Mitt liv i Andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Allt började som vanligt. Jag hette Stein Birchau och var ju född den 20 augusti 1912. Jag och min pappa bodde en bit utanför Berlin. Två år efter jag hade födds så hade första världskriget brutit ut och 1915 så bombade Japan ett militär sjukhus och där dog min mamma. Hon jobbade nämligen där som en sjuksköterska, men jag och min pappa gömde oss utanför Regensburg i ett gammalt hus. 1919 så var kriget slut så flyttade vi tillbaka till Berlin och där så byggde vi upp ett nytt hus där det en gång hade stått ruiner. Efter kriget så växte jag upp som en helt vanlig pojke som gillade och cykla och vara med kompisar. När jag blev ”stor” så ville jag bli stridspilot och boxare, men så när jag blev äldre så hade jag bestämt mig. Jag skulle bli stridspilot.

1935 så var jag 23 år och då så gick jag med i Luftwaffe (Flygvapnet) i München och där var det hård träning. Man blev väck klockan fem på morgonen och sen så var det frukost klockan halv sex. Klockan sex så var det uppställning i stora baracken och där så informerade överste om allt som vi skulle göra under hela veckan som kom. Många tyckte att flygvapnet var tufft och jobbigt men inte jag. Man skulle bara göra som dom säger och att kunna ropa: - Ja! Sir., Varje gång man fick någon fråga. Varje morgon så skulle man dela sitt gevär och putsa, olja och rengöra det. Varje man fick vars tre vapen. Ena vapnet var ett enhandsvapen och det var en Karbiner 98k och så fick man ett tvåhandvapen som var en MP40 Sub machinegun och en fem handgranater. I ca två veckors tid så fick vi varje dag vandra med 25kg tunga ryggsäckar och så fick vi för det mesta övernatta i tält i skogar och på vägar. Remmarna i ryggsäckarna skar in i axlarna så att det nästan började blöda, men jag klagade inte. När vi hade varit i flygvapnet i ca två och en halv vecka så hade vi våran första närstrids träning. Vi skulle fästa en bajonett på vår MP40 och hugga på sandsäckar och sen så skulle vi skjuta prickskytte på skyttetavlor som stod 20 meter bort. Och sen efter ca 4 veckor så lärde vi oss hur man flög en Messerschmitt Bf-109E. i slutet av 1936 så tog flygvapnet (Luftwaffe) slut. Jag flyttade hem till Berlin och jag bodde där tills jag blev inkallad igen till flygvapnet. Överste Warchtz berättade att han trodde att det snart skulle bli krig så vi behövdes sär. 1939 så gick Hitler attack först mot Polen med sitt infanteri, pansar, slagskepp och hangarfartyg.

Vi var redo att slåss för vårat land, så vi laddade våra enheter med 88: or
(Maskingevär på hjul) och lastade det på hangarfartyget. Varje dag smörjde vi våra flygplan! Hitler fortsatte att kriga och vi var lika förberedda med att rycka ut i all hast. Ingen förstod varför Hitler ville ha krig, men det visste våran överste. Överste berättade att Hitler ville ha krig bara för att det inte har gått så bra i det förra kriget mot Tjeckoslovakien, så att operation Lebensraum inte kunde fortsätta utan blodspill. Hitler ville ha krig så han kunde testa sina fulla styrkor mot Polen. Hitler hade också tillgång till en massa vapen till försvar och till land och hav krig. Tillexempel tjeckiska igelkottar, V1: or, V2: or och kulsprute ställningar. Det var den 16 september 1939 och jag och en som hette John Swartz skulle ut och flyga till den tyska basen i Polen. Jag och John satte oss i vår Messerschmitt och lyfte. John satt vi machingunen och vi hade med oss en massa mat och mycket bränsle, men när vi var över Polen så hände det något konstigt som skulle förändra våra liv. Kaboooom zzzzzzhhhhhh, hördes det från motorn. Motorn hade bara lagt av och vi visste inte vad vi skulle göra. Vi försökte komma ut men takluckan satt fast på grund av trycket i hytten. Så John började skjuta på luckan tills den gick upp och John hann ta vår machinegun som satt fast i planet och sen så hoppade vi. När vi var i luften så kollade vi fall det fanns några polacker, men det konstiga var att vi inte såg några polacker utan vi såg en amerikansk stridsvagn. Så när vi kom ner på marken så gömde vi våra fallskärmar bland träden. Sen så hörde vi stridsvagnen så vi sprang och sprang som vi hade eld i rumpan tills vi såg en bunker. I bunkern så fanns det en människa med en machinegun ställning. Vi lade oss ner och jag tog machingunen från John och siktade på människan som stod där och avfyrade ett skott, men han hann flytta sej. Han ropade på förstärkning på sin militär radion. Jag fick panik och avlossade flera skott i följd tills jag såg honom ligga helt blodig på marken. Vi hörde hur några gick i rask takt mot oss, så vi sprang in i bunkern och så hittade John en källare med en lång korridor. Vi sprang ner för stegen, genom korridoren och sen upp genom ett hål i marken, men då såg vi det fasansfulla. En pluton med soldater hade paus och satt och drack kaffe. Dom hade parkerat sina stridsvagnar, jeepar och mycket mer vid sidan. Dom hade bara lagt sina vapen bredvid sej. Då såg jag våran chans. Vi skulle ta oss till en av jeeparna när dom flesta gick bort ett tag. När nästan hela plutonen gick bort till en söndrig stridsvagn som stod ca 20 meter bort.

Då så sprang vi mot jeepen, men då såg dom oss och dom började springa mot sina vapen. När dom fick tag i sina vapen så sköt dom efter oss och dom prickade oss. Dom prickade mig i axeln, John i armen och punktering på jeepen. Vi fortsatte ändå köra, men plötsligt så fick vi sladd och sladdade ner för en kulle och jag flög ur jeepen och rullade ner för kullen, men John hade fastnat i jeepen och när den hade stannat så fick jag inte ut honom. Jag försökte och försökte men det gick inte. Jag såg att det började ryka ut motorhuven och John skrek:
- Jag vill inte dö!
- Du ska inte dö, vi ska klara det!, svarade jag.
Jag sprang i väg och hämtade en järnstång men när jag kom tillbaka så hörde och såg jag en stor smäll från jeepen! Jeepen sprängdes i luften och John strök med. Jag hörde någon komma så jag sprang och gömde mig i några buskar. Mannen såg mig tydligen och han började gå mot mitt håll. Han siktade och skulle skjuta men jag hann ta fram min pistol och sköt honom i bröstet. Innan någon annan hann komma så sprang jag där ifrån in i skogen och upp på en kulle. Där på kullen så kunde jag se över hela fältet, och längst borta så fanns det ett litet flygfält som det inte fanns några människor. Så jag smög mig ner i byn och gömde mig bakom ett tält till en stridsvagn körde förbi. Sen så sprang jag bakom den hela tiden tills den stannade, för då fick jag kasta mig bakom ett annat tält för det kom en hel grupp med soldater. När jag vände mig om för att fortsätta gå, så stod någon bakom mig och sade,
- Upp med händerna.
Det var en ung kille som precis gått med i armen, om det skulle ha varit någon veteran så skulle han ha skjutit mig för länge sedan. Jag reste mig upp och höll mina händer uppe.
- Vänd dig om, sade killen.
- Okay okay, svarade jag lugnt
- Gå rakt fram, vi ska till min officerare, sade killen
Killen tog mitt vapen och sen så gick vi rakt fram till det flygfältet som jag tidigare hade sett från kullen och som tur var att jag inte gick dit där innan för att det var en stor lada med ett stort kontor och en massa polacker. Dom tog in mig i det stora kontoret och där väntade deras officerare på mig. han bad mig att säga mitt namn.
- Vaddå namn? Jag spelade helt korkad.
- Du vet vad jag pratar om, sade officieraren argt.
- Vaddå pratar?, sade jag
Officieraren blev arg och slog mig hårt över munnen med sin pistol.
Han sade till två av sina soldater att gå ner till byn och hämta den bästa läkaren som dom kunde hitta. Officieraren gick ut för att ta luft och jag blev ensam med en militär. När militären kollade ut genom fönstret så tog jag snabbt av mig en av mina skor.
- fånga, sade jag till militären
- vaaa?, sade han undrande
Jag kastade skon mitt i huvudet på honom och han ramlade på marken. Jag började springa mot dörren, men militären tog tag i min fot så jag ramlade.
Jag sprattlade med benen och sparkade honom i huvudet så att han vred sej av smärta och släppte. Jag kom snabbt på benen igen och började springa ut genom dörren, men officieraren stod inte långt ifrån mig. När han såg mig så kastade han min pistol mot mig men han missade och den flög framför mig. Officieraren hade tagit upp sin egen pistol och skulle precis skjuta mot mig, men jag blev fälld av en sten och landade framför min egen pistol. Jag tog upp min pistol och sköt honom i benet så han ramlade. Jag sprang fram till honom och slog honom hårt i nacken så han svimmade. Sen så tog jag hans vapen och magasin och sprang till skogen. Jag ville bara ut från Polen och tillbaka till Tyskland. Jag ville att allting skulle vara som det var innan. Jag sprang och sprang men det kändes som att det var någon efter mig hela tiden. Tillslut så var jag i slutet av skogen och jag visste inte var jag skulle springa. Det blev kväll och jag hade ingen mat eller tändstickor, så jag var både kall och hungrig. Jag bestämde mig för jag skulle åka hem till Tyskland nästa dag. Men hur? Jag låg och tänkte och ett tag senare så sov jag. Det var en tidig morgon. Jag blev väckt av något prassel i skogen och det var en grupp soldater som var ute och patrullerade. Jag blev rädd för att dom skulle upptäcka mig. Jag tog alla mina saker och smög mig fram till en ganska så stor flod. Jag hoppade ner i floden men strömmen var för stark så jag halkade på en sten så strömmen drog den mig vidare. Jag tappade mina vapen och mina kläder som jag hade i handen. Efter det så blev allting svart. Jag vaknade ett tag senare av att något drog mig i håret. Det var en liten ekorre och jag hade landat bland en massa nötter. Jag reste mig upp. Jag var stelfrusen och dyngsur. Jag had...