Om ödet själv får välja

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Har du hört talas om den fria viljan? Tanken om den ligger till grund för hela vårt liberala samhälle. Tänk dig själv att du står i en butik och du är enormt sugen på godis, men du kommer på att du inte har pengar med dig. Bakom disken står en ointresserad expedit, som pratar i telefon. Du är den enda kunden här, och precis vid utgången finns en låda med godisklubbor. Expediten vänder ryggen åt dig.

Du har nu att välja mellan att gå ut tomhänt, eller att gå ut med stulet godis - helt riskfritt.

För det är väl ett val du har att göra? Att stjäla eller inte stjäla – det är valet du ställs inför, och din egen fria vilja gör dig till en autonom varelse med urskiljningsförmåga och möjlighet att välja själv. Det är åtminstone så det brukar framställas. I religionen förklaras ofta teodicéproblemet genom att hänvisa till människors fria vilja – ondskan finns för att vi människor inte ska vara blint handlande automater, som genom tvång (d.v.s. avsaknad av alternativ) följer Guds vilja, utan subjektivt präglade individer, som följer Guds ord trots att det finns en annan väg att vandra.

Så vad skulle du göra i ovanstående fall? Skulle du följa ditt goda samvete, eller skulle du följa den vänstra handens väg, som möjligen leder dig rakt ned i helvetet? Jag kan säga så här: visst, när du står där i butiken och överväger dina två val, då kanske det finns något som ser ut som en fri vilja, men när du väl traskat ut ur butiken, antingen tomhänt eller med stulna saker, då måste man inse att ditt handlande inte hade kunnat ske annorlunda. För vad är det egentligen som styr oss när vi agerar? Inte är det väl egentligen någon "fri vilja"? Redan när du pressas ut ur din moders sköte bär du på ett genetiskt arv, som kommer att, inte bestämma, men åtminstone påverka, hur du kommer att leva ditt liv. Sedan har vi hela miljöbiten, som går ut på att din personlighet stöps av din uppväxt: det gäller givetvis kulturella värderingar, moral hemifrån, social status, kompisinflytande, geografi, skolgång etc. Dessutom, om vi förflyttar oss till fysikens område, är våra handlingar styrda av kemiska processer och elektriska impulser inuti vår hjärna. Kan vi verkligen sägas vara ansvariga för hur dessa impulser uppstår? Vilka är "vi" i så fall? Var sitter våra "jag"? I hjärnan? Är det hjärnan som alltså styr hjärnan? Och om vi slutligen tittar på vår situation ur ett helhetsperspektiv, kan vi se att det krävs miljarders miljarder omständigheter i miljontals år för att just denna situation, där du står inför ditt simpla val, ska kunna inträffa. Alla dessa omständigheter måste med nödvändighet ha inträffat mer eller mindre just som de gjorde för att denna stund skulle komma. Nästa sekund, efter att du har gjort ditt val, kommer vi att kunna säga samma sak om ditt handlande: det var av nödvändighet. Allt skedde på ett sätt, som tvingade fram ett givet resultat. Du hade inte kunnat göra på ett annat sätt. Ditt agerande var förutbestämt. Det var ditt öde.

När man talar om ödet värjer sig många. Dels tycker de flesta att det är obehagligt att tänka att det de gör inte kontrolleras av dem själva, och dels tycker de att det är något fatalistiskt över tanken, att man blir apatisk av den. Och visst finns det en sådan risk, men varför ska man alls skygga för att se verkligheten, om den nu är så som jag beskrev? I stället borde man fundera på hur den här uppfattningen kan vara till nytta. Rent terapeutiskt har den en funktion, i och med att den som utförde handlingen kan lyfta en bit av ansvaret från sig själv och lägga det på detta mystiska öde. Då menar jag inte att man ska bli en ansvarslös person, som struntar i att anstränga sig eller låter bli att göra det han eller hon anser vara rätt, utan att man har en möjlighet att bli förlöst från det man ändå inte kan påverka, nämligen det som skett i det förflutna.

Vårt handlande är kanske determinerat, bundet, predestinerat. Men det är inte programmerat! Det finns inget syfte med detta bestämda händelseförlopp, varför ordet "öde" kanske kan förleda. Det är därför jag menar att man just i efterhand kan tala om ett öde. För en allestädes närvarande varelse med kunskap om allt, som just nu sker utanför och inuti oss (m.a.o. en gud), skulle det vara möjligt att rent matematiskt räkna ut vilka saker, som följer på detta ögonblick, men för oss dödliga är det en omöjlighet att med säkerhet säga vad som händer i framtiden. Därmed ligger fältet öppet utifrån vår handlande horisont – fatalismen är inte en faktor – och det blir först efteråt vi kan förlika oss med vårt handlande och vår situation.

Du och jag kan inte se framtiden redan nu, och därför är vår vilja i varje given situation fri. Inför vår framtid har vi ingenting att skylla på, och ju längre tid som går, desto mer erfarenheter har vi att bygga vårt handlande på. Ur detta perspektiv ligger en outforskad värld framför våra fötter, och ingen utom vi själva bestämmer över våra tankar och handlingar. Förstår ni denna möjliga Janus-blick, som på en gång frälser oss från det förflutnas gissel och bejakar utforskandet av framtiden?

Om vi tänker oss ett tärningskast – när tärningen snurrar fram genom luften, existerar inget resultat: framtiden är oviss, och vi har här att göra med slumpen, som princip för tillvaron. Slumpen, som en riktig gambler älskar och bejakar, som är ovisshet och kaos. Men när tärningen fullföljt sin bana, studsat i bordet och rullat fram mot sitt obevekliga öde, och slutligen uppvisat ett oåterkalleligt resultat – då kan vi börja prata om naturlagar, omständigheter, orsak och verkan, och de faktorer som låg till grund för, eller rättare s...