Den gode människans svåra tid (Livet på Island under tidig medeltid i sagor och verklighet)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Livet på Island under tidig medeltid i sagor och verklighet

"Jag vet inte om Gunnar är hemma, men hans spjutyxa var det!" Denna lakoniska replik är hämtad från den omtalade isländska sagan. Men varför är den isländska sagan omtalad och läst än idag. Har inte skillnaderna mellan oss och de primitiva människor som levde för 1000 år sedan, efter antikens guldålder och före vår tids lyx, blivit för stora för att vi fortfarande ska ha något att hämta ur denna uråldriga litteratur?

Vi kan idag finna det svårt att förstå oss på medeltidens tankar och ideal, för att inte tala om de tankar man hade på Island där ordspråket öga för öga, tand för tand var än mer aktuellt än i resten av Europa under denna tidsepok. För att förstå dessa människor, som till en första anblick är missanpassade socialfall, så måste vi kolla närmare på tre verk som sammanfattar deras tankar, idéer och önskningar. Dessa verk är Havamal, Gunnlaug Ormstungas saga och Korpen Flyger.

Havamal (Den höges tal) är en samling gudadikter där det är Oden själv som talar. Oden var den högst ansedda av gudarna i asatron, han var både krigsgud och allvetande gud. De 164 dikterna framförs på ett okomplicerat språk och innehåller allt från djup levnadsvisdom och små tips till hedniska riter och runmagi.

’’Lång omväg till ovän är,
Fast hans gård vid vägen vore;
Men till god vän är vägen gen,
Vore han än fjärran faren‘’

Havamal är en del av Eddadikterna, dessa dikter tros ha uppkommit så tidigt som på 800-talet, vilket är samma århundrade som de första människorna började bebygga Island. De skrevs dock ner först senare och de äldsta Eddadikterna vi idag har återfunnit är från 1200-talet. Det finns två olika Eddor, den poetiska Eddan och Snorres Edda där Havamal tillhör den förstnämnda. Skillnaden är att den poetiska Eddans författare är anonyma medan Snorres Edda är skriven av Snorre Sturlason med målet att bevara den hedniska mytologin då Island började kristna på 1000- 1200-talet.

Gunnlaug Ormstungas saga försätter en del av de levnadsvett från Havamal i praktiken. I den isländska litteraturen blandas liv och dikt. Att kunna framsäga några bra dikter var minst lika viktigt som att kunna klyva skallen på en fiende; och belönades också med kungarnas guld och beskydd. Att formulera en elak text var en konstart och här var Gunnlaug en mästare. Historien kan sammanfattas med att två män, Gunnlaug och Ravn, är kära i samma flicka, nämligen Helga. Helga blir Gunnlaugs löfteskvinna och ska bli hans efter att han reser ut i världen i tre år för att förtjäna henne. Men då han kommer hem för sent blir Helga bortgift till Ravn. Gunnlaug och Ravn dör båda i en hedersstrid om Helga då de hoppas på att kunna döda varandra och leva med sin drömkvinna. Helga, som var djupt förälskad i Gunnlaug, blir bortgift till Torkel och dör tillslut i sorg.

Gunnlaug Ormstungas saga är en typisk släktsaga (den är en typisk saga från medeltiden överhuvudtaget) och huvudpersonerna i den föds ungefär åren runt tusentalet. Hjältarna i sagorna uttrycker sig fåordigt, ofta underfundigt humoristiskt;

’’När Gunnlaug mötte en jarl i Norge hade han ett svårt sår på ena vristen. När han gick rann det blod och var på golvet. – Vad är det med din fot, islänning? Frågade jarlen. – Jag har fått en böld på den, svarade Gunnlaug. – Ändå haltar du inte? – Varför skulle jag halta när båda benen är lika långa‘’

Gunnlaug Ormstungas saga återberättades muntligt under några hundra år, men vem som till slut skrev ner den är det ingen som vet. Boken går att läsa på ungefär en timme och handlingen förs fram utan onödiga omskrivningar, förutom de obligatoriska släktträden som presenteras för varje huvudperson;

’’En man hette Torsten. Hans far var Egil, son till Skallagrim, som var son till Kvelduv från Norge… ‘’

Korpen Flyger, redigerad av Hrafn Gunnlausson, är filmen från 1984 som har fått den inte helt enkla uppgiften att visa hur man levde på Island under medeltiden i rörlig bild. Handlingen i filmen är, som i de isländska sagorna, blodig med en fåordig hjälte som huvudperson. Denne hjälte, som aldrig nämns vid namn utan bara kallas gäst, fick som ung sina föräldrar mördade och sin syster bortrövad. Tjugo år senare lyckas han spåra upp mördarna som bosatt sig på Islands kust, och vars hövding Thor har gift sig med gästs syster. Gäst dödar dem alla förutom sin syster som han vill ta med sig hem.

Här märks starkt de Isländska idealen från medeltiden, gäst är oerhört skicklig med vapen i hand. Han är även listig och lyckas få sina fiender att inte lite på och därmed döda varandra. Men mycket mer än bara idealen från den tidens situation märks i filmen. Religionen är bland det allra viktigaste för islänningarna vid den här tiden och då gäst lurar en av sina fiender till att tro att oden beordrat honom att offra sin egen son så tvekar han knappast. Det märks även att kristendomen börjat sprida sig på Island när Thor säger till sin fru att hon inte är klok och lägger till att det är bara för att hon är kristen;

’’- Du är inte klok, det är bara för att du är kristen.‘’

Efter det romerska rikets fall år 476 e.Kr., som markerar medeltidens början, fanns det inga fasta gränser i Europa på flera hundra år. Detta var en våldsam tid, och eftersom det var bonden som drabbades mest så gick människorna ihop och byggde borgar för att försvara sig. Här växte Europas klassamhälle fram, först i form av överklassbönder som hade större ansvar och drev in skatter, men senare utvecklades detta till det mer kända systemet med adel, präster, borgare och bönder. Under denna tid gjorde vikingarna härjningståg i England, Frankrike och östra länder så som Turkiet. Vikingarna hade även interna strider och under mitten av 800-talet började förlorarna flytta till Island. Förutom vikingarna emigrerade även många norrmän till Island på grund av Harald Hårfagers styre, vilket inte tilltalade alla norrmän, men även överbefolkning var en faktor som spelade in.

De flesta Isländska sagor utspelar sig kring år 1000 e.Kr., denna tid kallas historiskt för släktfejdernas tid. Hövdingarna på Island höll noga på sitt oberoende och det dröjde länge innan någon stat stiftade några lagar. Det fanns ett allting på Island där islänningarna möttes årligen för att fastställa lagar och döma brottslingar, men domen fick den som vunnit målet själv uträtta. Lagarna var en produkt av samnordiska rättsgrundsatser. Det märktes inte minst i den hänsyn som togs till den personliga hederskänslan. Men ovisshet om alltingets befogenhet att döma vållade i missnöje och därmed även blodiga fejder. I Gunnlaug Ormstungas saga gör Gunnlaug upp med Ravn på alltinget, men då ingen av dem anser sig vara besegrad så bestämmer de sig senare för att ta lagen i egna händer och slåss på liv och död.

’’Du utmanade mig på holmgång på alltinget i somras, men du tyckte inte att kampen var avgjord. Nu vill jag föreslå dig, att vi går holmgång i Norge nästa sommar. Där kommer inte våra fränder att hindra oss.‘’

Att ett liv var ovärdigt såvida man inte förtjänade sin heder var en självklarhet på Island under medeltiden. Det var just därför som så många tonåringar reste iväg för att söka rikedomar och heder. Det var först när man återvänt med livserfarenhet och stolthet som man kunde slå sig ned och gifta sig. Det är just dessa resor som så många av Islands släktsagor handlar om. Gunnlaug Ormstungas saga är bara ett exempel, andra kända släktsagor där hjältarna reser för att samla erfarenhet är Njals saga, Egil Skallagrimssons sagor och Laxdaela saga. Alla dessa sagor tros ha varit i grund och botten någorlunda sanna berättelser till en början. De började berättas mellan 800-talet och 1000-talet men skrevs inte ner förrän på 1100-talet. Detta har vi kristendomen att tacka för, då det var kyrkan som spred skrivkunnigheten till Island. Men en historia ändras självklart mycket under 100-300 års återberättande och detta förklarar alla stenhårda hjältar och otroliga resor som precis rymmer sig inom ramarna för vad vi idag anser möjligen skulle kunna vara sant. Men trotts att släktsagorna är just sagor så säger de en hel del om vad islänningarna sysslade med runt tusentalet.

Just kristendomen kom till Island år 995, det var i alltinget som lagen att alla isländare skulle låta sig döpas steg i kraft år 1000, efter många års om och men. Men det var först när kristendomen steg in i islänningarnas sinnen som de värsta släktfejderna fick se sitt slut. Korpen Flyger är ett praktexempel på islänningarnas tidiga ställning gentemot kristendomen. Thor, som tror starkt på asatron, har gift sig med en kristen kvinna som är emot dödande och offrande. De har en son tillsammans som är döpt men Thor uppfostrar honom ändå enligt asatrons alla regler och berättar gudadikter, hjältedikter och släktsagor för honom. Även om Thor säger en och annan nedsättande kommentar om kristendomen så har han inget större problem med att religionen har börjat sprida sig. Man ansåg helt enkelt att kristna var lite udda, men kristendomen accepterades ändå. Man skulle kunna dra paralleller till hur många idag uppfattar homosexualitet. Det är accepterat i samhället, även om vissa människor gärna fäller en negativ kommentar om homosexualitet med jämna mellanrum, och de flesta känner idag till någon homosexuell utan att tycka att det är något alldeles märkvärdigt. De flesta ungdomar säger idag att de skulle acceptera om deras barn var homosexuellt men om vi ser till vår massproducerade kultur så som filmer och musik så händer det ypperst sällan att någon sjunger om kärleken till någon med samma kön.

Det kan verka komplicerat att gå från mördande asatroende till god kristen. Idag har vi den föreställningen att asatron var blodig, rå och självupptagen. Och även om asatron var blodig med offer och barn som sattes ut i skogen för att man inte hade råd att ha kvar dem så måste man komma ihåg att detta var svåra tider och det var inte bara religionens fel att människorna betedde sig på detta viset. Man ska inte glömma att kristendomen inte heller är den perfekta religionen som den gärna utger sig för att vara. Kristendomen är faktiskt den religion som dödat flest människor genom tiderna och förutom att gud faktiskt ger kommando att döda både människor och djur i bibeln så har kristendomen även ställt till med korståg, dödstraff och häxjakt. Många beskyller Havamal för att den är föråldrad och obetydlig i dagens samhälle där offring till gudar och andra hedniska riter inte längre står i centrum. Men även om vissa av Havamals dikter inte har något att säga oss idag och verkar föråldrade så har även kristendomens tio budord sina dikter som idag känns mindre angelägna.

Den Poetiska eddan, Havamal:

’’Bättre är intet bedja
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom. ‘’

Bibeln, de tio budorden:

’’Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boska eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.‘’

Många av dikterna i Havamal är mer än bara gamla religiösa dikter som inte går att applicera på dagens samhälle. En stor del av dikterna kan än idag skänka oss visdom och tips, även om smärre omskrivningar och omtolkningar kan behövas. På samma sätt behövs även omtolkningar på kristendomens tio budord ibland, då de flesta idag inte längre är avundsjuka på sin nästes åsna.

Människorna som levde på Island under ...