En fredag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det pirrade i magen redan på morgonen när jag gick upp den där fredagen. Jag skulle gå på bio med några kompisar. Jag hade väldigt höga förväntningar eftersom jag hade hört kommentarer från folk som sett förhandsvisningen. Dom ångrade visst att dom hade gått för att dom tyckte att den var läskig. Aja, dom fick säga vad dom ville. Jag hade bestämt mig. Jag skulle gå. Inte kunde jag fega ur bara p.g.a. ett rykte. Nej, så fick det inte bli. Jag skulle minsann med på premiären av skräckfilmen ”The Grudge”.

När jag äntligen hade vaknat till liv, från mina tankar i morgonstundens dvala, kikade jag lite försiktigt på klockan. HALV ÅTTA?! Nej! Nu var det bråttom. Hur skulle jag hinna till min lektion 8.20? Som dessutom var min första slöjdlektion på terminen. Slöjd är nämligen mitt favoritämne. Nog om det. Jag slängde på mig kläder och rusade ner till nedervåningen och kastade i mig lite välformade brödskivor, som jag föresten hade skurit alldeles själv. Sen rusade jag upp igen eftersom jag hade glömt att sminka mig och ta på mig strumpor med mera. 10 minuter över 8 rusar jag ner igen och möter mamma i hallen. Det är en i sån här situation som man ska ta vara på omständigheterna. Samtidigt som jag medvetet krånglar med att få på mig både jackan och skorna på samma gång tittar jag blygsamt på mamma med mina oskyldiga hundögon. ”Bussen går nu och jag börjar om 10 minuter.” ”Men då kommer du för sent… Ska jag skjutsa dig?” Yes, det gick. Mitt samvete gör att jag frågar om hon verkligen hinner till sitt jobb då. Det gör hon. Fortfarande lite yrvaken vinglar jag iväg till parkeringen med mamma, sätter mig i bilen och blir skjutsad till skolan.

Väl framme tackar jag för skjutsen och går snabbt mot dörren till trappuppgången. Där inne möter jag Jenny. ”Puh, jag är inte ensam om att vara sen”, tänker jag. Vi hälsar artigt på varandra och kilar iväg till den efterlängtade slöjden. När vi blygsamt klampar in i klassrummet sitter de få, som faktiskt har kommit i tid, lite utspridda framför en diabildsskärm i ena delen av klassrummet. ”Hallå där” försöker jag med och får ett tacksamt svar som omvandlas till ett ”God morgon” inne i min välformade öronsnäcka. Jag känner mig förvirrad, eftersom mitt såkallade ”gäng” brukar gömma oss i den andra delen av rummet, men jag finner mig snabbt p.g.a. att Hanna och Karin sitter i soffan. Det är tydligen dags att se på diabilder. Jag måste medge att jag kände mig lite skeptisk först eftersom jag ville börja sy på en gång. Men det gick bra. När klockan nästan hade passerat 8.30 (d.v.s. 10 minuter efter att vi skulle ha börjat) hade vi sett på massa bilder från ett U-land, vilket jag förövrigt lite pinsamt måste erkänna att jag inte minns namnet på, så tyckte jag mig höra en dialekt som verkade höra hemma i Västra Sverige. Aha, mycket riktigt, visst var det göteborgska som jag hade hört. Vår göteborgska lärarinna Anna började tålmodigt att berätta för oss elever att det var ett gemensamt projekt på gång. Alla elever skulle sy minst ett par småbarnsbyxor som vi sedan skulle skicka iväg till det tidigare nämnda U-landet. ”Vad fint” tänkte jag och riktigt kände hur rörd jag blev. Hon förklarade snabbt hur det skulle gå till och pekade på en hög med tyglappar som senare, förhoppningsvis, skulle förvandlas till ett par välformade byxor. Hetsig som jag är roffade jag snabbt åt mig ett par oranga tyglappar med ett smaklöst mönster. Nöjd över mig själv och att jag fick tag i ett tyg tittar jag, kanske lite alltför, nonchalant på en mindre folkmassa som står tätt runt ett bord bakom mig. Min nyfikenhet gör att jag måste kika vad de gör för något. Till min förskräckelse märker jag hur ännu en hög med tyglappar ligger på det bordet. Jag kastar mig över ett par tygbitar samtidigt som jag slänger tillbaka de oranga. Puh, sista paret. Dom är lite speciella men duger fint åt mig. Tre svarta och en rosa tyglapp i plysch är mina blivande byxor. Nu när jag kommit över ett finare par roffar jag snabbt åt mig en overlockmaskin som skolan nyss köpt in. Konstigt nog var det ingen rusning till dom eftersom det tydligen bara var jag i min grupp som överhuvudtaget visste vad det var för något.

Tack vare att både jag och maskinen hets-syr och total-äger så blir jag klar först. Jag minns tydligt sekunderna precis efter att jag insett att jag faktiskt är klar med min barnbyxor i plysch. Jag backar tillbaka i minnet och allt går i slow motion när jag springer fram till ”färdighögen” och gör en dynamisk kraftansträngning med armen för att pricka mitt mål med byxorna. Just då rusar Karin förbi bakom mig och är nära på att få känna på min raka höger. En oseriös och dramatiskt konflikt bryter ut som så många andra gånger, men det hela går snabbt över och allt återgår till det normala.

Efter slöjdlektionen var det dags för matte. Eftersom Tobbe, våran ordinarie mattelärare, var någon annanstans än på våran lektion så hade vi en vikarie. Dagen innan hade kommit överens om med Tobbe att ha kill- och tjejgrupper (det var halvklassgrupper som hade musik/matte och sen bytte). Så alla tjejer gick tillsammans till vikaren och frågade med våra försiktiga röster och oskyldiga hundögon om det inte gick bra att se på Showen från höstterminen som någon hade bandat. Det gick för sig. Efter 40 minuters intressanta kommentarer och diskussioner under filmens förlopp kom killgruppen in i klassrummet. Någon mindre blygsam person stormade in och vrålade: ”VAD GÖR NI?! Ah! Ser ni showen? Vi vill också se!”. Vänligt men bestämt förklarade vi att de skulle ge tusan i att störa under våran lektion och att de fick se showen på deras mattelektion. Uppmaningen lyckades och vi tittade klart.

Efter det var det växling mellan grupperna så vi gick ner till musiksalen i källaren. 10 minuter efter att lektionen skulle ha börjat stod vi fortfarande utanför salen och till våran förskräckelse hade inte våran musiklärare kommit än. Vi var oroliga över att våran lektion i musik hade uteblivit så två tappra vänner till mig sprang efter någon som kunde öppna. De kom någon minut senare tillbaka med ännu en vikarie eftersom Ina också hade annat för sig. Den lektionen skulle egentligen gå åt för att göra uppgifter som det visade sig att vi redan hade gjort. Så kreativa som vi är hittade alla på egna sett att roa sig på. Jag, Alexandra och Jenny satte oss vi pianot och klinkade frenetiskt i 40 minuter. Sen var det lunch som vi gottade oss åt och samlade energi inför den gemensamma NO-lektionen som väntade. Det visade sig dock att den lektionen inte krävde speciellt mycket energi eftersom det till största delen var fritt. Några lekte t.o.m. hänga gubbe tror jag medan andra roade sig med att bara prata om oväsentliga saker.

Eftersom sista lektionen var en idrottslektion, där vi för övrigt hade handboll, så var det lite skumt att jag valde att promenera hem. Istället för att sitta på en buss fylld med vrålande barn menar jag (lägg här märke till ironin). Hur som helst, trots mitt skavsår på den högra hälen så ger jag mig av hemåt. Jag tar sällskap med Alexandra en liten bit innan våra vägar skilds och min mp3spelare får ta över hennes ljuva stämma. Även fast musiken dundrar underbart i mina öron så kan jag inte låta bli att tänka på dagens höjdpunkt. Bion. Hur ska det gå? Kommer jag aldrig mer våga sova? Och framför allt, varför gör jag det här?

När jag vaknar upp, ur mina djupa och filosofiska tankar, är jag hemma. En hastig blick på klockan i köket. NEJ! Inte igen! Bråttom. Jag ska ju tvätta håret. 10 minuter innan bussen till stan går, tvättar jag snabbt håret och blåser det sedan torrt. Jag gör misstaget att blåsa för länge i en neråtvänd position. Så med ett hår med mer volym än Bröderna Fluff’s flänger jag iväg till bussen. Jag hinner precis på tack vare några andra resenärer som också ska med bussen. En tanke som slår mig, när jag sätter mig i det ovanligt mjuka sätet, är om jag sitter på rätt buss. Eller det kanske är en som går 20 minuter senare än bestämt. Låt gå, om inte Sandra går på vid nästa hållplats ringer jag någon eftersom jag inte minns om det var halv 5 eller 5 som vi skulle ses utanför bion. Det är mörkt ute men jag skymtar en vit jacka med röda revärer på muddarna. Visst är det Sandra. Hon ser ut att vara på minst lika bra humör som jag. Vi hälsar och sitter sedan hela vägen och diskuterar det mesta som har med filmen att göra. Jag vet inte hur många gånger jag nämnde hur nervös och pirrig jag kände mig. Men Sandra slutade aldrig att hålla med mig. Eftersom jag inte hann äta kvällsmat så går vi in på Pressbyrån och jag köper en smörgås som på etiketten uppger sig innehålla tre olika salladssorter. Väl ute upptäcker jag att den dubbelvikta salladssmörgåsen bara innehåller det minsta salladsbladet som jag någonsin sett. Jag kunde mycket väl ha gått tillbaka och klagat och fått tillbaka pengarna för min nitlott. Men jag kände att det var viktigare att hinna i tid till bion än att få tillbaka 15 kronor och förbli hungrig.

Sandra och jag möter resten av vårat sällskap som består av Jenny, Smet och Jessica vid bion som bestämt. Jessica kommer lite sent, men vi tycker om henne ändå. I alla fall, vi fem ungdomar får stå i kylan och frysa en liten stund utanför Filmstaden eftersom det var stängt. Men vi fick sällskap av några okända men trevliga ungdomar som visst skulle på samma film. När vi hade hämtat ut biljetterna återstod bara att köpa förfriskningar att knapra på i biomörkret. Eftersom jag tjatade om hur hungrig jag var och Jenny om hur stort behov hon var att få i sig koffein så kilade vi iväg till La Baguette. Vi valde La Baguette just för deras kostnadsfria toalett och för att de sades ha godare kaffe än Burger King. Det beställs både dricka och paj som vi sedan sitter i varsina fåtöljer och njuter av. Alla utom Jenny, som ville lyxa till det med cafelatte. Eftersom det dröjer evigheter och ingen cafelatte kommer så går Sandra och Jenny till kassan och frågar vad som hänt med den. De får ett glas kaffe och går och sätter sig. 2 minuter senare kommer en servitris ut med ännu ett glas med kaffe och ropar ut ett nummer som stämmer överens med Jennys nummerlapp. ”Nej men jag har redan en.” kvittrar Jenny till svar. ”Ok…” säger servitrisen och vänder. Nu kommer en annan servitris ut med en påse innehållande en chokladboll till Jenny eftersom kaffet dröjde. Krångel. Smet konstaterar att det kommer att bli jobbigt att visa sig på La Baguette på ett tag. Det påminner föresten om när ja...