Om detta må ni berätta., En bok om förintelsen i Europa 1933-1945.

8 röster
10948 visningar
uppladdat: 2005-04-10
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Sammanfattning av texten

Denna text vittnar om hur förintelsen tog fart på allvar i oktober 1939. Man får genom vittnesskildringar och andra dokument som sparats från krigstiden veta hur fångarna, men också arbetsmännen som befann sig i lägret tog stryk både psykiskt och fysiskt under tiden i arbetar- och koncentrationslägren.

I början av Hitlers regim skedde det systematiska dödandet främst kring handikappade, utvecklingsstörda samt asociala. Senare kom också judar att innefattas i denna massa. Operation T4 var beteckningen på detta försök som kom att bli det värsta massmördandet i vår tid.

Offren färdades med bussar till lägren, som med hjälp av övertäckta fönster samt fördragna gardiner kom att påverka människorna som inte hörde till den enorma skara människor som föll offer för förintelsen. En SS-löjtnant meddelar ur en rapport skriven den 16 maj 1942:

”Transportbilarna hade blivit så kända att inte bara myndigheterna utan även civilbefolkningen refererade till dem som ’dödsbilar’ så fort de visade sig. Enligt min uppfattning kan bilarna i längden inte hållas hemliga även om de är kamouflerade.”

Fångarna sorterades och sållades så småningom ut i två eller flera grupper; De som var så pass starka att de skulle kunna arbeta, samt de som gick sin död direkt till mötes genom gaskamrarna.

Under de första åren användes masssjutningar som metod för att döda ett så stort antal människor på så kort tid som möjligt. Detta påvisade starka reaktioner från allmänheten och därför avskaffades försöket så fort man upptäckt vad litet gas kunde göra.
Det första försöket där gas användes var 8 december 1941 i förintelselägret Chelmno. Gasen man använde sig av var helt sonika avgaser från motorer.
Det förekom fler och fler försök för att kunna massmörda de judar som befann sig i nazisternas händer. I ett av de mest uppmärksammade lägren, Auschwitz-Birkenau dog drygt 1 100 000 människor.

Utanför lägren anade man inte vad som föregick mer än vad man lade märke till röken från krematorier-ugnarna. Enligt uppgift dödades mer än tre miljoner människor mellan åren 1941-1944 bara i Tyskland samt ett fåtal läger i Polen.


Egna tankar och reflektioner kring ämnet

Att ta del av denna information känns på något sätt overkligt. Att veta att detta faktiskt har inträffat…
Ända sedan jag var liten har jag fått höra att man inte ska andas in avgaser och att detta är farligt för människans organ. Om jag då hade vetat att ett oändligt antal människor dött på grund av att de tvingats andas in denna gas, undrar jag om jag hade förstått. Jag kommer ihåg att min mamma berättade för mig om Anne Frank när vi hade besökt deras hem i Holland. Hon sade då att de klädde av sig nakna och gick in och duschade sig rena. På något sätt förstod jag då att människorna dog av detta och jag kommer ihåg att jag tänkte att det måste har varit hemskt att duscha i kallt vatten, på detta sätt föreställde jag mig att dödandet gick till.

Ibland undrar jag vad som fick Hitler att vilja ta makten över Tyskland från början. Kanske kände han sig sviken av sitt modersland och ville verka med så onda hämningar som möjligt, men vad jag tänkt på mycket är om han verkligen trodde att han skulle kunna skapa ett tredje rike genom våld. På något sätt tycker jag att det är självklart att man tillslut inser att det någon gång tar slut. Den planen Hitler var villig att genomföra för att bli rikets härskare var inte genomförbar till max och bristerna gick att nysta upp så att det gick för de allierade att göra slut på Hitlers storhetstid.

Folket som befann sig utanför allt det hemska som judarna fick genomlida, vad tänkte dem? Att undgå något så hemskt lär ha varit omöjligt men om ännu mer envetet lär det ha varit att veta att om man skulle vilja göra något skulle man bestraffas lika hårt som folket som befann sig bakom arbetar- och koncentrationslägrens väggar.

De nazister som lever än idag, hur känner de för allt de gjort mot mänskligheten? Är känslor ingenting som existerar i deras värld utan något de glömt för att det blir lättast så? Jag har funderat på om jag skulle vilja träffa en Nazist som var verksam i något koncentrationsläger. På ett sätt skulle detta säkert vara mycket lärorikt men jag har växt upp och uppfostrats att tycka illa om det Nazisterna gjorde mot människorna som inte var som dem, och jag skulle antagligen bli både arg och förbannad men samtidigt skulle jag bli rädd. Vad är det som påvisar att denne nazist inte kan få för sig att...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Om detta må ni berätta., En bok om förintelsen i Europa 1933-1945.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-04-10]   Om detta må ni berätta., En bok om förintelsen i Europa 1933-1945.
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3916 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×