Medeltiden

2 röster
22861 visningar
uppladdat: 2003-01-15
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Den äldsta svenska staden är väl Birka, men då den upphörde och lämnades i slutet av vikingatiden till förmån för Sigtuna, så kan den senare väl räknas till en av våra tidigaste stadsbildningar. Om den var först eller inte är en ganska onödig fråga, för det handlar inte om någon prestigetävlan där landskapen rangordnas efter tidiga stadsbildningar. I medeltidens början växte olika former av lokala centra fram… vissa kan kallas för stadsbildningar alltsedan 1100-talet, men det är osäkert om de hade kunglig fullmakt att vara sådana. Skriftliga dokument saknas, men om platser som Sigtuna kan hittas i Uppland, så finns jämförbara – Skara och Lödöse - i Västergötland, Åbo i Finland och Skänninge, Söder- och Linköping i Östergötland. I Småland är väl Kalmar och Växjö sådana platser som kom ganska snart att få betydelse. Norrland får inte sin första stad – Gävle – först i slutet av medeltiden, men lokala handelsplatser har alltid funnits.

Frågan är när en plats kan kallas för stad? Visby är ett exempel på en lokal handelsplats bland flera på Gotland som växer utan någon yttre påverkan, med Hansan blir den allt viktigare och därmed dras kyrkoinrättningar dit och med dem även kungliga intressen. Länge kom ön (egentligen staden) att vara en stridsskådeplats där borgarna (många tyskar som påverkade vår stadskultur både rättsligt, kulturellt och befolkningsmässigt) kämpade mot bönderna (gutar) utanför stadsmuren och svenskar mot danskar för att hålla kontrollen över rikedomarna som samlades där ute på Östersjön.

Skänninge i Östergötland är en tidig stadsbildning, men riktigt när den tillkom vet ingen. Platsen var redan under yngre järnålder och tidig medeltid en viktig plats i landskapet – en centralort. Både i och utanför den medeltida staden finns lämningar från denna tid, t ex finns en fjärdedel av Östergötlands cirka 250 runstenar inom en mils radie från staden. Eskilstunakistor finns det också gott om i regionens tidigmedeltida kyrkor.
Skänninge nämns första gången i skriftliga källor år 1178 i ett brev utfärdat av påven Alexander III. I det skriftliga materialet från 1200-talet framstår Skänninge som en fullt utvecklad medeltida stad. De skriftliga källorna nämner bland annat:

Senast år 1208 finns ett hospital för Västanstång, vilket troligen är landets äldsta, enligt en skriftlig källa från 1280. Det för Östanstång låg i Söderköping. År 1237 etablerade dominikanerna Sveriges andra konvent i Skänninge, tillägnat S: t Olof (vari man hade Skänninge Möte 1248 och under medeltiden kom att ha en akademi, där bland annat Sveriges förste författare Petrus de Dacia var verksam)… kanske på en plats där det tidigare funnits ett cistercienskloster? En källa från 1700-talet talar om detta. Hösten 2002 har vissa utgrävningar påbörjats i området på grund av spårarbete för järnvägen. Under 1270-talet grundades ett andra – kvinnligt - dominikankonvent i stadens norra utkant, tillägnad ett lokalhelgon vid namn S: ta Ingrid. Konventet anlades vid S: t Martins kyrka. En tredje kyrka (vid sidan av S: t Martin och Allhelgona) uppfördes vid sekelskiftet 1300 – Vårfrukyrkan – för stadens talrika tyska befolkning, som också reste en Rolandstaty – Ture Lång - på torget. Även här finns misstankar om en tidigare kyrkobyggnad på samma plats. Utgrävningarna här är svåra på grund av att Vårfrukyrkan står kvar på sin plats. År 1285 omtalas ett mynthus. Stadens sigill omnämns första gången år 1301. År 1331 nämns ett helgeandshus för första gången i det skriftliga källmaterialet. Det antas ha legat i den sydöstra stadens utkant, vid Järnvägsparken. Ett rådhus i tegel uppförs under medeltiden och än idag håller man marknad i augusti månad enligt ettusen år av traditioner.

Tegel- och stenhus börjar uppkomma i städerna under hög och senmedeltid, men i det stora hela handlade det i Sverige om förtätad landsbygd med insprängda åkrar mellan stadsgårdarna. Befolkningen i städerna var inte mer än några procent av den sammantagna i hela riket. Hur många vet man inte, då det kvarvarande medeltida källmaterialet ej kan ge någon fingervisning.

Rent allmänt kan man väl skilja mellan kyrkliga centralorter, t ex Skänninge som ovan eller Skara med domkyrka och kungliga centralorter (även här fanns kyrkligt inslag). Sigtuna tillhör de senare, belägg från slutet av 900-talet och mynt är präglade redan under tidigt 1000-tal. Staden kan vara ett götiskt erövrat område i Uppland?! Kungahälla tillhör också denna grupp, även om det är osäkert ifall platsen var stad? I alla fall låg den vid den ena sidan av Nordre älv, som tillsammans med Göta älv kringgärdar ön Hisingen och avskiljer den från fastlandet. Det var en kunglig centralort i södra delen av Norge – i utkanten av riket och centralort för Bohuslän. Där hittas lite bebyggelse och ”staden” flyttades på 1000- och 1100-talet till dess nuvarande plats i Kungälv. Det synes ha tillverkats hantverk på platsen för Kungahälla, men det verkar ha varit för kungligt husbehov och ej varit av fast karaktär och till försäljning. Hantverkarna betjänade konungen. Den berömde isländske författaren Snorri Sturluson (1179-1249) berättar att det var en stor stad på 1000-talet, men han levde inte då och han återberättade en hörsägnen. Samtidigt måste man i beaktande att för islänningarna var alla större samhällen imponerande, då man då själva saknade städer.

Sverige saknade egentliga stadsbildningar av centraleuropeiska mått. Visby med sin stadsmur (som klargjorde skillnaden emellan stad och landsbygd) och många stenhus är väl en av de få som kunde mätta sig med dessa, men stadens och hela öns rättsliga status var speciell på grund av gammal sedvänja och Hansas roll, även om Gotland länge tillhörde Linköpings stift.

Det fanns även lokala centralorter, utan kunglig anknytning (även om statsmakten med tiden även försökte få kontroll över dessa handels- och tingsplatser) och många gånger med avsaknaden av viktiga kyrkliga inrättningar, t ex domkyrka eller kloster/konvent. Köpingsvik på Öland är ett exempel. Där fanns en stor järnålders bosättning, med en tidig kyrka (stor stenkyrka) och tingsplats. Denna ort utan kunglig anknytning hade en större stenproduktion för utskeppning, men samhället försvann på 1200-talet.
I Östergötland fanns en liknande centralort som dog ut. Hästholmen hade en någorlunda skyddad vik, en av de få på Vätterns östra sida. Den gjorde att Hästholmen blev en populär landstigningsplats för vägfarande under 1100- och 1200-talen. Alvastra kloster låg också i närheten. Namnet Hästholmen har, enligt författarinnan Ellen Key (1849-1926), uppkommit av att Magnus Ladulås med följe brukade sitta upp på sina hästar just här, efter färder över Vättern från borgen på Visingsö. Under 1300-talet var trafiken livlig och Hästholmen blomstrade. Man hade tingsplats och enligt handlingar från 1384, finns avtryck av ett sigill varpå det står "Villa Hestolmiensis", vilket skall kunna betyda stad eller fäste.
När Vadstena kloster byggts, avtog trafiken till Hästholmen och ortens betydelse minskade - fram till på 1800-talet, då transporter till framförallt jordbruket ökade. Kungsbacka i Halland och därmed Danmark var också en lokal stad.

I slutet av 1200-talet var det nygrundade Stockholm Sveriges största stad. Tidigare hade andra orter dominerat den politiska och ekonomiska scenen, men på grund av Sveriges geopolitiska läge med Lödöse längst ut till väster och Viborg längst ut till öster blev Stockholm det nav statsbildningen alltmer kom att kretsa kring. Låset till Mälaren, men också närheten till ärkebiskopsstiftet (tillika universitetsstad anno 1477) i Uppsala gjorde att de närbelägna kust- och inlandsstäderna kom att hämmas i sina respektive utvecklingar. Ingen stad i Sverige (om vi bortser från Reval och Riga under de cirka 150 år städerna var under svensk krona) har sedan dess kunnat konkurrera med huvudstaden i prestige och storlek, även om det har funnits goda tvåor och treor.

De geografiska betingelserna för städer som Viborg vid östgränsen och Lödöse vid Västgränsen gjorde att dessa många gånger var självvådliga i beslut, på grund av att centralmakten fanns för långt borta. Viborg är intressant ur många synvinklar. Den kom med att tiden att likna Visby på många sätt med sin stadsmur (alltsedan senare hälften av 1400-talet), tvenne predikarordnar (dominikaner och franciskaner), slott (Torgils Knutssons borg) och domkyrka (fast det blev den officiellt år 1554, men Visby fick sin första stiftschef först 1570 och biskop år 1772) vid gränsen till stadsrepubliken Novgorod och senare Ryssland. En viktig handelsort för Östeuropahandeln (Hansan), expansionspolitik och den västerländska kristendomens yttersta post, med en talrik mångkulturell befolkning som talade svenska, tyska och finska.

I det nuvarande Finland fanns för övrigt städerna Åbo (domkyrka och dominikanorden), Borgå, Raumo (franciskanorden, ett annat konvent fanns på Kökar vid den åländska farleden), Ulfsby (Björneborg) och köptorget vid birgittinerklostret i Nådendal. Stadsprivilegierna för Raumo löd enligt följande bekräftelse av privilegier för borgare i staden den fjortonde april 1442:
”Jagh Karl Knutsson, riddare, kännis och gör witterligitt medh thetta öppnä breff, atth jagh hafwer vntthh Borgarde i Rama pa min nadighe Herre Konung Christoffers veggna ath the skula och magha brwka theras köpslaghan j allo mattho, som the Borghara göra, i abo byggia oc boo, bådhe säliä och köpä och niutha all the lagh och rett, priuilegia och frijheti som the haffwa j abo. Thy förbiwder jagh på min Herre Konungs veggnar alla fogotta, ombuzmen och alle andra, hwadh the helst kwna wara, them här emoth att hindra elle qwelia i noghe ahnda mattho. Datum Castro aboensi Anno Domini MCDXL sedo IX dagh effter qwasimodo geniti proprio sub Sigillo.”

Hur som helst kom de medeltida svenska städerna att bli intressanta mötesplatser för idéer, där fanns inte enbart transaktioner av ekonomisk karaktär. När städerna växte började en egenart och självkänsla växa med dem. Rolandstatyn i Skänninge var en av dessa symboler för stadsfriheten. En annan var gillena. I Bjälbo kyrkby utanför Skänninge står två resta runstenar. På den ena stenen är det inristat att "Unga män reste denna sten efter Grep, sin gillebroder. Love ristade dessa stenar, Jutes son." Bjälbostenen har daterats till början av 1000-talet och är den äldsta skrivna källan i landet som beskriver ett av medeltidens mest specifika fenomen. Gillena var en form av brödraskap, i modern form kan de liknas vid föreningar som b...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Medeltiden

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-01-15]   Medeltiden
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1544 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×