Romarriket

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning:


* Romarrikets uppkomst och sönderfall
- rikets storhet

* Kejsaren
- Caius Julius Caesar

* Hur man levde i romarriket

* Arkitektur Och Inredning

* Födelse, bröllop och död

* Badhus, utbildning och Frisör i det antika Rom

* Kläder

* Hårmode

* Hygien och skönhet

* Smycken

* Matvanor och husgeråd
- barer och restauranger

* Gladiatorspelen och gladiatorn

* Pompeji



Romarrikets uppkomst och sönderfall.

Det finns en myt om hur rom grundades.
För många år sedan blev en kung iväg jagad av sin ondskefulla bror. Kunden hade en dotter vid namn Rhea Silvia. Brodern tvingade henne att bli en vestal, en prästinna. Alla prästinnor var oskulder men det sägs att krigsguden mars förförde Rhea. Hon fick två barn vid namn Romulus och Remus. När brodern fick höra talas om detta så blev han så arg att han murade in Rhea levande och befallde sina tjänare att döda barnen. Men tjänarna lydde aldrig hans befallning. Istället lät han Romulus och Remus driva bort på floden Tibern. Sedan säger myten att flodaguden Tiberius fann barnen och överlämnade dem till en varghona som gav dem di och beskydd så de överlevde. När de var tillräckligt stora mördade Remus sin bror och grundade staden Rom. Det är myten om Roms uppkomst.
Men enligt arkeologerna så grundades Rom år 735 f.kr av några herdar som hade bosatt sig på sju olika kullar vid namn; Capitolium, Quirrinalen, viminalen, Esqulinen, Caelius, Palatinen och Aventinen. Och när alla de byarna växte samman så uppstod en stad som kom till att kallas Rom.



Det skulle vara fel att säga att Rom gick under, det var mer en upplösning.
Romarriket hade varit med om många krig och alltid behövdes mer pengar till löner, vapen och livsmedel. Och för att kunna finansiera detta så höjde staten skatterna. Vilket gjorde att många romare lämnade landet för att de inte hade råd att betala.
Därefter blev Rom väldigt fattigt. Det blev brist på livsmedel och många blev arbetslösa.
Under den här tiden var Konstantiopel kejsare. När han fick höra talas om att Germanerna hotade att invadera Rom så flyttade han Roms så kallade tyngdpunkt till Konstantiopel. Det var senare den staden som han utnämnde till huvudstad.
Rom delades i två delar, Östrom och Västrom. Östrom blev helt självständigt och tryggt. Det var där de flesta rika bosatte sig. Västrom fick det svårare och det var den fattiga och mest utsatte delen.
Men Germanerna lyckades plundra båda delarna. År 475 e.kr gick Västrom under och nästan 1000 år senare togs Östrom över av turkarna.
Kejsardömet gick förlorat.



Romarrikets storhet

Romarriket omfattade nästan en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning. Vilket gör Romarriket till det största imperium som någonsin existerat!
Det romerska riket delades in i provinser Africa, Asia, Gallia och Germania.
Man kan även höra på vissa ortnamn från antiken, vilka städerna/länderna är idag. Och man kan då få en uppfattning om hur stort romarriket var. Till exempel:
Ancyra = Ankara, Hispania = Spanien och Londinium = London.


Kejsaren

Jag valde att skriva om den Kejsare som vi alla känner till, nämligen Caius Julius Caesar.

Han föddes den 13 juli 100 f.kr. han var en romersk militär härförare och statsman.
Det är han som gett namn åt juli månad.

Under hans tid erövrade han Gallien, det vill säga dagens Frankrike och Belgien.
Hans välkända citat: ’ alecta iacta est’ – Tärningen är kastad, ska ha betydelsen att ett beslut är fattat och kan inte ändras. Ceasar ska ha sagt de orden på grekiska då han råkade i strid med Pompejus, som då var konsuln i Rom.
’Veni, vidi, vici’ – jag kom, jag såg, jag segrade, Kommer från en rapport som han sände till Rom när han besegrat Farnakes som låg i Asien.

När han vunnit flera krig lyckades han bli diktator, vilket man bara kunde bli om Rom hotades av en stor fara. Diktatorn fick bara sitta i sex månader, men det struntade Ceasar i. Han föreslog att han skulle bli diktator på livstid. Och med allt stöd från det romerska folket samtidigt som han hade full kontroll över armén fick han år 44 f.kr igenom sitt förslag, och blev diktator på livstid.
Det gillade inte senaten. De började sprida rykten och Ceasars popularitet sjönk.
Några år tidigare när han var med och krigade i Egypten träffade han farao Kleopatra den sjunde. De inledde ett förhållande och fick en son tillsammans.
Men den 15 mars när Caesar var på väg till ett sammanträde med senaten för att planera ytterligare ett krigståg mot perserna, blev han omringad av senatorerna och de högg ihjäl honom med vassa föremål.



Hur man levde i Romarriket:

Under antiken levde folket i Rom i stora familjer. I ett hushåll bodde man vanligtvis man, hustru, barn, mor och farföräldrar, syskon och kusiner.
De rikare familjerna hade slavar och slavinnor som passade upp på dem.
Romarna levde vanligtvis i hyreshus i form av höghus. De finare bodde på den nedre våningen och de fattiga fick trängas i de mindre utrymmena på de övre planen. De riktigt rika familjerna bodde i villa. Och fattiga och rika levde sida vid sida.

Mannen var överhuvudet i familjen och kvinnorna hade inte mycket att säga till om, och de kunde till och med bli utestängda från möten inom familjen.

Kvinnan dog i tidig ålder. Bland annat på grund av undernärdhet, abortmetoder och en del dog redan i vaggan.
Hon giftes bort i tidig ålder och då var det alltid fadern som valde mannen, som oftast var dubbelt så gammal som flickan.
Kvinnans uppgift var att föda mannens barn och hon fick oftast bara tillbringa tre nätter per år utanför hemmet. De kvinnor som var så kallat fria var antingen prostituerade eller gifta med rika män.
Eftersom i rikare familjerna så skötte slavinnorna kvinnans arbete som var bland annat att sköta hushållet och amma barnen.
De manliga slavarna fungerade som privatlärare, dörrvakter eller handledare för sönerna i familjen. Både manliga och kvinnliga slavar kunde bli sexuellt utnyttjade av mannen i huset.

Mannen var sällan hemma. Han arbetade, träffade vänner och utförde andra viktiga sysslor. Endast mannen hade rösträtt och kunde skilja sig av flera skäl. Bland annat om hustrun inte kunde få barn, blev för ful, bråkade eller villa ha för mycket frihet. Hade hustrun varit otrogen så hade mannen all rätt att döma henne till döden.
Kvinnan kunde bara skilja sig om mannen dog, blev legosoldat, hamnade i fängelse eller övergav familjen. Men då var hon tvungen att vänta 10-12 månader innan hon fick gifta om sig igen. Men självklart fanns det även lyckliga äktenskap.
Romarna tog familjelivet på allvar, och det har till och med sagts att det var de som uppfann det. De ansåg att en god make var värd mer än en senator och att han aldrig borde slå sin fru och sina barn.


Arkitektur Och Inredning

Vanligtvis innehöll de romerska bostadshusen ett stort rum som var sammansatt med två huvudutrymmen, Entréhallen och trädgården.
Entréhallen var det viktigaste rummet i huset. Där fanns en damm där regnvattnet samlades vid ett altare där husgudarna dyrkades. Runt om entrén fanns små trånga rum som hyrdes ut som bostäder och handelsbodar till den romerska underklassen.
Det var väldigt ont om utrymme och tack vare uppfinnandet av betongen kunde de bygga på höjden.
Nästan alla stora möbler i huset satt fast i väggen och gick inte att flytta.
Lampor var inte vanliga i hushållen. Oljan var dyr, så ljuset kom in genom ett hål i taket. Så de flesta romare gick och lade sig när det blev mörkt och gick upp när det blev ljust.
Sängen var vanligtvis bara en hylla längs väggen. Sängarna av trä var höga och de ull- eller halmstoppade madrasserna låg på sängbottnar flätade av läder eller rep. Det fanns kanske en eller två filtar för den sovande att dra över sig, annars fick togan räcka. Kuddar som stoppats med ull kunde bli mycket knöliga.
Sofforna runt matbordet var oftast det värdefullaste.
Det fanns inte många stolar och bara de finaste hade armstöd. Pallarna var vanligare. Det var ett tecken på stor respekt om man bad någon att sitta ned.
Små bord att placera glas eller prydnadssaker på var oftast vackert dekorerade med utsvängda ben, de var oftast gjorda i brons.


Men romarna byggde många otroligt stora fundament, och en del står kvar även idag.
* romarna gjorde bågen, kupolen och valvet som blev de dominerande elementen i arkitekturen
* Deras mest imponerande byggnadsverk är vägar och broar.
* De skapade myntet med porträttform.
* De utvecklade en detaljerad porträttkonst.
* Glasindustrin blomstrade.
* De graverade ädelstenar och vackra silverföremål.
Deras största byggnads fundament är Colosseum med plats för 85.000 åskådare!


Födelse, Bröllop och Död

När ett barn föddes i Rom erkände fadern formellt det nya barnet i en ceremoni som kallades ”sublatus” då han lyfte upp barnet i sina armar. Men en romersk far hade all rätt att förskjuta sina barn. Oönskade barn kunde lämnas för att dö.

Det fanns 3 olika bröllop.
Den gamla religiösa ceremonin kallades ”conferreatio”. Där bruden och brudgummen utbytte vetekex under överseende av höga präster. Det fanns inga möjligheter att skilja sig, så det var inte chockerande att denna form av giftermål senare dog ut.

’Coemptio’ var vanligare. Det betydde brudköp och symboliserade grunden för ett framgångsrikt, romerskt äktenskap. Förlovningen beseglades med en kyss och mannen gav kvinnan en järnring. Själv bröllopet hölls på en ”lyckosam” dag, eftersom romarna var mycket vidskepliga.
Bruden satte upp håret i en elegant frisyr, tog på sig en orangefärgad slöja och skor i samma orange färg. Slöjan lät bara vänstra halvan av ansiktet synas.
Klänningen var sydd av vit flanell eller fin muslin och runt midjan bar hon ett skärp av ylle, hopfäst med en ”herkulesknut” som skulle medföra tur.
Paret fattade varandras händer, ett djur offrades (vanligen en gris), och äktenskapskontraktet lästes upp och undertecknades.

Den tredje typen av bröllop som blev allra populärast kallades för ”usus”. Inga ceremonier förekom. Paret ansågs vara gifta när de hade bott tillsammans ett år.



Livslängden i Rom var mycket lägre än i de flesta av dagens länder. Man blev oftast inte mer än 50-60 år gammal.

När någon dog lades den döda kroppen ut på en bår eller bord, så att släkt och vänner kunde ta ett sista farväl. Detta kunde pågå en vecka och avslutades med ett sorgetåg och begravning.

Om den avlidne var en mycket framstående person bars masker av familjens förfäder. Man ansåg då att hela familjen var närvarande. Därmed visade man familjens sorg, men också stoltheten att tillhöra den.
Om familjen hade råd lades askan eller kroppen i en grav.

Fattigt folk fick en enklare begravning.
Familjen besökte graven med jämna mellanrum under sorgetiden. Senare fick man för vana att ha picknick på graven vid speciella familjehögtider.



Badhus

I badhusen utbytte romarna skvaller, motionerade, pratade affärer och självklart göra sig rena.
De största badhusen hade en yta på flera kvarter och många rum med olika funktioner.
Det fanns ofta en träningsanläggning på gården och omklädningsrummen låg strax intill.
Efter lite motionerande och ett dopp i utomhusbassängen gick de badande i egen takt genom en rad badrum.
Från den varma tepidariet, som fungerade som en bastu med uppvärmda väggar och tak. De kunde få oljemassage av tjänarna som tog bort smuts och svett med hjälp av en skrapa.

Utbildning

Det viktigaste var att lära sig läsa och skriva. Eftersom allt i Rom skrevs ned så blev det svårt att göra affärer och klara av vardagslivet om man inte hade läs- och skrivkunnighet.
När flickor väl hade lärt sig läsa och skriva så inriktade sig deras utbildning på hur ett hushåll ska skötas.
Pojkarna däremot lärde sig grunderna i matematik.
Men de flesta pojkar tog samma jobb som sina fäder, så man kan säga att syftet med deras utbildning var att ge dem praktiska färdigheter så att de kunde bidra med något till sina familjer.



Frisör I Det Antika Rom

Frisörerna i romarriket fick hård konkurrens av slavarna, som hade både kunnighet och utbildning ibland annat frisöryrket. Dessutom var de en billig arbetskraft.
I de rika familjerna var det inte ovanligt att man hade uppemot 3 slavinnor som frisörer.
Hårets skötsel var viktigt under den här tiden. Peruker och löshår användes och man blekte gärna håret. Man blekte det antingen rött med hjälp av cypresskvistar eller blont med hjälp av kvittensaft.
Frisörens jobb bestod av att ta hand om familjemedlemmarnas kroppsliga vård och det dagliga badet. De masserade in välluktande oljor, männen rakades och kvinnornas hår lockades, friserandes och färgades.
Frisören skulle också behandla alla sjukdomar och olycksfall som inträffade i familjen. Även om frisyrerna ändrades under åren så var frisörens jobb praktiskt taget detsamma.


Kläder

Alla kläder var enkla. Männen bar en knälång tunika eller toga med röd bård längs kanten. När pojkarna blev män fick han ta av sig den amulett han haft runt sin hals från det att han föddes.
Kvinnorna såg nästan likadana ut, enda skillnaden direkt var sättet som tunikan var lindad runt kroppen. Kvinnorna hade också ett band, ”fascia” runt brösten.
Modet växlade inte med årstiderna, och de rika skiljdes bara från de fattiga med hjälp av klädernas färg eller material.
Det ansågs prålsjukt att byta kläder för ofta bara för att visa upp garderobens storlek.
En nyrik man kunde byta kläder 11 gånger under en middag!
En bekväm, färgglad rock kunde bäras till middagen.
När det var kallt ute kunde man bära ländkläder under tunikan eller togan och över det en rock.

Bland de äldre var modefärgen grått eller brunt, men de unga ädlingarna föredrog rött.
De flesta människor hade inte så stora variationsmöjligheter. De arbetade i ett ländkläde om det var varmt och annars hade de en tunika som bars hopflätad i midjan. De var lyckligt lottade om de hade någon slags rock när det var kallt.
Även om de flesta klädesplagg var vita, hade romarna riklig tillgång till färgämnen som tillverkades av växter eller mineraler. Den röda purpurfärgen från murexsnäckan var den dyrbaraste.
Man bar aldrig byxor eftersom det endast ansågs duga åt barbarer.



Hårmode

Olika uppsättningar gav kvinnan bättre möjligheter att synas. Hårmodet växlade ständigt och bestämdes för det mesta av kejsarens hustru och damerna vid hovet. Den högtidliga stilen var att bära håret slätkammat bakåt och fästat i en knut i nacken med en hårnål igenom.
Korkskruvar var mer populära och kunde vara mycket klädsamma.

En ung flicka såg bäst ut i en enkel frisyr, men modemedvetna hustrur och änkor föredrog att sätta upp håret i konstfulla arrangemang.
Blondiner och rödhåriga var på modet. Skum från Batavien användes för att göra håret ljust, fett och aska gjorde det rött.

Kammarna var gjorda av elfenben, trä eller sköldpadd.


Männen var vanligtvis slätrakade. Modet att raka sig dök upp under det tredje årtiondet före Kristus.
Många kejsare ståtade med en stilig skäggväxt. Unga män brukade ibland ha skägg för att visa att de hade stil och smak.
Skäggen lockades omsorgsfullt och liknade inte alls de grova, raka skäggen från republikens dagar. De fattiga rakade sig mer sällan eftersom de inte hade råd.
För de som hade råd var det en daglig rutin att besöka barberaren.


Hygien Och Skönhet
Kroppshår hos kvinnor ansågs mycket motbjudande och avlägsnades, under stor smärta, med hjälp av pimpsten.
Ansiktshår togs bort med hjälp av beck och kåda.
Bra tänder var en viktig del av skönhet och hälsa, och barnen uppmuntrades redan i tidig ålder att borta tänderna noga innan de gick till skolan på morgonen. Men tänderna tvättades bara med hjälp av fingrarna och rent vatten. Det fanns tandborstar och även tandpulver och örtkryddande godsaker som skulle göra andedräkten väldoftande.
De fattigas svarta tänder ansågs högst opassande. Hade man dåliga tänder var det bäst att hålla munnen stängd. Att skratta, om man hade stora, fula och ojämna tänder kunde betyda undergång. Löständer gjordes av elfenben, ben eller till och med ett slags cement!

En romersk dam hade en riklig sortering av parfymer och krämer på sitt toalettbord.
Den hälsosammaste ansiktskrämen bestod av mjölk och mjöl. Hon tvättade sig i parfymerat vatten. Fett från fårens ull användes som hudkräm, och makeup fanns tillgänglig antingen som blyvitt eller talk och rouge.
Det fanns en mängd olika parfymer, läppstift, puderkakor och speglar gjorda av högglanspolerad metall. Ögonskuggor och muscher hörde också till den modemedvetna, rika, kvinnan.
Även männen använde doftande medel. Balsamin och ingefära var de populäraste dofterna.
De var mycket intresserade för sin personliga hygien och den allmänna hälsan och mängder av vatten ansågs som livsviktiga.

Smycken
Tvättad, pudrad och klädd, med håret upsatt så var varje flicka självklart tvungen att pryda sig med något smycke innan hon var klar att gå ut. Hon nöjde sig inte med de enklare smyckena. Det fanns ringar, armband, nålar av guld och elfenben, örhängen och ankelringar, halsband, hårspännen och utsirade broscher av silver med inlagda ädelstenar.
Diamanten var inte den högst skattade ädelstenen under romartiden. Diamanters bars ibland i ringar, men man hade ännu inte kommit på något sätt att slipa dem vackert.
Pärlor, smaragder, beryller och opaler var mycket omtyckta. Romarna var mycket skickliga på att göra falska smaragder av vanligt glas.

Pärlor var den största extravagansen under denna tid.
De fattiga hade inga pärlor, men romerska barflickor hade ett rykte om sig att bära guldkedja runt halsen. Kanske var de presenter från en älskare eller beundrare. Det var alltid bäst att bära sin förmögenhet på sig.


Matvanor Och Husgeråd

Middagar hörde till de populäraste nöjena hos de rika romarna.
Dagens huvudmåltid som åts ungefär klockan 20.00 då arbetsdagen var slut och man hade besökt badhusen.
Gäster fick byta om till tofflor och tre huvudrätter serverades. Först var der förrätten som bestod av sallad och skaldjur, följdes av en dryck gjord på vin och honung. Därefter kom kötträtterna. Fläskkött var vanligast. De sista var frukträtterna som oftast var sötade med honung.
Vin serverades vanligen efter måltiden. Kvinnorna fick inte dricka vin om det inte var väl utspätt.
De fattiga var beroende av sitt vete som de brukade koka till stuvning tillsammans med sås och hackade grönsaker, fisk eller kött om de hade råd.

Vin och olja förvarades i lerkrukor och de fattiga hade även serviser av lera. Det fanns porslin och till och med silverfat för de rika.
Men romarna hade inte tid att använda tallrikar. De åt direkt ifrån uppläggningsfatet eller bordet och använde fingrarna eller ibland sked.
Knivar och gafflar användes bara i köket.
Det stod vattenskålar, tvättsvampar och servetter framme på bordet för att rengöra bordet med mellan rätterna.

Bland husgeråden fanns skopor, ugnseldfasta fat, bakformar, lergodsgrytor, rejäla kittlar och stekpannor av brons.
Det fanns särskilda inbyggda varmvatten beredare. Grytorna placerades ofta direkt över elden på trebenta ställ eller så kunde man grilla på halster.
Små tegelugnar användes att baka i, men det var vanligare att koka eller steka.
Träkol eller ved användes till elden. Det fanns inga riktiga skorstenar.



Barer Och Restauranger
Det fanns olika typer av barer där man antingen kunde ta en snabb drink eller få sig njutning.
Till baren gick man inte enbart för att äta och dricka.
Många ställen hade spelhålor gömda i de bakre kloakerna för vadhållning och hasardspel. Överklassen föraktade barlivet och betraktade barerna som tillhåll för fylleri.
Många av barerna som serverade mat erbjöd ofta både mat, drick och rum. En bar kunde vara allt ifrån en fyllekrog till en respektabel restaurang. Man serverade vin blandat med vatten och smaksatt med örter, honung eller kåda.
Många olika slags mat erbjöds. Allt ifrån aptitretare som oliver, soppor och bröd, skaldjur och köttstuvningar till olika slags pizzor.
Romarna tillverkade ost men tomater hade de inte!
Eftersom många familjer saknade ett riktigt kök hemma så var det viktigt med barer, värdshus och restauranger som serverade tillagad mat.

Gladiatorspelen

Från början var spelen bara ändlösa dueller med trubbiga vapen, men ju mer folk förlorade samvetskvalen så blev spelen råare.
Spelen började alltid med en parad där gladiatorerna var klädda i guld och röda mantlar. Då de kom i jämnhöjd med kejsaren, sträckte de ut den högra armen mot honom och sa: ”Ave imperiator, moriturite saluant.” Vilket betyder ”Var hälsad kejsare, de till döden vigda hälsar dig.”
Efter paraden delades gladiatorerna in i grupper. Starkare och svagare märkta med blå och grön färg. Sedan lät man dem slåss i olika formationer. Starka mot starka, svaga mot svaga eller blandat.
Kejsar Nero sade en gång att han tyckte att det var kul med par som: ”neger mot neger” eller kvinna mot dvärg.
När kejsaren hade gett tecken sattes duellerna igång. Åskådarna satsade ofta pengar och tittade hoppfullt på.
Om en gladiator inte ville slåss så fick han piskrapp ända tills han gick med på att slåss, och när en gladiator sjönk ihop efter ett dödande slag eller hugg så sprang ”betjänterna” fram och slog honom med ett hammarslag i pannan för att försäkra sig om att han var död. Sedan bars kroppen ut, hans blod krattades ut i sanden och nästa nummer sattes igång.
Om en utmanare inte dog, utan bara ville avbryta på grund av skador eller utmattning lade han sig ned på rygg och sträckte upp vänsterarmen i luften för att be om nåd. I princip var det utmanarens val om han ville benåda eller inte, men i kejsarens närvaro avstod oftast utmanaren och överlät till kejsaren att bestämma.
Kejsaren, som alltid ville vinna folkets gillande rättade sig efter vad publiken tyckte. Han gav tummen upp för benådning och tummen ned för död. Signalerade kejsaren tumme ned så fick segraren strypa sin motståndare.
En man vid namn Claudius kom på idén med djur som slogs. Björn mot björn, buffel mot elefant osv. Och då kunde även publiken medverka. Genom att skjuta pil på djuren, höjde man deras smärta och raseri hos de kämpande djuren.




Gladiatorn

Gladiatorerna kom ifrån olika bakgrunder. Den frivilliga gladiatorn sålde sig till en lanistan som rekryterade och hyrde ut sina gladiatorer till högsta möjliga pris.
Gladiatorn levde tillsammans med andra gladiatorer i en fängelseliknande miljö hos lanistan. Hans med gladiatorer kunde vara slavar som lanistan hade köpt eller utsvultna fattiglappar och söner till fattiga familjer, som alla ville ha precis samma sak: en stor mängd pengar, frihet och berömmelse.
Lanistan stod för alla deras utgifter och omkostnader när de var under hans ”beskydd”. En gladiator kunde också vara dödsdömd eller en krigsfånge.
De vanligaste vapnen var treudd, svärd, dolk, nät och yxa.
En segrande gladiator fick vanligtvis sin belöning direkt efter striden. Det var oftast ett silve...