Palestina-israel konflikten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har valt att skriva om den kanske mest aktuella konflikten idag, nämligen
Palestina – israel konflikten, där jag diskuterar konflikten utifrån en folkrättslig analys.

Många ovetande människor tror att bakgrunden till konflikten började efter andra världskriget, år 1948 då israel utropades till en självständig stat. Och vilket kom till följd av att man ville kompensera judarna med en bit självständig mark, där dem kunde leva ifred efter sina stora förluster under Hitlers korrupta styre.
Visserligen finns en viss sanning i detta, och själva konflikten började ju faktiskt omkring 1947. Men bakom kulisserna, och den riktiga faktorn som möjliggjorde judarnas övertagande av Palestina, var den sionistiska rörelsens utbredning och insatserna man gjorde under 1800-talet och i början av 1900-talet.

Palestinakonflikten är en väldigt invecklad och komplicerad konflikt, som ifrågasätter världens egentliga värderingar och grunder.
Palestina är judarnas förlovade land, som de blivit lovade av Gud.
Strax efter Moses död, intog judarna Palestina, men blev senare bortkörda av en annan ockupationsmakt. Nu återvänder de till sitt egentliga hemland. De var ju faktiskt först där.
Detta är många människors perceptioner idag, argument som judar och andra folkgrupper försöker legalisera Israels ockupation av Palestina med.
Vad gäller att de först var där, stämmer det inte alls eftersom judarna strax efter Moses tid erövrade Palestina, som redan var bebott av andra människor. Sedan blev de bortkörda av en annan ockupationsmakt. Precis som ottomanerna blev bortkörda av engelsmännen. Alltså de tidigaste judarna ockuperade ett land och fick sedan lämna ifrån sig det till en annan ockupationsmakt.
Men det andra argumentet som egentligen är intressantare, att Palestina är judarnas förlovade land, skapar ett stort frågetecken. Sen när godtog man religiösa argument för rätten att ta över andra människors egendomar, människor som inte delar samma religion? Och det märkligaste är att världen faktiskt godtog detta argument.

”Lika lite som den bibliska traditionen kan tillmätas legal betydelse i den nutida folkrätten i fråga om rättstitel till ett land, lika lite kan det med utsikt till framgång i en strikt legal prövning hävdas, att det nuvarande israeliska riket skulle ha någon form av folkrättslig hävd till de ockuperade områdena. Även hävdargumentet saknar folkrättsligt stöd. Ett accepterande av någon form av israelisk hävd i området skulle föra till orimliga resultat

generellt betraktat. Kan ett land grunda hävd på en besittning som daterar sig mer än två tusen år tillbaka i tiden, blir konsekvenserna för andra delar av jorden av helt oöverskådlig karaktär.” (Teutenberg Johnson 1986:510)

Men en tanke slog mig om att anledningarna eller orsakerna till konflikten kan vara andra.
Judarna fick egentligen ingen makt i Palestina förrän engelsmännen koloniserade landet. Judarna var ju ganska fördömda och ogillade i Europa, så kanske försökte engelsmännen få bukt med dem genom att skicka över dem till ett avlägset område, långt ifrån Europa, där alla kunde vara samlade på samma plats. Endast en tanke som flög mig förbi, vet inte om det har något med verkligheten att göra.

Redan 1897 hade judarna i Europa bestämt sig för att bilda en judestat i Palestina, vid den såkallade Baselkonferensen, alltså långt innan första världskriget. Sakta men säkert började judar immigrera till Palestina, med åtskilliga försök att kunna få någon betydande makt där, men förgäves. År 1910, när Palestina fortfarande var under Osmanernas styre, var ca 14 % av hela befolkningen judar. Ingen självständig mark kunde de få, tills första världskriget fick sitt utbrott, och England koloniserade Palestina. Nu hade judarna sin stora chans att äntligen åstadkomma något.
1917 uttalade sig den engelska regeringen om sitt stöd till ett judiskt folkhem i Palestina, via Balfourdeklarationen. Det är klart att Storbritannien aldrig erhöll juridisk suveränitet över Palestina, dvs. de hade ingen rätt att lova ut och disponera över Palestina. Men ändå skedde, år 1936, det första försöket till en tvåstatlig lösning, då brittiska Peelkommissionen föreslår en delning av landet mellan judar och araber. Dock händer ingenting förrän efter andra världskriget, år 1947. Palestina delas efter FN:s beslut, och ett år senare utropas israel som självständigt. Ja exakt, efter FN:s beslut. Men var det inte så att FN inte fick lägga sig i inrikespolitik.
”Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna att ingripa i frågor som väsentligen faller inom vederbörande stats egen behörighet/…/” (artikel 2 punkt 7 i FN-stadgan)
Kanske var det så att Palestina betraktades som en internationell angelägenhet, i och med allt detta som skedde.

Det jag vill komma fram till är att Palestinakonflikten har sina rötter mycket längre bak i tiden än man kan tro. Mycket baktanke och stora insatser har gjort att en liten hemlig underjordisk sionistisk rörelse på 1800-talet, blivit till en mäktig stat på modern tid.

Det land som har haft störst roll i staten Israels bildande är således Storbritannien, men ersätts snart av USA. USA kommer senare in som en central del och som någon sorts tredje part som håller i fredsförhandlingarna. Men en kanske inte alltid så rättvis domare, eftersom israel är som ett dotterland för USA. Åtskilliga krig, uppror och fredsförhandlingar har ägt rum sedan 1948. PLO bildas, och markgränser mellan palestinierna och judarna förskjuts fram och tillbaks, främst till Israels förmån.

Att diskutera ett alternativt händelseförlopp är väldigt svårt just nu, när man inte ens vet vad som kommer att hända imorgon. Just nu sker väldigt mycket i Palestina, inte minst efter att både den Palestinska och den Israeliska regeringen fått betydliga omställningar, efter att Hamas vunnit valet och efter Sharons frånvaro. Kommer parterna att ta till våld eller förhandlingar? Jag tror det blir svårt för båda parterna att acceptera varandras villkor, men troligen kommer båda sitta på förhandlingsbordet eftersom båda har stor press på sig. Vad gäller press från omvärlden har nog Hamas mest av, eftersom de förnekar Israels suveränitet, vilket även innebär dess rätt att existera. Men skulle Hamas och den nya israeliska regeringen kunna nå längre fram i fredsprocessen än vad Fatah och Sharons regering kom?
En mycket svår fråga, men om man vänder på den och frågar sig hur långt varje part kan tänka sig gå? Jag tror inte Hamas skulle kräva mindre än det som allmänt redan är känt. Bl.a. flyktingarnas rätt till återvändning, återgå till 1967s gränser etc. Och detta verkar vara ogenomförbart för israelerna, om de tänkte genomföra det skulle de ha gjort det för längesedan, detta är ju punkter som bestämdes för lä...