Medeltiden

20 röster
27653 visningar
uppladdat: 2005-03-23
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
När medeltiden börjat var det lyxigt att bo ute på landet. Inne i stan var det alltid smutsigt, och det var inte konstigt. Det fanns inga städare, djuren gick ute på gatan och folk slängde dessutom ut sopor och avfall genom fönstret. Man riskerade alltid att få en otrevlig överraskning när man gick nära intill ett bebott hus. När gatorna blev för smutsiga la man på nya stenplattor på det hårda skit som var den förra trottoaren. Det var därför dörrarna till husen satt så långt ner.


Tornerspel

Tornerspelen var mycket uppskattade under medeltiden. Dessa spel förekom i Sverige från 1200 talets slut, fram till sekelskiftet 1700 - 1800, bland annat i samband med kungliga festligheter som kröningar, bröllop och dop, men även som rena idrottstävlingar och uppvisningar.
Tornerspelen var på medeltiden övningar för strid till häst och till fots, där det gällde att visa att man var väl förberedd och kvalificerad för kommande krigiska bedrifter. I spelets olika grenar tränades riddaren att hantera lans, spjut och svärd. Samtidigt fick han visa upp sin skicklighet att med bara en hand styra den galopperande hästen. Tornerspelen var dock inte bara sport och kamp, utan även en anledning för riddaren att visa upp sin vackra rustning och sina praktfullt utstyrda hästar.


Rustningen

Riddarens rustning var väldigt viktig, det var ju den som skulle se till att riddaren som bar den inte skulle skadas allvarligt. En rustning var väldigt dyr och man visade att man hade mycket pengar om man bar en. Den hade många delar som skulle sättas ihop. Det var väpnarens uppgift att hålla reda på alla delar och sätta på den på riddaren. Det var ett tungt jobb men väpnaren var väl tränad för detta. En bra rustning kunde täcka hela kroppen.


Jakt

Både män och adelsdamer brukade vara förtjusta i jakt. Det fanns många sätt att jaga på. Man kunde t.ex. jaga med falk, spårhund, vinthund eller fågelhund. Det berodde på vilket byte man ville jaga. Skulle man jaga småvilt valde man jaktfalkar eller fågelhundar. Skulle man jaga hjort valde man oftast spåhundar eller vinthundar. Skulle man jaga kraftiga djur som vildsvin eller varg valde man oftast stora kraftiga hudar som varghund.


Brott och straff

På medeltiden hade man väldigt stränga straff. Det fanns inga flängelsen så man använde så hemska straff att den skylige inte skulle våga göra om det. Som spiktunnan, där man spikade in spikar i tunnan med piggarna inåt, stoppade in brottslingen och rullade tunnan ner för en backe, hjulet, där man band fast den skyldige i ett hjul och antingen rullade det der för en stenig backe eller satte fast på en påle och snurrade runt med den. Inget straff kunde vara för hårt på medeltiden. Att hugga av kroppsdelar var också ”populärt”. Även halshuggning förekom. När det var dags att straffa den skyldige samlades folket för att se vilka hemska straff man fick om man begick ett brott. Barnen stod alltid längst fram så att de skulle lära sig vad som hände med dem om dom begick brott. Men det var inte alla som blev straffade. Det berodde på vilken ståndsgrupp de tillhörde. Det fanns fyra ståndsgrupper, präster, adel, borgare och bönder. Tillhörde man grupperna präst eller adel fick man knappast något straff. Men annat var det om man var bonde eller borgare. Det absolut värsta straffet man kunde få var att bli fredslös. Det betydde att den personen förvisades från staden och fick klara sig skälv. Man fick inte ta med sig något, han fick aldrig träffa sina vänner igen och dessutom var han inte värt någonting längre. Det betydde alltså att vem som helst kunde slå eller döda den personen utan att bli bestraffad för mord.


Medeltida tro

Folk i alla länder har i alla tider berättat om naturväsen, eller oknytt, som man också kan kalla dem. Tron på att varje ting, från människor och djur till stenar och träd, har en egen ande är mycket gammal. Denna tanke är kanske lika gammal som människans allra första religioner och den lever fortfarande kvar hos många naturfolk i världen. Naturväsen har ofta använts för att förklara företeelser som annars verkar oförklarliga. De har också dykt upp i historier som varnande exempel på att man ska hålla sig borta från vissa platser.

Naturväsen är ofta ett koncentrat av människans skuggsidor. De är styggare, listigare, girigare än vad vi är. Men de är också starkare, snabbare och ibland till och med vackrare. Alla naturväsen har mer eller mindre magiska förmågor. Vissa är otroligt mäktiga, med nästan gudalika krafter, medan andra som mest kan irritera.


Häxbränningar

Under medeltiden trodde man på bland annat häxor. Det var vanligt att man anordnade häxbränningar. Man trodde att eld var det enda som kunde driva häxans skäl tillbaka till helvetet som den kom ifrån. Man trodde att djävulen satte märken på häxorna. Man kunde raka av hela kroppen på den misstänkte häxan och leta efter häxmärken. Detta kunde t.ex. vara ett sår eller ett ovanligt stort födelsemärke. De kunde sitta på de mest undanskymda ställen som under ögonlocken eller håret. När man bränt en häxa på bål tog man askan, la den i en kruka och begravde den utanför staden så att häxan inte skulle kunna komma tillbaka. Men precis som det gör idag fanns det snyltare. Man fick en stor summa pengar om man kunde bevisa att man verkligen hittat en häxa. Det var också ett sätt att bli av med någon man inte tyckte om, så det var klart att många fuskade. Man trodde att häxmärkena var det ända stället på kroppen som häxan inte kunde blöda eller känna smärta. Därför tillverkades låssasknivar där knivegget åkte in i skaftet. Men det fanns flera sätt att motarbeta häxor. Om man såg en häxa flyga på kvastar skulle man skynda sig till kyrkan och ringa i klockorna. Då skulle häxan förlora sin flygförmåga och man skulle hinna fånga henne innan hon lyfte igen. Ett annat sätt var att binda stenar runt handlederna på henne och sätta henne i en djup sjö eller flod och se om stenarna flöt. Om de gjorde det var hon som bar dem en häxa. Men om stenarna sjönk och kvinnan drunknade var hon inte det.
Ett ganska löjligt sätt, var hon inte häxa dog hon ändå, så det var inte precis ett särsillt effektivt sätt.


Vargar och varulvar

Européerna i små byar levde under ständig skräck för varg under medeltiden. Historier om vargar som attackerat och dödat människor var vanliga, men det handlade ej om friska vargar. Rabiessmittade vargar samt hybrider mellan hund och varg stod för det dåliga rykte vargen fick. På 1400-talet bröt sig en flock vargar in genom Paris tullar och terroriserade kvinnor och barn i jakt på föda. En stor flock som härjade 1439, slaktade 13 vuxna och barn strax utanför Paris.
Om man sedan lägger till alla krig och svält som folket fick utstå, och att vargen dessutom dödade det oskyldiga lammet som stod för godhet, kan man kanske förstå att vargen fick ge namn åt varulvens demoniska gestalt.

Det sades att varulvarna, likt häxorna, smorde in sig med magiska smörjelser och salvor av olika slag. Beståndsdelarna i dessa kunde variera, men många salvor innehöll så kallade psyklaktiva alkaloider med stark hallucinatorisk effekt, vilka kunde leda till uppfattningen att kroppen förändrades. De två vanligaste förekommande beståndsdelarna var belladonna och bolmört. Grisfett, terpentin och olivolja fanns bland de beståndsdelarna som utgjorde basen för salvan. Senare när man kunde destillera sprit, användes alkohol som lösningsmedel för örterna Skl. tinktur, vilket gör ämnena mer aktiva.

För att hjälpa illusionen på vägen bar ofta varulven en varghud eller en gördel av vargskinn. Även magiska formler uttalades för att öka effekten. De mässades som böner innanför en cirkel uppdragen i jord och krävde erfaren och vördnadsfull behandling för att vara effektiva. Dessa medeltida ritualer dyker dock upp sent i legenderna och användes av de som själva ville bli varulvar. Resultatet var en förbannelse.


Havsvidunder

Så länge människan seglat på haven har man berättat om hemska varelser i oceanernas djup.

Tittar man på kartor från medeltiden är haven nedlusade med märkliga vidunder. Många av dem är rena fantasifoster, andra är förvrängda versioner av helt vanliga havsdjur.
Det händer än idag att det kommer in rapporter om konstiga varelser.
Kan det betyda att haven faktiskt kan gömma stora okända djur?
Vi vet vaktiskt mycket litet om vand som finns där nere.

Många tidiga historier om sjömonster samlades in av munkar och präster. Den främste av dem var nog den svenske ärkebiskopen Olof Månsson, mer känd som Olaus Magnus.

1555 var "Historia om de nordiska folken" klart och innehöll allt från älgar och björnar till havsormar och drakar. Det är idag svårt att se vilket som är påhittade djur och verkliga.
Olaus Magnus valar såg ut som tjocka krokodiler och späckhuggarna som nakna vargar med fenor. Vissa monster var särskilt fantasifulla.
Den rysliga "havsgalten" till exempel som hade inte mindre än åtta ögon utväxta här och där på kroppen. 1848 rapporterade besättningen och kommendören på fartyget HMS Daedalus att de mött en sjöorm utanför afrikanska atlantkusten. Enligt dem var djuret runt 18 meter långt, mörkt till färgen och ålliknande.

Enligt några skarpsynta vittnen ska det också ha haft någon sorts man på ryggen. Händelsen uppmärksammades runt hela världen och naturvetarna delades upp i flera läger. Några tyckte att detta bevisade att havsormen fanns, andra menade att HMS Daedalus´ besättning bara sett en säl eller tumlare som simmat på rad. 1845 hade doktor Albert Kochs åkt runt i USA och förevisat sitt "sjörmsskelett" för allmänheten. Det var verkligen också en imponerande utställning, med ett 35 meter långt monstruöst benrangel. Saken var bara den att skelettet var hopsatt av ben från den utdöda valen Basilosaurus. Bluffen avslöjades så småningom.

Ett annat omtalat monster från medeltiden var den jättelika "Kraken". Historierna om denna bjässe var särskilt populära kring Norges kuster. När fisken gick till ordentligt sade man att det var Kraken som skrämt upp dem till ytan.

Vidundret sades vara minst två kilometer över ryggen med milslånga fångstarmar. Det kunde hända att Kraken ibland låg och vilade på ytan under långa perioder. Sjömännen trodde då att de hittat en ö och gick iland. Givetvis blev de förvånade när ön plötsligt började sjunka.


Drakar

Draken är antagligen mänsklighetens äldsta monster. Den är en magisk figur, i många myter en del av kosmos. Ordet sägs komma av det grekiska draco som betyder orm. I västerlandet är drakar oftast en symbol för ondska och förstörelse. I Bibeln kallas ibland Satan för den gamle draken. I öst är det annorlunda och drakarna dyrkas nästan som gudar. Ofta, men inte alltid, avbildas den västerländska draken som ett reptilmonster med lång stjärt och fladdermusliknande vingar. Den andas eld och ruvar på fantastiska skatter inne i grottor. Den sätter gärna i sig prinsessor och dräps av riddare, eller andra modiga krigarhjältar. I folksägnerna har drakarna ofta olika magiska förmågor och kan ibland prata. I Asien är den en symbol för makt och användes som emblem av kejserliga familjer.
Drakarna var nog det mest nämnda fabeldjuret under medeltidens historia. Det sades att vissa draksorter var så brutala och vildsinta att de var de allra farligaste djuret på jorden. När medeltidens resenärer först fick se exotiska reptiler som krokodiler och pytonormar blev dessa djur i deras beskrivningar bra mycket mer monstruösa än vad som stämmer med verkligheten. De som läste ett naturhistoriskt verk under medeltiden måste ha blivit övertygad om att världen kryllade av vidunder. En konstnär som skulle illustrera upptäcktsresanden Marco Polos beskrivning av en alligator lade till öron, fladdermusvingar och ett extra huvud på svanstippen!
Men draken förekom också som en egen art i beskrivningar av djurvärlden. Även här framstod den som en representant för ondskan. Den romerske historieskrivaren Plinius berättar i sin N...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Medeltiden

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2008-04-21

    bra skrivet:)

Källhänvisning

Inactive member [2005-03-23]   Medeltiden
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3743 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×