dunkel men en teori är att etruskerna erövrade Rom någon gång under Ancus styre. Det som säger emot detta är att ingen dokumentation av en erövring av Rom existerar. Den nya kungen var trots all mystik en mycket stark ledare och staden blomstrade under hans styre. Dräneringssystem och kloaker byggdes och etruskiska uppfinningar som konstruerandet av valvbågen infördes och byggdes under denna regents period. Bebyggelsen i Rom ändrade skepnad genom att de äldre lerhusen fick lämna plats för stadiga hus med tegeltak.
Stora landvinningar gjordes då Tarquinius kämpade mot sabinerna och successivt tvingade de flesta latinska städerna under Romersk kontroll. För att visa Roms makt lät han också påbörja byggnaden av ett tempel tillägnat guden Jupiter på kullen Capitolium.
Den näst sista Romerska kungen under antik tid, Servius Tullius, stärkte banden emellan Rom och de latinska städerna genom att uppföra ett tempel tillägnat Diana. Hans viktigaste verk som kung var dock konstruerandet av den åtta kilometer långa försvarsmur runt staden. Han genomförde även reformer som förvandlade Rom till en militärstat.
Den siste Kungen Tarquinius Superbus var beryktad för sin hänsynslöshet. Han tog makten efter att ha mördat sin svärfar Servius och startade ett starkt förtryck mot de latinska städerna. Detta ogillades även i Rom och han var tvungen att konstant ha ett starkt livgarde runt sig. Kulmen av kungahusets impopularitet nåddes då kungens son Sextus brutalt våldtog en rik adelsmans hustru. Innan hon tog sitt eget liv skall hon ha uppmanat sin man Tarquinius Collatinus att ta hämnd. Detta gjorde han när han tillsammans med Lucius Brutus störtade kungen varefter Lucius Brutus införde republik år 509 f.kr.

2.4 Det Romerskrepublikanska systemet
Det nya system som nu infördes bestod av en styrande regering (senaten) som hade två överhuvuden (konsulerna). Under Senaten och Konsulerna fanns fyra typer av ämbeten med varierande betydelse (Praetorer, Censorer, Ediler och Kvestorer), Utanför det reguljära systemet fanns även en rad ämbeten med militär och rättslig funktion (Tribunerna)
Senaten hade bildats redan under den första kungen Romulus tid men hade inte förrän vid republikens införande fått något mer än rådgivande makt. Under inledningen av det republikanska styret sammansattes senaten först av de 300 främsta patricierna och Equites för sedan komma att innefatta både patricier och plebejer.

Konsul var det högsta ämbetet inom senaten och var även det ämbete som fick ta över kungens militära och civila funktioner efter republikens införande. De två konsulerna valdes av folket och hade en ämbetstid på ett år. För att inte något maktmissbruk skulle uppkomma kunde den ena konsuln lägga in sitt veto mot den andres beslut och tvärt om, vilket gjorde att alla beslut var tvungna att fattas i samförstånd emellan de två konsulerna.
Under krigstid kunde makten övergå till en Konsul som då blev diktator med begränsad ämbetstid och en speciell uppgift att utföra under ämbetstiden. Då uppgiften utförts upphörde konsulns diktatorsstatus.
Detta system utnyttjades för första gången år 501 f.kr då konsuln Titus Lacius fick bekläda sig rollen som diktator under en orolig tid då tio latinska folk hade sammansvurit sig i ett krig emot Rom. Resultatet av att utse en diktator var mycket effektivt. Rom stod enat och beredd att lyda minsta order, vilka nu kunde delas ut mycket fort. Sabinerna, som Romarna låg i krig med redan innan den latinska sammansvärjningen begärde fred då de trodde att införandet av en diktator var deras fel.

Ämbetet Praetor praetor urbanum infördes år 366 f.kr. och övertog ansvaret för Roms rättsväsen från Konsulerna. Utöver detta kunde en Praetor vara militärbefälhavare och framlägga lagförslag. I takt med Roms expansion utökades antalet Praetorer till två för att sedan utökas ytterligare till att bli fyra år 227 f.kr.

Censor, ett ämbete som infördes i mitten av 300 talet f.kr. som övertog folkbokföringsuppgifterna en uppgift som konsulerna tidigare ansvarat för. Konsulerna. Censorerna hade relativt stor makt då de kunde frånta konsulerna sitt ämbete om bevis fanns för att de handlat mot den allmänna moralen.

Edil var ursprungligen ett lågt ämbete som valdes av plebejerna men när patricierna 367 f.kr utnämnde ytterligare två fick de större betydelse. Edilernas funktioner var flertaliga: De var ansvariga för religiösa ärenden i utlandet, för vägunderhållet och trafikregleringen, för stadens vattenförsörjning och för upprätthållandet av ordningen i staden.

Kvestorer utsågs till en början av konsulerna för att assistera dem i ekonomiska frågor samt fungera som ett stöd för de andra ämbetena. I takt med att imperiet växte utökades antalet från ursprungliga två till 20 för att senare under Julius Ceasars ledning bli 40.

2.4.1 Tribuner
Denna kategori stod utanför det reguljära regeringssystemet och bestod av olika typer ämbeten med varierande rang. De tre mest utmärkande ämbetena var: Militärtribunerna, Konsulärtribunerna och Folktribunerna.
Militärtribunerna var höga officerare inom militären och stod som rådgivare till legaten, som kunde vara t.ex. guvernören i den provins där armén var stationerad, alltså legionernas överbefälhavare.
Konsulärtribunerna var en militär post som vid vissa tillfällen fick tjänstgöra i konsulernas ställe.
Folktribunerna infördes som ett resultat av kompromissen som följde efter att Plebejerna vägrade strida för senaten (se 2.5.1). Folktribunernas uppgift var att försvara Plebejernas intressen samt stödja dem i rättsliga processer och lägga fram lagförslag. De hade även vetorätt emot beslut i senaten som skulle missgynna plebejerna.

2.5 Den Tidiga republiken (509-367 f.kr)
Det tidiga republikanska systemet utformades för att den nyvunna friheten absolut inte skulle kunna störas. Detta visas genom att alla ämbeten var underordnad något annat.
T.ex. konsulerna kunde fråntas sin ställning av censorerna. Det visas också i det ohyggliga förakt mot kungahusets namn som den första konsuln Tarquinius Collatinus fick erfara. Han blev nämligen förvisad från staden med orsaken av att han bar ett kungligt namn som ansågs vara ett hinder för friheten. Den tidiga Republiken karakteriseras också av den politiska maktkamp som pågick mellan patricier och plebejer.

2.5.1 Den politiska maktkampen
Uppkomsten av denna kamp berodde främst på Skuldslavar. Skuldslavar var oftast djupt skuldsatta plebejer som enligt en regel blev träl hos borgenären för att betala av sin skuld.
Stort missnöje förkom i den undre samhällsklassen och plebejerna klagade över att de trots att det var de som kämpade för rikets frihet i armén, blev de förtryckta och fängslade i sin egen hemstad. De var friare i krig än i fred och säkrare som krigsfångar hos fienderna än som medborgare i Rom.
Kulmen av Plebejernas missnöje mot Patricierna och Senaten kom att uppdagas då en mans olyckliga öde uppdagades, då han i ett avsmakligt tillstånd uppenbarade sig i stadens centralpunkt (Forum Romanum). Förbipasserande människor kände - trots hans eländiga tillstånd - igen honom. Han hade inte bara varit en Centurion utan även en av de främsta i det romerska riket. En stor folkmassa skall ha samlats kring honom kring honom då han berättade att medan han medverkat i kriget mot sabinerna hade hans gård skövlats och bränts ned. Boskapen hade blivit stulna och säden bränd. När staten sedan krävde Plebejerna på krigskatt hade han skuldsatt sig. När skulden sedan ökade och han inte kunde betala hade Borgenären gjort honom till slav.
Mannens berättelse fick plebejerna att vredgas mot det förtryck Patricierna hade utövat på denna man. Senaten kallades snabbt samman och en överenskommelse med plebejerna fanns snabbt innan de han revoltera, ty krig låg för dörren och utan soldater till sina legioner var Rom förlorat.
Överenskommelsen utformades så att om plebejerna anmälde sig till krigstjänst skulle Senatens beslut som klargjordes i ett edikt börja gälla. Ediktet som uttalades av konsuln Servilus löd: Ingen fick hålla en medborgare i bojor så att han inte skulle kunna ansluta sig till konsulernas mobilisering. Ingen fick heller tillägna sig en soldats egendom när han låg i krig; inte heller kvarhålla hans barn och barnbarn.
Med denna försäkring grep plebejerna till vapen mot det annalkande sabinska hotet och vann i tre stora slag.
När kriget var över och senaten skulle infria löftet att alla soldater som var skuldslavar skulle släppas backade den andre konsuln Appius och la in sitt veto mot Servilius löften. Följden blev att soldaterna rasade och trotsade den ed de lagt vid mobiliseringen av armen och marscherade till ”Det heliga berget” där de bosatte sig. Senaten var under tidpunkten mycket pressad. Revolt förestod och två ytterligare krig annalkande sig och utan sina legioner skulle staden vara försvarslös. Förhandlingar började genast upptas med de emigrerande plebejerna som framförde två ovillkorliga krav. Det första var att Plebejerna skulle få sina egna ämbetsmän (folktribunerna) som skulle skydda plebejerna mot konsulatets åtgärder. Denna post skulle heller inte besittas av en Patric. Det andra och mer svåracceptabla kravet bestod av att en av konsulerna skulle vara plebej. Båda kraven accepterade emellertid då fiendens här marscherade mot Rom. Då krisen med Plebejerna löst sig segrade Rom i ytterligare två slag och den inre splittring som förut funnits var nu i stort sett sluten.

2.6 Mellersta republiken (366 – 133 f.kr)
Den mellersta republiken karakteriseras av en stor militär expansion och den minskande klyftan mellan patricier och plebejer. En ytterligare utmärkande sak var de tre såkallade puniska krigen som Rom förde mot Karthago då västra delen av Medelhavet erövrades. I de nya provinser som bildades anförtroddes styret till en Praetor som styrde provinsen under ett år.
I och med att Grekland ”erövrades” påverkades också Romersk konst och vetenskap mycket under denna tid. Det kulturella idealet hamnade i konflikt då de grekiska filosofernas tänkande äntrade riket och konflikter mellan de konservativa och de nytänkandeuppstod.

2.7 Den sena republiken (133 – 31 f.kr.
Den sena republiken var en tid av socialt missnöje och ett turbulent maktstyre.
Klyftorna i Rom blev allt större, emellan den rikare och fattigare befolkningen då invandringen till staden ökade som ett resultat av de puniska krigen. Nya sociala grupperingar började framträda och klyftan emellan patricier och plebejer eliminerades. En medelklass växte fram och i staden började majoriteten av befolkningen utgöras av fattiga som nästan svartsjukt bevakade de rättigheter de fått som medborgare i Romarriket. Det stora problem som dessa ansvarade för utgjordes i att de i hög grad parasiterade på staten.

2.7.1 Tiberius Gracchus och jordreformen
År 133 f.kr. tillträdde Tiberus Gracchus som en av folktribunerna. Han ansåg sig inneha lösningen på Roms sociala problem och kämpade också mycket bestämt för att få igenom sin idé. Uppslaget till idén hade Tiberius fått under en resa i landet då han tagit mycket starkt intryck av landsbygdens avfolkning och ansåg att lösningen på Roms problem var att flytta ut de Romare som inte ägde någon jord på landsbygden.
Rent teoretiskt var detta förslag möjligt eftersom den stora mark som staden ansvarade över arrenderades ut per år och eftersom de arrenderande ofta själva var stora jordägare, gjorde detta de övergick den gräns över hur mycket land varje man fick inneha (250 tunnland). Därför vore Tiberus Gracchus reform att följa lagen.
Trots att mycket land skulle bli över om lagarna följdes restes en kraftig opposition mot reformen. Detta motstånd forcerade Gracchus då han tvingade igenom beslutet och sammansatte en jordkommission som delade upp den överblivna marken i enheter om 15 tunnland per enhet. Frågan ställdes på sin spets när Gracchus tillkännagav att han tänkte vara folktribun ytterligare en period. Gatustrider utbröt, den värsta av dem utspelade sig på Forum Romanum där 300 personer dog däribland Gracchus själv.
Efter Tiberius tillträdde dennes släkting, Gajus Gracchus på tribunposten. Gajus började genast arbeta för att stärka medelklassen och ta allt mer makt från senaten. Detta gjorde han genom att ta kontroll över stadens spannmålslager och dagligen anordna utdelningar till folket. Han fördelade även ut lukrativa skattekontrakt till den rikare mellanklassen. När senaten insåg Gajus mål, utmålade de honom som en motståndsman till folket och förbannade demokratin. Gajus mördades snarast tillsammans med 3000 andra demokrater.
Gajus död 121 f.kr markerade slutet på folktribunernas makt.

2.7.2 Generalernas makt i en söderfallande republik
Efter folktribunernas upphörande makt framträdde under 100 talet f.kr en ny kraft, generalernas makt.
Denna nya makt startade i och med Gajus Marius påtvingande sig posten som general för de afrikanska legionerna. Innan han begav sig av vidtog han den helt revolutionerande åtgärden att inte rekrytera sina soldater från bönderna med medlemskap, utan från den fattiga statsbefolkningen som ej ännu hade medlemskap. Resultatet blev att armen, istället för att bestå män som var ivriga att få återvända hem, kom att bestå män som var beredda att göra en längre krigstjänst i utbyte mot jord efter fulländad tjänst. På detta sätt skapades en krigande veteran-armé som var totalt lojal mot sin ledare eftersom han var soldaternas garanti för en trygg framtid.
Med sin nybildade armé vann Marius många stora slag i Afrika och kom tillbaka till Rom som hjälte för att väljas som konsul för sjätte gången. Kampen mellan senaten och demokraterna blossade än en gång upp och Marius tvingades pga. av sina naturliga bindningar till demokraterna ge sig av från Rom. Under samma tid rasade de italiska städerna för att få medborgarskap i det romerska riket. I det inbördeskrig som bröt ut utmärkte sig två generaler: Marius och den senatsstödjande Sulla. Då kriget var över återstod hatet mellan senaten och demokraterna och kom att förvärras då Sulla fördrev Marius från Rom. Marius återvände emellertid och tog åter ledande ställning i staden. Under tiden som följde mördades i princip alla konservativa ledamöter i senaten och Sulla fördrevs. Dessvärre dog Marius just när han återtagit makten, Sullas hämnd för förvisningen, och för mordet på senaten var nära. År 83 f.kr återtog Sulla staden och utförde ohyggliga politiska mord på demokraterna. Tusentals dödades och deras egendomar tilldelas Sullas män. Sulla gjorde sig sedan till diktator på livstid för att snabbt avgå då han återställt senatens överhöghet och gett dem resurserna för att upprätthålla deras makt.

2.7.3 Julius Ceasar och triumviratet
Under Sullas befäl vid övertagandet av Rom fanns två framstående generaler vid namn Pompejus och Crassus. De fick beträda posterna som konsuler efter Sullas avgång och var de som år 60 f.kr kom överens att lansera Julius Ceasar som konsul under en period för att skapa det maktblock som kom att kallas det första triumviratet. De två konsulerna gav sedan Ceasar kontroll över arméerna i Gallien efter mycket begär från Ceasars sida eftersom Ceasar ansåg sig behöva stora militära framgångar för att öka sin poliska makt och sin popularitet hos folket. Under de åtta kommande åren vann Ceasar stora segrar mot gallerna och hans popularitet växte stadigt. Alliansen mellan de tre männen börjar splittras då Pompejus ser på Ceasars framgångar med stigande svartsjuka och brister när Crassus dör i strid och Pompejus därefter får diktatoriska befogenheter.
Med sin nyvunna makt börjar Pompejus öppet motarbeta Ceasar och kulmen nås då Ceasars guvernörspost ska ersättas med ett konsulat som han ska överta om tio månader.
Ceasar blir mycket bekymrad då han får beskedet om detta, ty han måste då överge sina legioner till Pompejus och skulle då bli försvarslös.
Istället för att lämna över sina arméer till Rom bestämmer sig Julius Cesar för att leda dem mot Rom för att ta makten. När han skall korsa provinsgränsen vid floden Rubicon grips han av tvivel. Efter en överläggning med sig själv uttalar han det berömda citatet: ”tärningen är kastad” (Julius Ceasar) och korsar gränsen med sina trupper.
Eftersom Pompejus mot det annalkande hotet, flytt till grekland möter Ceasar inget större motstånd i Italien och tar sig till makten redan efter två månader. Då Rom är underkuvat sänder han Ceasar sin arme till grekland där han besegrar Pompejus efter ett gigantiskt slag vid Pharsalos.
Efter segern mot Pompejus tillsätter Ceasar sig som diktator på livstid och genomför omfattande reformer. En grupp av senatorer, som ogillar den nya utvecklingen och anser att Ceasar visar tecken på storhetsvansinne sammansvärjer sig emot honom och knivhugger Ceasar till döds den 15 mars 44.f.Kr.

2.8 Republikens slut och Kejsarens tillkomst
Som arvtagare till makten stod nu: Ceasars general Antonius, Rytterianföraren Lepidus och Ceasars adoptivson Octavius senare Augustus som hade fått ärva Ceasars namn och tillgångar. Dessa tre valdes år 43f.Kr till en kommission (det andra triumviratet) vars uppgift var att hämnas Ceasars död och återställa ordningen i imperiet. Trots konflikter emellan de tre parterna lyckade de utföra sin uppgift och Ceasarmördarna mötte sitt öde år 42 f.kr. När de skulle ta tag i imperiet började Octavius genom sin manipulativa förmåga förbereda för sitt övertagande. Han lyckades tvinga Lepidus ut från offentligheten och övertygade sedan senaten att frånta Antonius all hans makt.
Då Antonius förstod vad som var på väg att hända flydde han till Egypten där hans älskarinna Kleopatra var härskarinna. Octavius gav sig emellertid inte med att fördriva sin konkurrent utan krossade också den Egyptiska flottan och tvingade Egypten, den sista av de hellenistiska stormakterna till underkuvelse.
Antonius tog efter förlusten snabbt sitt liv tillsammans med Kleopatra och Octavius stod därmed som ensam härskare över det Romerska imperiet.

2.9 Kejsartiden (från 31 f. Kr – 476e. Kr)
Romariket kom att ha många kejsare som alla styrde imperiet på sitt eget sätt. De första kejsarna hyste mycket stor respekt för senaten även om den totala makten låg hos dem. Under den senare delen av kejsartiden fick senaten avsevärt mindre makt och fick enbart en rådgivande funktion. Däremot upplöstes den aldrig. Romarna var i grund och botten ett mycket konservativt folk och kejsarna fruktade att ett avvecklande av en 500 år gammal politisk tradition skulle uppfattas som ett skifte till den så hatade monarkin. På dessa grunder fick senaten vara kvar.
Den kejserliga posten gick till en början i arv men då flera kejsare i rad saknade tronarvinge utformades ett system som bestod i att senaten tillsammans med kejsaren utsåg en värdig man som kejsaren sen adopterade som arvinge.
Den militära expansionen som existerade under den kejserliga tiden var inte alls så omfattande som den under senrepubliken och riket blev som störst under Trajanus styre år 117 då det omfattade ca 1000 kvadratkilometer. Den militära energin satsades under kejsartiden istället på att befästa gränserna och skydda dem mot eventuella angrepp

2.10 Det kejserliga styret
Under den inledande delen av kejsartiden styrdes imperiet på den grund som Augustus la upp vid kejsartidens införande (2.10.1) för att sedan under Hadrianus styre övergå till ett system som särade på de civila och militära funktionerna i riket (2.10. 2). Under imperiets sista del iförde kejsaren Diocletianus ett revolutionerande regeringssystem för att komma tillrätta med de ekonomiska, militära politiska problem som då rådde (2. 10. 3).

2.10.1 Augustus reformer och kejsartyrets grund
Romerska riket var vid Kejsarstyrets införande krigshärjat och på gränsen till anarki efter alla inbördeskrig och politiska maktkamper som det utstått. Trots detta lyckade Octavius (som tog namnet Augustus) genomföra reformer för hur provinserna skulle styras. För att förhindra maktmissbruk avskaffades i princip alla rättigheter som de skattindrivande ämbetena hade haft och ersattes med ämbetsmän från finansväsendet som stod ansvariga direkt inför kejsaren. För att skapa en rättvis taxering utfördes omfattande kartläggningar av provinsernas befolkning, en så kallad skattskrivning.
Augustus styrde imperiet med senaten vid sin sida och hyste mycket stor respekt för den i staden djupt rotade republiken. Han utsåg därför ett råd av de främsta senatorerna som han kunde diskutera frågor med innan de gick till senaten. För att riket skulle fungera införde Augustus även en civil ämbetsmannakår som bestod av två grupper. Dessa grupper var: Finansväsendet som såg över imperiets utgifter, skatteintäkter m.m. och tjänstemännen som ofta började sin karriär med militär tjänstgöring för att sedan befordras till civila ämbeten som såg över många av de statsangelägenheter som Augustus annars hade fått ansvara över personligen. De främsta av dessa hade möjlighet att bli upptagen i det Praetorianska gardet som var Augustus personliga livgarde.
Det militära administrationen förändrades inte i och med Kejsarens införande med undantaget att äran för legionernas vinster som tidigare hade gått till anföraren för den vinnande legionen (denne hade ofta ett politiskt ämbete) gick till istället till kejsaren.

2.10.2 Hadrianus reformer
Hadrianus tog över kejsartiteln efter den trettonde kejsaren Trajunus då Romerska imperiet hade blivit som störst. Hadrianus var känd som en man som värnade om imperiet som helhet. Han ansåg att en man som skulle styra ett rike måste vara bekant med dess omgivningar. Detta visade sig genom att han under sin 21 år långa tid vid makten tillbringade 13 utanför Rom.
Hadrianus prestationer under sitt styre var flertaliga varav de mest avsevärda ingick systematiseringen av styrelsesättet då regeringsmaskinen delades upp i två delar, En civil och en militär.
Det blev då för första gången möjligt att nå en högre politisk post utan att ha tjänstgjort inom armén. En annan mycket betydande omstrukturering var införandet av en lagsamling som kom att gälla för rättskipning i hela imperiet. Detta gjorde imperiet mer enhetligt och de förut informella statsråden fick nu utökad makt då de kunde fatta beslut i formella frågor vid händelse av kejsarens frånvarande.

2.10.3 Diocletianus reformer
Diocletianus valdes till kejsare av det praetoriska gardet år 284 e.kr. Eftersom han inte var Adlig utan härstammade från en fattig familj grundades utnämnandet till kejsare endast på hans otroliga politiska förmåga, vilken han visade prov på då han tog sig an de tre kritiska problem som imperiet hade vid denna tidpunkt: den ekonomiska krisen, behovet av en omstrukturering inom armen och förnyandet av imperiets föråldrade förvaltning.
Imperiets ekonomiska läge var vid Diocletianus tillträdde som kejsare mycket kritiskt på grund av barbarernas invasion från norr och de enorma armékostnader som följde efter denna Detta tillsammans med avfolkning, underproduktion och de styrande männens oförmåga att hantera ekonomi bidrog till en katastrofal inflationsspiral som till slut fick priserna att öka med som mest 1000 %. För att lösa detta påträngande problem lanserade Diocletianus en ny valuta. Åtgärden fick dock, Tvärt emot önskad effekt, att priserna ökade snabbare än någonsin i stället för att stabiliseras som avsikten med den nya valutan var. Penningekonomin var nu i påtaglig fara vilket visade sig tydligt när folk började betala in sina skatter med materiella medel. Drastiska åtgärder var nödvändiga, och Diocletianus införde därför ett maximalt pris för en mängd råvaror, samt maximilöner för olika arbeten. Dessa regler gällde i hela imperiet och överträdelser bestraffades med döden.
Nästa steg, för att få ordning på ekonomin togs när han beskattade provinserna i hänsyn till deras storlek och uppodlad areal. Han begärde även att de styrande ämbetsmännen i provinserna skulle uppskatta hur mycket kostnader armen och liknande institutioner skulle komma att ha. På så sätt kunde man räkna ut hur mycket taxeringen skulle ge och vilka ändringar i denna som skulle kunna behövas. På detta sätt utformades den första årsbudgeten.
För att öka sysselsättningen i riket som totalt hade fallerat, stadgades även lagar som tvingade befolkningen att utföra de yrken de var utbildade till. För att ytterligare stabilisera ekonomin tvingades snart också sönerna att ägna sig åt sin fars yrke. Efter alla dessa hårda reformer kunde Romarriket gå in i 300- talet med relativt välstånd.
Samtidigt som reformerna för ekonomin antogs började Diocletianus se över arméns problem. Problemen hade visat sig tydligt under barbarernas plundringståg under 200 talet och bestod i att armén var omodern och inte längre anpassad för att lösa det ökande hotet från barbarerna i gränsområdena. Diocletianus delade därför armén i två olika kategorier: Limitanei och Comitatenses.
Limitanei var namnet på de trupper som vaktade gränsen. Soldater ur denna grupp var bosatta vid en fästning längs gränsen och förväntades att leva sina hela liv på den lilla bit jord som de hade blivit tilldelade. Eftersom soldatens söner måste följa sin fars fotspår uppkom vid fästningarna en stående milis som försvarade sin hembygd och därför även gränsen
Den andra kategorin comitatenses var en mobil fältstyrka som var stationerad på avstånd från gränsen redo att snabbt sättas in om fara annalkades.
Den tredje och viktigaste reformen som Diocletianus genomförde var omstrukturerandet av imperiets hela politiska system. Med sin åsikt om att en man inte kunde styra ett så stort territorium i åtanke, delade han riket i två delar och utsåg Maximus till sin medregent för att styra den västra delen. Diocletianus flyttade sedan till Nicomedia i västra Asien för att regera över det östra romarriket. Efter sju år nominerades två medhjälpare som var underordnade de två ”augustinerna” (Diocletianus och Maximus). De nya medregenterna var Constantinus och Galerius som fick titeln ”Ceasar”. Anledningen till att två underordnade regenter valdes var att de skulle träda i Augustinens plats i händelse av hans död eller avgång. Den nytillträdde skulle i sin tur välja en ny ”Ceasar” åt sig själv o.s.v.
I och med Ceasarnas införande delades imperiet in i fyra regioner som var och en var styrd av en Augustin eller en Ceasar. Regionerna var i sin tur indelade i ett antal dioceses som styrdes av en Praetor. Dioceserna var i sin tur indelade i provinser. Varje provins styrdes av en guvernör som berövades på sin militära makt (detta för att förhindra inbördeskrig). Han ansvarade över sin egen ämbetsmannakår och hade ett råd som var liknande det som fanns under republikens tid. Provinsarméerna styrdes istället för av guvernören av en befälhavare som kallades ”Dux”.
Under Diocletianus tid infördes också fem nya ämbeten som stod direkt ansvariga under en av Augustinerna, Samtidigt som de äldre ämbetena flyttades ut i provinserna. Dessa fem ämbeten var: Hovmarskalken, Finansministern, Kanslern, Palatset upplysningsman och Skattkammarmästaren.
Hovmarskalkens uppgifter var att sköta det kejserliga hushållet medan Finansministern var högste chefen gällande skötseln av imperiets egendomar. Kanslern var chef för de olika departementen som finansväsendet och tjänstemännen. Arbetsuppgifterna för Palatsets upplysningsman varierade mellan att samla in folkbokförningen till att ha en hög post inom rättsystemet. Den sista av ämbetena var skattkammarmästaren som ansvarade för kejsarens personliga förmögenhet. Denna hade också uppgiften att ge ut gåvor i form av kejserliga medel.

2.11 Konstantin den store och kristendomen
Konstantin den store var ättling till Constantinus (en av de två första som tilldelades posten Ceasar). Efter tjänstgöring som Ceasar Under Constantinus övertog Konstantin Augustinposten efter sin fars död. Den unge Konstantin törstade efter makt och stred därför mot sin fars medregent Licinius Augustus i två stora slag som resulterade i ett obestritt ensamstyre. I inledningen av det första av dessa slag skall Konstantin ha sett upp mot solen och sett ett kors framför den. Denna syn fick stor betydelse eftersom Konstantin efter den synen blev kristen och tillät den förut förbjudna religionen i hela riket. Till en början var Konstantin tolerant mot den äldre hedendomen men stängde efter en tid tempel och förbjöd religiösa offer. Konstantin lät sedan göra den grekiska staden Bysans till imperiets huvudstad genom att döpa om den till Konstantinopel vilket förbryllade imperiet ytterligare då en tydlig splittring mellan östromerska och västromerska riket genom detta började uppenbara sig. Rom som var hedniskt, latintalande och rotat i västerns traditioner sjönk betydligt i anseende och status då Konstantinopel, Kristet , Grekisktagande och med starka anor från den mäktiga östern reste sig som den civiliserade världens ledare.

2.12 Västroms fall
Västra Rom hade från mitten av 300- talet blivit utsatt för allt starkare press ifrån de ”barbariska” stammarna från norr. Detta tryck ökade successivt ända till vintern år 406 – 407 då fronten längs Rhen bröt samman och enorma mängder av barbariska stammar började härja i Gallien för att sedan dra sig ner mot Spanien som de övertog under år 409. Året därpå plundrades Rom och västra riket var nu i stort sett i barbarerna händer. År 476 avgick den sista kejsaren Romulus Agustulus då i exil från Rom och splittringen av det bräckliga riket var nu ett faktum.

2.12.1 Orsaken till Roms bräcklighet
Att Västrom slutligen föll efter flera århundraden som militär stormakt berodde på den bräcklighet som rådde i riket. Orsaken till denna kan finnas långt tillbaka i tiden och låg i själva strukturen i den Romerska ekonomin. Redan från början var systemet beroende av slavar som tillhandahöll gratis arbetskraft vilket ökade produktionen och gödde den ekonomiska tillväxten. Olyckligtvis medverkade detta till att behovet av verkliga teknologiska framsteg inte existerade och produktionen inom de centrala delarna av riket var lika med noll. Följden av detta var att riket måste importera de flesta nödvändiga varor och expandera för att erövra nya resurser som arbetskraft (slavar), metaller, livsmedel m.m. När expansionen upphörde och tillgången på billig arbetskraft minskade drastiskt blev bristen på arbetskraft stor för att sedan förvärras av pesten som de arméer som återvände från öster förde med sig.
Det stora ekonomiska underskott som skapades då staten skulle fylla den 600 000 man starka arméns behov blev snart mycket oroväckande och inflationen höjdes chockartat. Med de reformer som då genomfördes för att rädda ekonomin följde också ett folkligt missnöje som senare skulle utvecklas till fientlighet mot den styrande klassen. Enhetligheten bröts sakta ned och armén måste snart rekrytera germaner för att fylla den militära kvoten. Kulmen nås då Konstantin inför Konstantinopel som huvudstad. Rom läggs då i dunkel och får inte längre tillgång till alla de resurser som den östra delen av Rom innehade. I och med denna ekonomiska utfrysning var Västrom dömt till att falla.

3. Diskussion och slutsatser
Efter att ha arbetet med Romarriket har jag insett att likheterna med dagens samhälle är många samtid
Min första frågeställning löd: ”Hur uppkom och utvecklades Rom?” .Som svar på denna fråga såg jag två möjligheter som grundade sig i de övriga historiska kunskaper jag vid tidpunkten innehade. Dessa var att Romerska riket antingen uppkom från en grekisk koloni som frigjorde sig eller från ett italienskt folkslag som började expandera och sedan gav upphov till Romarriket.
Jag fann att min andra hypotes i denna fråga var delvis rätt om ser till vad som utgörs av arkeologiska fynd. De första härstammar nämligen från ca 600 f.kr och tyder på att ett Etruskiskt folkslag grundade staden vilket alltså gör att det jag hade skrivit i min hypotes var korrekt.
Detta säger däremot den historia för stadens grundande som Romerska historieskrivare angav eftersom staden enligt dem skulle ha varit grundar av Romulus år 753 f.kr, (alltså 153 år före de första arkeologiska fynden). Möjligheten finns att denna historia skulle vara sanningsenlig dock måste man även inkludera att den officiella historien är fylld av propaganda. Delvis på grund av den anledningen att den är skriven under en tid då Rom var fyllt av segerrus efter segern mot Karthago och man då ville visa Roms respektabla anor. Ett ytterligare argument mot historians äkthet består i att materialet som den är skriven utifrån till största del utgjordes av religiösa traditioner, myter och förteckningar av stadens styrande män. Det bristfälliga faktaunderlaget gjorde då att historikerna hade fritt svängrum att lägga in propaganda som t.ex. att grundaren var son till guden Mars och hade en mor vars ätt härstammade från Troja. Att påstå att stadens grundade härstammade från det kungliga blod som härskat över den mytomspunna staden Troja samtidigt som grundaren skall ha Gudomligt blod är inte bara djärvt utan nödvändigt för att glorifiera den vid tidpunkten, mäktigaste staden i världen.

Min nästa frågeställning löd: Hur utvecklades riket politiskt och styresmässigt? Till denna fråga var min första tanke att riket till en början styrdes styrdes av en kung av den anledningen att det var det normala styressättet under antiken. Jag visste även att Rom hade en Senat och Kejsare men visste dock inte när denne först trädde till makten.
Jag har nu, efter att jag skrivit detta arbete kommit fram till att jag egentligen visste ganska lite om Roms styressätt. Jag hade visserligen rätt om att Rom till en början var en Monarki men jag hade definitivt ingen som helst kunskap om att Romarriket under större delen av sin storhet styrts som en Republik, vilket förvånade mig.
Vad kan då ha orsakat att republikens inträde i Rom? Jag finner två anledningar till detta. Den första anledningen finner jag vara det demokratiska styrsätt som under 500-talet f.kr. rådde i Grekland. Att ett demokratiskt styresätt tillämpades i ett så närliggande land måste ha medfört att Romarna hade kunskapen om detta system.
Jag anser alltså att roms befolkning hade kunskapen om något sorts demokratiskt system. Således är inte kunskap tillräcklig för att ett helt folk skall vilja ändra styressätt. Av den anledningen anser jag att själva orsaken republikens införande ligger i många års förtryck av befolkningen från kungarnas sida. Även om inget direkt förtryck finns dokumenterat under någon av de sex första kungarna tyder befolkningens kraftiga reaktion då den siste kungens son våldtog en adelsmans hustru på att ett längre förtryck hade pågått och gränsen för kungahusets utnyttjande av befolkningen var nådd. Det enorma hat som fanns mot kungafamiljen visades också i de överdrivna åtgärder som senaten genomförde efter dess maktövertagande, då de förvisade alla som bar kungen släktnamn Tarquinius, däribland en av de drivande när det gällde kungens störtande.
I det Republikanska systemet som utformades efter Monarkins avskaffande kan jag tydligt se rädslan för att en ensam man åter skulle ta makten, genom att alla ämbeten underordnandes varandra. Bara en sådan sak att de två konsulerna hade vetorätt mot den andres beslut visar också på detta. En fråga som man då kan ställa sig är: Var detta system demokratiskt? Jag har kommit fram till att det delvis var det genom att alla som hade medborgarskap fick rösta fram de sittande i senaten. Det faktum att endast de som tillhörde den rikare samhällsklassen patrici kunde bli valda, tyder snarare på att den demokratiska friheten reglerades till de rikas favör. Detta visar sig även i senatens ovilja att införa folktribunerna trots den press som sattes på riket under denna tid. Dock finner jag senatens reaktion vid införandet av folktribunerna som mycket logiskt eftersom deras övertag mot den lägre samhällsklassen då skulle minska och inga reformer som missgynnade plebejerna kunde genomföras.
När folktribunen Tiberius Gracchus ville genomföra sin jordreform för att lösa staden fattigdomsproblem visade senaten åter sitt överklassfavoriserande ansikte och motsatte sig reformen. Varför gjorde då senaten detta? Den självklara förklaringen till detta var att reformen skulle missgynna den rika överklassen alltså dem själva. Fattigdomen som Gracchus ville lösa med denna reform berodde på att landsbygden avfolkades samtidigt som befolkningen i städerna ökade vilket resulterade i att slumoråden i staden började växa till. Detta är samma trend som man kan se i dagens samhälle då människor flyttar från landsbygden till städerna som då får problem att finna bostäder till alla. Även om dagens avfolkning av landsbygden inte direkt medför någon fattigdom finns betydande likhet.
Eftersom mina kunskaper om Roms styre var begränsade vid projektets början blev jag förvånad att övergången från republik till kejsarstyre gick till på det sätt som det gjorde. Jag kan nu konstatera att republiken som styressätt inte var moget att kontrollera ett till aria så stort rike med de stora skillnader i kultur som det romerska imperiet hade. Som i alla erövringar genom tiderna har militär styrka alltid spelat stor roll för att hålla ordning i riket. Det är därför inte underligt att just generalerna fick stor makt i ett så vidstäckt rike. Med detta som grund konstaterar jag att republikens brister som styrsystem låg till grund för dess förfall och endast den avgörande faktorn som ett resultat av detta var Ceasars utnämnande till envåldshärskare.
Detta utnämnande måste ha känts otroligt hotande för de styrande senatorerna i Rom och jag anser det inte heller som underligt att de röjde Ceasar ur vägen för att återställa sin makt och stabiliteten i riket. Dock kan man säga att mordet fick motsatt effekt eftersom de tre som efterträdde Ceasar förvärrade den obalans som redan existerade i det politiska systemet då Ceasars adoptivson började sträva mot att uppnå diktatorisk makt vilket han även lyckade med. Enligt min mening skulle Augustus (Octavius) haft det mycket svårare att införa sig själv som kejsare om den politiska balansen vid tidpunkten inte hade försvagad av alla de år av inbördeskrig, maktskiften och politisk oenighet. Kanske skulle ett sådant införande vara rent av omöjligt. Men som sagt törstade folket efter alla år av oroligheter efter någon som ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Romarriket

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2006-11-24

    kommentera gärna

  • Inactive member 2006-11-27

    Roms kungatid är, liksom Den r

  • Inactive member 2007-04-09

    den var ju bra ^^

  • Inactive member 2007-10-15

    Jag tycker att detta var en jä

  • Inactive member 2009-11-20

    Riktigt bra jobbat!

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-11-15]   Romarriket
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7125 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×