Islam

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

ISLAM

Koranen ansågs finnas hos Allah långt innan människor och änglar kom till. Den uppenbarades inte för människor, förran dess innehåll dikterades för Muhammed, som inom islam anses vara Guds sändebud och förmedlaren. Det innebär att Allah själv, som är upphov till den himmelska Koranen, som lästes av ängeln Gabriel för Mohammed, d.v.s för den jordiska Koranen på omkr. 600-talet e. Kr. I sin tur dikterade Mohammed sina uppenbarelser för en skrivare under namnet Said för att nedteckna dem. Både himmelska och jordiska Koranen innefattar samma innehåll och det helige språk. Med andra ord betyder Koranen läsning eller att vara ”under Allah”, att underkasta sig till Allah.
Koranen uppenbarades inte bara i ett sammanhang, utan i flera omgångar (114 sunnor, som är indelade efter längd, där den längsta kommer först). År 651 sammanställde den tredje kalifen, Uthman hela Koranen och det är denna sammanställningen, som gäller idag. Vid sidan av Koranen är haditherna de viktigaste muslimiska skrifterna, som muslimerna oftast vänder sig till, då de inte hittar något svar i Koranen. De innehåller Muhammeds sunna, d.v.s. berättelserna om hans liv och leverne och hur han handlade i olika situationer.

Islam är den allomfattande religionen. Det finns ett profetord, som säger att varje människa är född i sitt naturliga tillstånd, d.v.s att alla människor har en förmmåga att lära känna Gud. Och enligt tron, fanns islam från världens skapelse, vilket innebär att varje människa, som födds kan på ett naturligt sätt bli muslim. (Muslim, betyder den som överlämnar sig och islam – överlämna, hängivenhet). Muslim är alltså den egenskap man är född med och Islam är ett helt livmönster, som har både religiös och politisk uppfattning. Islam kännetecknar inte bara en personlig vägledning utan en allomfattande läran med moralisk betydelse, d.v.s att leva i fred (salam) med världen och med Gud.

Att vara muslim betyder att fullständigt överlåta sig till Gud och att tillägna sig en attityd, som övernsstämmer med Guds vilja, vilket man tar ansvar för. Enligt Isalm, om en människa handlar omoraliskt sviker den sig själv, sina medmänniskor och Gud, d.v.s det goda är det naturliga för en människa, för en muslim (se. svar 2). Islam har gemensamma troföreställningar och ett gemensamt livsmönster, som står över alla stridigheter mellan muslimer. Inom den muslimiska trosbekännelse är Gud all världens Herre (sura 1). Och eftersom profeten Muhammeds uppenbarelse från Gud är den sista i raden, bör alla människor, enligt Muhammeds budskap leva den sista vägledningen. Med andra ord födds man till muslim och förblir i detta naturliga tillstånd. Det finns sex saker en muslim skall tro: 1) tron på en enda Gud; 2) tron på Guds änglar; 3) tron på Guds böcker; 4) tron på Guds profeter; 5) tron på livet efter döden och 6) tron på ödet.
Men att leva i det sämhället medför ofta problem för det traditionella muslimiska livet. Det är svårt för både mannen och kvinnan att leva i ett sekulaliserad, svenskt samhälle och uppfilla sina plikter, till exempel att be 5 gånger om dagen eller att göra valfärden till Mekka. Men det är oftast upp till var och en, d.v.s att överväga vad som är viktigaste för denna person eller om det är exempelvis tillåtet på arbetsplatsen.

Det finns särskilld viktiga pelare, föreskrivna och beskrivna i Koranen. Det innebär Guds direkta vägledning till människorna. Dessa fem pelare motsvaras av fem handlingar, som anses hjälpa människan att leva ett moraliskt liv. Trosbekännelse är en av de pelarna, som inleder bönen och som upprepas flera gånger, så att den blir till handling. Med hjälp av trosbekännelsen har människan lättare att ägna sig åt det gudomliga (vilket fungerar nästan, som hinduernas heliga ord för att vidga sinnet och tanken) och att få ett kraft att leva moaliskt. Bönen (salat) utförs femgånger om dag. Den uppmuntrar människans tro på Gud, samt visar tacksamhet inför Gud.
Den tredje pelaren är fastan (sawm) eller ramadan. Muslimerna avstår från alla frestelser, mat, dryck, o.s.v från soluppgången till solnedgången. Fastan lär människorna att tänka på medlidande för dem som lider och att träna sitt tålamod. Det gör också människor friska både i sitt inre och yttre.
Zakat eller allmosan är ett årligt belopp, som skänks bort till behövande. Det föreställer sig en plikt att utjämna alla orättvisor.
Hadj är valfärden till Mekka är ett mål för de flesta araber. Valfärden sker under samma månad i den muslimiska tidsberäkningen varje år. Man gör det för att få vandra i profeten Muhammeds spår och genomföra en mängd av olika ritualer.

Inom Islam är Allah khalig (på arabiska) – skapare, ägare och på så sätt och vis är vi de ägda. Allah är vägledare och förvaltare. Gud anses vara transendent, vilket kännetecknar Guds helighet. Det är därför är det omöjligt att böja ordet Allah i plural eller avbilda honom på något sätt. Gud är inte en mänsklig varelse och därför anser muslimerna att han inte vilade den sjunde dagen. ”Allahu akbar” betyder att Gud är större. Inom islam är Gud allsmäktigt, när det gäller allt, vilket understrycker teokrati. I Koranen står: ”Det finns ingen gud utom en enda Gud” (Sura 2:256), ”han är den upphöjde, han är den väldige.” Det finns varken frälsare eller helgonlära eller sakrament inom islam, om man jämför den tron med kristendomen med syftet på Jesus bild. Teokrati eller Guds rättvisa syftar inom Islam på Guds styre och allsmäktifhet. Han styr både ovan och under, d.v.s inom det religiösa, politiska och ekonomiska livet.

Att leva moraliskt och tillägna sig ett attityd, som överensstämmer med Guds vilja. Klokhet behövs för att genomskåda lögnen och känna igen sanningen. Försonlighet behövs för att handla barmhärtigt , frikostlighet och ärlighet är goda egenskap hos muslimer. Rättvisa är en absolut uppgift!

Muhammed (570 e Kr.) var den sista av profeterna från Mekka på Arabiska halvön. Han ansåg att vad han predikade och förmedlade till människor om Guds slutgiltiga uppenbarelser var den första och ursprunliga lära, som Abraham kunde ha bemött. Men han var övertygad att under tidens lopp, har det ursprunliga förlorat sitt sanna väsen. Och det som han predikade, handlade mest om tro på Gud, som en. Han uppmanade människor att handla barmhärtigt, jämlikt och generöst.(Djihad, d.v.s ”helig strävan”). För muslimer är Muhammed förebilden , den perfekta människan. Hans leverne kallar man för sunna, d.v.s regler för allmänsklift hanlande, som Muhammeds liv kan ge upphov till. Förutom Koranen vänder ofta muslimer till berättelserna om Muhammeds liv, för att se hur han handlade i liknande situation.
I sitt liv var Muhammed gift med en äldre änka Khadidja, som uppmuntrade honom att leva avskillt, när han började få första uppenbarelserna och när han förstod sin utvaldhet, som profet. År 622 lämnade han Mekka och utvandrade till Medina. Detta räknas, som islams år 0. I Medina blir Mohammed en stor politisk och religiösledare. År 632 begravdes han i Mekka efter hans återvändning till sitt hem.
Jihad betyder strävan och rymmer många betydelser. Oftast tror man att Jihad förknippas med det heliga kriget mot dem som anses vara otrogna. Men egentligen Jihad är strävan, vars syfte är att bevara och försvara islam. Islam har också fått en annan beteckning, d.v.s. att det är en militant religion.

Grunden till den islamiska lagen kallas för sharia. Sharia innefattar Muhammeds uppenbarelser, som innehöll vägledning om hur samhället sklall styras i politiska, ekonomiska och judiska frågor. Sharia på arabiska betyder ”vägen til vattenkällan”. De tillåtna handlingar kallas för halal och de otillåtna för haram. Sharia beskriver hur människan bör handla i livet, när hon i olika situationer ställs inför under livet. När de rättslärda hittar inte svaren i Koranen vänder de sig till haditherna (exemel på Muhammeds liv), om inget svar är funnen övergår man till Idjma (consensus). Och därefter till Qiyas (analogislut), då man ser att situationen lösts tidigare och man skall använda samma sätt för att använda samma sätt för att lösa den nya.

Människan är ansvarig böde för nuet och framtiden, men samtidigt att förvalta Guds skapelse. Människans fria viljan är viktgt. Gud kan aldrig tvinga människan till något, utan hon är fri att själv fatta beslut om sitt liv och om sitt öde. Däremot Guds allmakt och predestinationen kolliderar med denna syn. I Koranen står der att Gud låter vem han vill fara vilse och ställer vem han vill på en rätt väg. Men ifrågsätter sig då hur skall en människa bete sig moraliskt om Gud i förväg har bestämt hennes framtida öde. Därför fungerar fatalism eller med andra ord ödestro både negativt och positivt. Positivt, eftersom ödestron ger alltid någon slags tröst, och negativt, eftersom et ger ger upphov till handlingsfölamning. Muhammed uppmuntrade muslimer att handla, som man vet att Gud vill att man ska hadla.

Efter Muhammeds död, år 632, väcktes frågan, vem som skulle leda församlingen umma och vara Muhammeds ställföretredare, kalif. Eftersom Muhammed togs omhand under sitt liv av farbrodern Abu Tlib, ville kusinen Ali att utse en släkting till Muhammed till att bli en ny kalif. I sin tur valdes Abu Bakr, som följde Muhammeds exempel, d.v.s hans sunna. Således blev det de tre första kaliferna, som inledde den islamiska församlingen – Abu Bakr, Umar och Uthman. Själva ordet sunna betyder ”sed”, som avser muslimisk livsstil och tänkande, som är grundad efter Muhammeds liv. Man betraktar sunna, som normerande och den stora majoriteten av muslimer är sunniter. Shiamuslimer tillmäter däremot Muhammeds familj och släktingar. I första hand hans kusin Ali, samt Fatima, som är Alis dotter, och deras söner Hasan och Husain. Den shiitiska riktningen styrs av imamerna och anses vara en ofelbar tolkning av vad sann islam är. Den är speciellt stark i Iran och där är shiaislam statsreligion. Islams enhet är grundad på sharia, d.v.s den islamiska lagen, som ursprungligen är grundad på Koranen, vilket mildrar stridigheter mellan sunniter och shiiter. Det finns olika riktningar både inom sunnaislam och inom shiaislam (Ahmadya, Wahhabism, Suffism, o.s.v), som motsätter varandra både politiskt och teologiskt.

Det finns två grupper av sunniter – ummayadiska (Arabien; släkten, d.v.s ummakaliferna förstärks) och abbasidiska, en förenade länk mellan olika folk. Abbasiderna tog ledarskapet för muslimerna från umayyaderna år 750. De flyttade huvudstaden från Damaskus till Bagdad. Med abbasiderna flyttade den islamiska kulturens centrum österut och de främjade konster och vetenskaper bland araberna. År 800 flyttade Bagdads kalif från Bagdad och byggde en ny stad under namnet Samarra. Från mitten av 900-talet hade de abbasidiska kaliferna sina trosförvanters andliga överhuvud något inflytande. Detta behöll de, även sedan de 1258 nödgats fly till Egypten.

Sophia = visdom; sofa = renhet. Sufism eller tasawwuf på arabiska är egentligen ett slags fromhet, den inre sanningen (harmoni) . Under tidigare århundaden sätte den sin prägel på folkliga religiösa frälsningsrörelser och uppstod som reaktion mot maktsträvanden. Med andra ord är sufismen islams mystik eller så kallade fromhetstypen. Det finns inga regler och ingen tronsbekännelse, utan inre sanningn och harmoni (salam) i världen är helheten inom sufismen. Syftet med den var att nåt det enkla och ursprungliga förhållanden till världen och Gud. Tron skall handla om värme, kärlek och innerlighet. Enligt sufismen var profeten Muhammed själv en sufi. Suf betyder på arabiska en vit klädedräkt av ylle. Sufisten brukade kallas för den mystiska folkidealet. Enligt sufismen är naturen en återspegling av paradiset. Man ägnade sig till och med till andakts- och meditationsövningar. Den gudshängivna livshållningen väckte ett ointresse för politik och det sociala livet. Men under senare tid blev sufismen så smånningom bekämpad av politiska och ekonomiska livet. Och under 1900-talets reformrörelser har det ställt till kritik till den fromhetstypen.

I Koranens syndanfallsberättelse är Adam och Eva syndiga på samma sätt i jämförelse med Gamla Testamentet, där Eva anses vara skyldig.
I det traditionella muslimiska familjelivet har både man och hustru jämlikafast i olika avseenden. Mannen är familjens försörjare och försvarare och kvinnan tar hand om familjen, uppfostrar barn. Kärlek anses vara grunden till äktenskap. Kvinnan har också rätt till personliga ägodelar, vilket inte mannen har. Vid ett mindre lyckat äktenskap har kvinnor under vissa förutsättningar rätt att skilja sig, däremot har mannen all rätt till skilsmässa. Enda chansen att kvinnan har full rättighet till skilsmässa, är om detta skrivits i äktenskapskontraktet som sker innan giftermålet.
Kvinna har full rätt att utbilda sig och jobba, men ett vilkor är att hon samtidigt hinner uppfostra sina barn och ta hand om hushållet. Det villkoret är en anledning till att få kvinnor hinner.
Kvinnan måste alltid lyda sin make och hans beslut, men mannen måste vara rättvis och respektera sin fru och hennes känslor.

När det gäller goda och onda gärningar är det människan själv som ansvarar för sin tro och fattar beslut om sitt liv. Muslimen måste tro på Koranen och dess budskap, eftersom den leder människan rätt jordelivet och evigheten. För att slippa onda gärningar, bör man handla med insikt och klarsyn. Precis alla människor kan bli förlåtna, men set enda Gud inte kan förlåta är om människan förnekar Gud och hans profet Muhhamed existens. Enligt Koranen kommer de som följt den till ett gudomligt paradis. De otrogna däremot eller de som inte accepterar islam kommer till helvetet. På domens dag, som ingen förutom Gud vet när den kommer, uppstår alla döda och människor för att väga deras handlingar på våg. De som hamnar i paradiset, enligt Koranen kommer till ett plats där harmoni och evig lycka råder i Guds närhet. I helvett väntar dock endas prövningar och lidande. Med andra ord ska den absoluta rättvisan råda över. För muslimer är det en plikt att tro på domens dag. Precis som inom judendom och kristendom, tror man inom islam på Madhis ankomst till jorden , likasom Messias och Jesus ankomst, som kommer att förebåda domens dag.

Eftersom Guds storhet kan aldrig beskrivas, är det absolut förjudet att avbilda Gud i moskeer och även i synagoganmed samma avseenden. Istället smyckar man moskeer med konstfulla motiv, hämtade från naturen, Guds skapelse. I synagogan lyser brinnande oljelampan överst på arken. Den symboliserar storheten för de ...